Jag har tidigare skrivit om ökenfäderna, vilka från 200-talet bodde i öknarna i Egypten och i några andra områden.
Deras korta ”tänkespråk” finns utgivna på svenska i boken
Ökenfädernas Tänkespråk. Boken har en lång inledning och
introduktion av H. Siljanus som är tankeväckande.

Det förunderliga är nu att så mycket av deras råd och erfarenheter finns bevarade. Vilket visar hur viktigt man ansåg
allt detta vara. De ger oss en stig att följa.
Man kan också se att de tar allt på största allvar, inte minst
kampen mot synden och mot specifika synder.
Här följer nu några korta utdrag ur boken.

En broder som hade syndat blev utkörd ur kyrkan… Abba
Bessarion reste sig och gick ut tillsammans med honom och sade: ”Också jag är en syndare”. (sidan 47)

Så följer något som talar till mig.
Någon frågade Abba Theodoros: ”Om det plötsligt kom en
katastrof, skulle du bli rädd då, abba?” Han svarade: Inte ens
om himlen stötte ihop med jorden..” Han hade nämligen bett Gud befria honom från fruktan. (sidan 67-68)
I januari var jag ute med min rullator. Det blåste rejält och i en
gatukorsning blåste jag omkull, skadade mig och låg på sjukhus i flera veckor. När jag nu åter går ut kan rädsla och fruktan gripa mig, särskilt om det blåser Så vad skall jag göra?
Be Gud att befria mig från denna rädsla? Skall fundera på detta.

Amma Teodora sade att en lärare bör vara främmande för härsklystnad, fåfänga och högmod, — eller behärskas av vrede. I stället bör han vara tålmodig, mild och ödmjuk så
långt som det är möjligt. Han bör vara beprövad, uthållig,
omtänksam och en som älskar själarna. (sidan 71-72)

Isidoros sade: ”Om ni utövar askes och fastar enligt föreskrifterna, så skryt inte över det. Om ni blir högfärdiga av det, är det bättre att ni äter kött. Det är bättre för en människa att äta kött än att bli uppblåsts och skrytsam.”
(sidan 85)

Abba Matoets sade: ”Ju mer en människa närmar sig Gud,
desto mer ser hon sig själv som en syndare”. (sidan 99)
Jag om detta: Det är därför det känns som om allt går bakåt, medan det i själva verket faktiskt går framåt.

Några besökte Abba Poimen och sade: ”När vi ser bröder som
sover under gudstjänsten, skall vi då väcka dem?”
Han sade: ”Om jag ser en broder som sover, så lägger jag hans huvud i mitt knä och låter honom vila.” (sidan 119)

Ökenfädernas Tänkespråk. Artos förlag. 3e upplagan 1993

Åter och åter gör Psaltaren mig förundrad. Vilken förmåga att
uttrycka sig de har, som skrivit allt detta. Och vilka erfarenheter dessa texter speglar.


Må Herren svara dig på nödens dag, må Jakobs Guds namn
bli till ditt värn. Ps 20

Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?
Ty han gömmer mig i sin hydda på olyckans dag. Ps 27

Herren stöder honom når han ligger sjuk. Ps 41

Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som
aldrig sviket. Ps 46

Så frågar jag mig, de som översatt allt detta och funderat på
översättningen, har de påverkats av att läsa allt detta?
När man läser Psaltaren kan man ta orden i sin mun. Men
jag föreställer mig att det också finns andra som ler lite
grann. Och åter andra som betraktar allt detta som amsagor
och fria fantasier.

Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min
räddning. Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud
har makten, att du, Herre, är trofast. Ps 62

Förbarma dig, Herre, förbarma dig, vi har fått nog av förakt.
Ps 123

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Ps 126

Om Herren inte bygger huset är byggarnas möda förgäves.
Ps 127. (Detta brukar kallas ”synergism”, samverkan mellan
Gud och en människa.)

Och så Jesu ord på korset. Matteus 24: 46 och Markus 15.34.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar
förtvivlat, men du är långt borta. Ps 22

När dina ord öppnar sig ger de ljus, åt den oerfarne ger de
förstånd. Jag lyssnar begärligt med öppen mun.
Led mina steg som du har lovat, låt ingen ondska få makt
över mig. Ps 119: 139f

Du är min fristad, du låter jubel över räddningen ljuda
omkring mig. Ps 32

Texterna är med ett undantag hämtade ur
Tidebönsboken. Libris förlag 2004
I den finns texter och bönetimmar fyra gånger per dag,
under veckans alla dagar.

De flesta, som är födda här i Sverige, bär inte på minnen av krig och terror. Men kanske gör deras föräldrar det.

Nu kommer alltfler till vårt land och blir bofasta här. Människor, ofta män, som bär på egna minnen. Minnen, som aldrig utplånas.

Någon berättar om en lång vandring från sitt land. Man gick
på nätterna med hjälp av följeslagare, som man fick betala dyra pengar till. Ofta var man rädd.

Där jag bor spränger de för tunnelbanan. Hela vårt hus vibrerar och glasen klirrar i skåpen. Det är så pass jobbigt, att vi kan få flytta till ett tillfälligt boende.

Nu kom en man, som kommit hit som flykting, in i min hall,
där jag mötte honom. Just då sprängde de. Mannen sade
ingenting, men sökte mig med blicken. Och jag tänkte, nu
vet jag. Jag har mött blicken hos en man, som fruktar det
värsta.