Jag skrev för en tid sedan om en man, som levde på
300-talet. Han hette Ambrosius Aurelius och bodde i Italien. Det märkliga är nu att i vår psalmbok har vi två hymner som han skrivit. Och i Tidebönsboken finns hela fem hymner. Jag läser om honom att han förstod sig på psalmsång i gudstjänsten!
I vår psalmbok har han skrivit nummer 112 och 500.
112 är någon vi ofta sjunger:
”Värdens Frälsare kom här. Rena jungfrun moder är,
ty en börd så underlig, Herre Jesus, hövdes dig-”
300-talet är en viktig period i Kyrkans historia. Sedan
Jesus kommit, dödats och enligt somliga åter blivit
levande, så slutade man aldrig att fundera på honom.
Vem var han? En vanlig människa precis som vi? Och på vilket sätt var han från Gud?
Det kom ett antal svar på dessa frågor. Men Kyrkans
huvudfåra kunde inte godkänna dem. Och sedan man sagt nej till alla dessa, återstod inget annat än detta: Han var från Gud, själv Gud och samtidigt människa.
Man samlades till ett gemensamt, ekumeniskt möte i
Nicea 325. Det man då sade och slog fast står i den Nicenska Trosbekännelsen. Den kan man läsa i vår
psalmbok, därför att Svenska Kyrkan hållit fast vid den.
Någon som levde just på 300-talet. Gregorius Teologen, skriver om detta.
En Gud giver jag er, som jag finner i de Tre, när jag
betraktar dem tillsammans.
Var och en är Gud, när jag dem en och en, såväl
Fadern som Sonen och den helige Ande.
Så fort jag tänker på den ende Guden ser jag
ljuset av dessa Tre.
Och när jag skådar de Tre tillsammans, ser jag
ett enda ljus.