Tidebönsboken. Aftonbön. Onsdag.

Den som sår under tårar, skall skörda med jubel-.När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde.
Vi skrattade, vi sjöng av glädje.
Ja, Herren gjorde stora ting med oss,
och därför var vi glada. Herre, vänd vårt öde, liksom du
ger liv åt bäckarna i Negev.
Den som sår under tårar, skall skörda med jubel.

Förra vintern blåste det rejält. Jag var ute och i ett gatuhörn blåste jag bokstavligen omkull. Jag skadade mig tyvärr, och låg på sjukhus i tre veckor.

Min dotter Magdalena ”gav” mig då Ärkeängeln Rafael, som har göra med helande.

Änglar föreföll mig länge osannolika och också ointressanta. Så gick jag en dag och tänkte på det man brukar få lära sig som sann kristen lära. Att vi människor tillsammans med djuren är de enda i sitt slag i hela universum.

Tanken gled så vidare ut i universum och bortanför vår ”astronomiska” värld och verklighet, och ut i den himmelska världen. Så tänkte jag Gud. Den fantastike. Skulle vi vara de enda levande varelser som Gud skapat? Nej, det måste finnas myriader av levande varelser och väsen.
Så gjorde tanken ett hopp. Det är kanske det man menar med änglar och himmelska härskaror! Och så föreföll de inte längre så osannolika.
(fortsättning följer)

Se också A. Ellverson, ”Född utanför paradiset”.
Verbum 1985, sidan 30 till 31.

Jag själv ägnade flera år av mitt liv åt 300-talet, därför att jag skrev en doktorsavhandling om Gregorius av Nazians, som levde då. (1)

Han skriver om vår Treenig Gud:
En enda Gud giver jag er
som jag finner i de Tre tillsammans –
Var och en är Gud
när jag ser den en och en
såväl Fadern som Sonen
som den heliga Ande.
—–
Så fort jag tänker på den Ende Guden
ser jag ljuset av dessa Tre.
Och när jag skådar de Tre tillsammans
ser jag endast ett enda ljus.

GUD BLEV MÄNNISKA
Kristus var för den unga kyrkan verkligen Gud, som blivit människa. Detta är något som jag svårt att till fullo förstå. Ändock är det en del av min egen tro.
Men det är snarare något man lever med i praktiken än i sin tanke.

När jag själv som teolog vill pröva detta med tanken, brukar jag tänka så här. Om Gud ville pröva på vad det är att vara människa – ja, då var han tvungen att bli det helt fullt utan att upphöra att vara Gud.

Kanske var det möjligt därför att Gud sade, Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.(2)
Och här slutar min tanke att fungera. Hur var det möjligt?
1 The Dual Nature of Man. A. Ellverson, Uppsala 1981
2. Bibelns första kapitel, vers 26

Vi tror alltså på en Gud i Tre Personer, den heliga
Treenigheten.
Rubriken i den bok, där jag alltså skrivit, heter
”Jesus – Gud som blev människa”. (1)
Detta är något jag har svårt att förstå. Ändock är det en del av min egen tro. Den skall egentligen inte greppas med förnuftet.

För en troende kristen är det snarare något man lever med i praktiken och i sin tro. Varefter en människas tro och gudsförhållande växer fram och fördjupas, så fördjupas också förhållandet till dessa tre. Kristus, den helige Ande och Fadern blir vartefter alltmer verkliga.

fortsättning följer ..
Boken heter Jesus från Nasaret. av G Bessiére och jag
själv skriver på sidorna 141 till 143 (1)

Guds Son var alltså Gud i lika hög grad som Fadern själv. Men hur skulle man kunna fortsätta att hävda att det bara fanns en enda Gud?
Naturligt kunde man inte det. Men ändå var tvungen att göra det.

Med hjälp av den tidens begrepp valde man att tala om de tre, såväl Fadern som Sonen och den helige
Ande, som tre olika Personer, samtidigt som man fortsatte att hävda att det endast finns en Gud eller gudomlighet.

Eller som några skulle ha sagt: En Gud i Tre Personer, den heliga Treenigheten.
(Fortsättning följer …)

Det var alltså Gud själv, som man mötte i Kristus, det var detta man ville säga med orden att Kristus, Guds Son var ”av samma väsen som Fadern” och av samma gudomliga och enda natur. Detta möter vi i den Nicenska trosbekännelsen som ibland används i flera av våra samfund här i Sverige.

Vi tror på en enda Herre Jesus Kristus…
sann Gud av sann Gud
född, inte skapad av samma väsen som Fadern.

För våra öron kan alla dessa ord och formuleringar kännas både obegripliga och onödiga. Men det var så man sade på 300-talet.

Sonen var alltså Gud i lika hög grad som Fadern själv.
Men hur skulle man kunna förena denna tro med den övertygelse, som man samtidigt hade, nämligen att det fanns en enda Gud. Vi kan säga att man stod inför en paradox i sin trosövertygelse-
(Fortsättning i nästa avsnitt)

Den kristna traditionens tro är att Kristus verkligen är Gud i lika hög grad som Fadern själv. Men det var först på 300-talet som man fann ett sått att formulera detta med den tidens språkbruk och begrepp.

För den senantika värld som kristendomen växte fram i, var det en självklarhet att det fanns en högsta andlig verklighet. Ur denna källa tänkte man sig att någonting som ibland kallades Ordet utgick. Men detta, Ordet var till sin ställning lägre än sin källa.

I detta sätt att tänka fann till en början en modell att
försöka förstå hur Kristus var Guds Son. Men tanken att Guds Son skulle vara av lägre ”rang” till sin gudomliga natur var något man inte kunde acceptera. Så var man på 300-talet till sist färdig att formulera sin tro att det var Gud själv som man mötte i Kristus.
Om detta, se del tre.

Jesus från Nasaret. G. Bessiere. Bergs förlag. Sidan 141