Nån dag innan det här skrivs var jag på spelmansstämma. Eller egentligen var det spelmanstämman som kom till kyrkan för att ha kyrkokonsert, och min uppgift var att hälsa välkommen och hålla en andakt. När jag funderade på vad jag skulle säga kom jag på att folkmusiken och den kristna tron har en del gemensamt. Folkmusiken är inte det som är hippast i samhället, det är inte den musik som vi oftast hör på radion, eller i butikernas högtalare. Det är inte speciellt många TV-program som handlar om eller spelar folkmusik. Det finns de som upplever folkmusiken gammeldags eller mossig. I vardagen har inte folkmusiken speciellt stort utrymme i vanliga människors liv, vem av oss som nu kan kallas vanlig. Det finns mer lättsmälta och mer inkomstbringande musikstilar som serveras den breda massan, inte så sällan med kommersiella drivkrafter.

Och ändå: För de av oss som upptäckt folkmusiken och lärt oss uppskatta och leva i folkmusiken vet ju att den är som själva livet: pulserande, kraftig, till livsglädje, till inspiration, tröst, eftertanke och gemenskap. Det är helt omöjligt att tänka sig ett liv utan folkmusik för den som upptäckt den.

Jag har samma erfarenheter av att vara en budbärare för kristen tro. Det är inte alltid så lätt, och inte sällan känns det som om det är motvind vare sig man tittar på ekonomi eller statistik. Men jag vet ju också att för oss som hittat livsglädjen i tron och gemenskapen med Gud så kan man inte tänka sig ett liv utan det.

Nog vore det kul om fler upptäckte den kristna tron.