September är en månad för älgjakt. Och då jag sitter i skogen på pass så finns det tid att fundera över det ena och det andra. När man går ut på jakt så gäller det att veta var man är. Fastighetsgränser, rågångar, jaktmarker och grannjaktlag. Det handlar både om var man har rätt att jaga, liksom säkerhet. Ett skott som avlossas på fel plats kan få konsekvenser. Någon som läser det här tänker nu att varje skott som avlivar ett djur får konsekvenser och så är det förstås, men det är inte den saken jag funderat om eller tänker diskutera nu.

Min fundering handlar om det där med gränser. Älgarna, eller hundarna som man jagar med bryr sig nämligen inte det minsta om gränser. De går fritt och rör sig hur de vill utifrån instinkt, invanda mönster, tillgång till föda och trygghet. En rågång är helt ointressant, liksom vem som har jakträtt där de befinner sig. Trots att det kan vara skillnaden på liv eller död är det inget de håller koll på, och har i djurets fall inte heller förmåga att hålla koll på.

Jaktgränserna är bestämda av människor med juridiska och ekonomiska beslut, och vad som gäller inom gränserna är beslutat av de som jagar där.

I nån mening är det på samma sätt för människor. Vi har bestämt gränser som har juridiska och ekonomiska grunder. Vi har regler som gäller innanför gränserna, och det får konsekvenser som ibland har att göra liv eller död. Nog är det konstigt att vi värderar människor på det sättet.

Att vara gränslös är sällan positivt när det handlar om en enskild individ i en grupp, men om det handlar om en grupp människor som förvägras rätten att leva tryggt så vore det bra med lite mer gränslöshet. Så funderar i alla fall jag.