De senaste dagarna har jag av förklarliga skäl börjar fundera på gudstjänsterna som ska vara under stilla veckan och påsk. Det är ju dags för det nu. Egentligen är stilla veckan ett dåligt ord för finns ingen vecka under kyrkoåret då det är så tätt med gudstjänster. Jag brukar ibland argumentera för att vi borde ha färre gudstjänster i stället för fler, och i stället satsa lite mer på de vi har. Men när det kommer till påsken så tänker jag tvärt om. Anledningen är att om man ska ge utrymme till alla berättelserna i påskens händelser så behövs det. Och den som nångång provat hänga i med i hela skeendet i gudstjänsterna under stilla veckan och påsk vet vad jag talar om . Det är ett fantastiskt drama.

På Palmsöndag så läser vi om då Jesus kommer till Jerusalem inför påsken och tas emot som en kung. Måndag, tisdag och onsdag är det vanligtvis passionsandakter då vi läser passionsberättelsen om händelserna under veckan fram till Jesu död, i år är det ur Johannesevangeliet. Skärtorsdag firas mässa då vi läser om Jesus sista måltid med sina lärjungar, då han instiftade nattvarden. Skärtorsdagsmässan avslutas med att altaret kläs av och lämnas tomt och på Långfredag så är det avskalat och ofta utan musik, och handlar om Jesu korsfästelse och gravläggning. Under lördan händer ingenting men då påskdagen gryr så firas uppståndelsen i en festlig gudstjänst då altaret kläds och Kristusljuset tänds. Annandag påsk avslutar den intensiva helgen med berättelser om då Jesus visar sig för människor efter uppståndelsen.

9 dagar och åtminstone 8 gudstjänster, dessutom under en period då många är lediga och åker bort. Är det klokt? Kanske inte. Men min erfarenhet är att påskens drama tål att sätta sig in i och leva med i. Gudstjänsterna i en kyrka är ett sätt att göra det. Här kommer en utmaning till dig: Gå till en eller flera gudstjänster i påsk!

När det här skrivs, nån dag innan texten publiceras den 1 maj, så har hockeysäsongen precis tagit slut. I alla fall för oss som håller på Skellefteå AIK. Det har varit en märklig hockeysäsong. Matcher helt utan publik, eller med väldigt liten publik, och uppskjutna matcher beroende på hur coronasmittan drabbat de olika lagen.

Jag har tidigare skrivit om hur hockeymatcher och gudstjänster är rätt så lika varandra. Man sjunger tillsammans, man står upp och sitter ner, man har ett gemensamt fokus på det man hoppas på för att ta några exempel.

Även nu under pandemin så finns det vissa likheter. Vi ställer inte in, vi ställer om har det hetat i kyrkornas sätt att möta pandemin. Det har firats gudstjänster, med få personer närvarande, eller i de flesta fall bara med de tjänstgörande närvarande. De har spelats in och visats på skärm precis som hockeymatcherna för tomma läktare. En del gudstjänster har skjutits upp till senare, tydligast när det kommer till vigslar och dop.

Restriktionerna har hindrat att det skulle få va som vanligt. Men det har inte hindrat att gudstjänst har firats, och jag tänker att det är en ganska fin bild av både Gud och församlingarnas gudstjänster. Även om livsvillkoren bjuder på hinder så finns Gud och gudstjänsterna kvar. Det är skönt tycker jag, för när det mesta runt om kring snurrar på, då är det en trygghet att Gud finns kvar som en stabil grund som inte viker.