De senaste månaderna har jag i flera olika situationer blivit påmind om en berättelse som jag hörde för länge sen. Den finns i lite olika versioner men vanligast om en man som hade en häst som försvann. Byborna jämrade sig över vilken olycka som drabbat mannen, men han svarade att det kan man inte säkert veta. Det enda som var säkert var att hästen försvunnit. Byborna skrattade åt mannen men när hästen kom tillbaka med 12 vildhästar så visade det sig att mannen hade rätt. Byborna gladde sig åt lyckan med så många hästar men mannen svarar att man inte kan veta om det var lyckosamt. Så skadar sig mannens son på en av vildhästarna och han fick rätt igen. Sen fortsätter berättelsen på samma sätt då det blir krig och byns söner kallas in, med slutsatsen att man inte kan veta om det är till lycka eller olycka.

Flera arbetsrelaterade situationer de senaste månaderna har fått mig att tänka på den här berättelsen. Jag ska inte beskriva dem i detalj men den gemensamma nämnaren är att jag eller nån annan var väldigt säker på vad som är bra eller dåligt, när det senare visar sig att vi hade fel. Lärdomen torde va att vi inte borde va så snabba till att döma eller bedöma en människa eller en idé. Ett viss mått av lugn och ödmjukhet är rätt klädsamt.

Förresten så arbetade jag min sista dag som kyrkoherde i Malå-Sorsele pastorat igår. Efter några veckor semester så ska jag börja i Umeå pastorat. Kommer det att bli lyckosamt eller olycka? Det kan vi inte veta säkert… Ett bra tillfälle till lugn och ödmjukhet helt enkelt.

Härförleden fick jag en ny titel: Biträdande valförrättare. Känn på den. Det är inte vem som helst som blir det. Det är nästan så man önskar telefonkatalogen skulle funnits kvar så jag fick stoltsera lite med att vara biträdande valförrättare. Om det nu inte skulle duga med någon av de andra titlarna som jag med rätta kan använda. Kontraktsprost anger en viss tyngd. Och kyrkoherde förstås. Präst är alldeles nog för att särskilja sig från de flesta i samhället om man nu skulle vilja göra det. Men ni som känner mig ser det ironiska i det jag skriver och vet att det där med titlar inte riktigt är min grej.

I somras var jag i en by här i pastoratet och eftersom det var första gången jag var i den byn så tänkte jag presentera mig, och förutom mitt namn sa jag att jag var ny präst. När jag skulle åka därifrån så fick jag frågan om det var jag som var kyrkoherde, och varför jag inte presenterat mig så. För min del är det enkelt: Där i byastugan är det inte titeln som jag vill att man ska fokusera på, det är budskapet i gudstjänsten. Blir min identitet viktigare än budskapet så blir det fel.

Men om man då ändå ska tal om identitet: Vilken är den viktigaste identiteten?

Ganska ofta definierar vi oss genom vilket jobb vi har. T ex när vi ska presentera oss i början av en kurs. Men det är ju oftast andra saker som är mer intressant, t ex vilka intressen vi har.

Men den viktigaste identiteten hänger nog i ihop med vad vi i botten är. Människor. Människa först och kristen sen. Och långt därefter präst, kyrkoherde, kontraktsprost och biträdande valförrättare. Så tänker i alla fall jag.