mars 2018

Och sedan förändrades livet för alltid

Jag: Är du beredd?
Gud: Alltid redo.
Jag: Du måste svara ja eller nej.
Gud: … eh… Ja.
Jag: Efter att jag har ställt frågan så klart.
Gud: Jag vet. Efter att du har ställt frågan ska jag svara ja eller nej.
Jag: OK. Kan du göra en så tung sten att du inte själv kan lyfta den?
Gud: Ja. Jag kan göra allting.
Jag: Aha! Men då kan du ju inte lyfta den stenen? För då är den ju så stor att du inte kan lyfta den?
Gud: Jo. Jag kan lyfta den.
Jag: Men jag sade ju… alltså: Om du kan göra en så stor sten att du inte kan lyfta den, kan du ju inte lyfta på stenen?
Gud: Du verkar verkligen väldigt övertygad om att du har rätt. Men ändå är svaret Jo.
Jag: Jag sade ju att det var en ja-eller-nej-fråga.
Gud: Och svaret är JA!
Jag: Men också nej.
Gud: Nej.
Jag: Jag ska förklara. Du säger att du KAN göra en så stor sten att du inte kan lyfta den.
Gud: Ja.
Jag: och sedan går du ändå och lyfter på den där stenen!
Gud: Just det.
Jag: MEN! Det går ju inte. Det var ju det som var premissen.
Gud: Jag är Gud. Jag kan allt. Och! Jag talar alltid sanning.
Jag: Just det. Så alltså: Kan du göra en sten som är så stor och tung att du inte kan lyfta den?
Gud: Ja.
Jag: Så då kan du inte lyfta på stenen?
Gud: Jo.
Jag: Jag ger upp.
Gud: Men jag ger aldrig upp.
Jag: Jag tror att du typ tänker så här: ”Jag kan göra vad jag vill. Så jag KAN göra en så stor sten att jag inte kan lyfta den. Men grejen är att jag VILL inte det, för jag vill typ kunna lyfta alla stenar. ”
Gud: Nej, så var det inte.
Jag: Var det inte?
Gud: Nej, jag var tvungen att lyfta på den.
Jag: Så det finns typ en så stor sten att du inte kan lyfta den?
Gud: Fanns iallafall.
Jag: Vad hände med den?
Gud: Jag lyfte på den.
Jag: ARGH! (Tystnad)
Gud: Din fråga var, om jag minns rätt, ”Kan du Gud, i all din allsmäktighet, göra en så stor sten att du inte kan lyfta på den?”
Jag: Ja. Och tung sten.
Gud: Just så.
Jag: OK.
Gud: Och mitt svar är: Det har jag redan gjort.
Jag: Va? När?
Gud: När jag gjorde stenen är kanske inte så intressant? Det viktiga är när jag inte kunde lyfta på den.
Jag: När var det då?
Gud: När jag var död.
Jag: När du var död.
Gud: Ja. Exakt. De lade mig i en grav och rullade för en sten. En sten så tung att det inte räckte med en person för att rulla dit den. Och jag kunde inte heller lyfta undan den. Dels för att jag var död, så klart.
Jag: Så klart.
Gud: Och också för att jag hade inte orkat. Jesus hade inte orkat. Jesus var en människa med människors styrka. Kunde inte rulla undan stenen. Jag kunde inte flytta den.
Jag: Ah.
Gud: Men sedan tog jag bort den.
Jag: Det är här jag inte riktigt kan följa med i logiken.
Gud: Jesus dog. Men dödsriket kunde inte hålla honom. Kärleken kan aldrig dö. Så de var tvungna att släppa ut honom.
Jag: Men stenen då?
Gud: Jag tog bort den.
Jag: HURDÅ?
Gud: Tja. Jag vill inte skryta men… jag är Gud.
Jag: Så du bara… men Jesus var ju männis— men alltså…
Gud: Jag tog bort den, bara. Inga detaljer behövs.
Jag: Och sedan då?
Gud: Och sedan förändrades livet för alltid.
Jag: För att du gjorde en sten som var så tung att du inte själv kunde lyfta den.
Gud: Just det. Och sedan tog jag bort den. (Tystnad)
Jag: Det konstiga är att när jag har pratat med dig ett tag verkar allt det här logiskt.
Gud: Det konstiga är att när jag har pratat med dig ett tag verkar nästan alltid du logisk.
Jag: Jag vet inte vad jag ska säga.
Gud: Det kan jag väl ändå inte tänka mig att det är sant? (Tystnad)
Jag: Tack för att du gjorde den där stenen.
Gud: Och för att jag lyfte bort den.
Jag: Det med.
Gud: För annars skulle vi inte ha det här samtalet.
Jag: Det hade ju i sådana fall varit en omistlig förlust för världslitteraturen.
Gud: En omistlig förlust. Det låter krångligt.
Jag: Som en olyftbar sten som någon lyfter.
Gud: Typ så, ja.

Det var en gång en åsna, jag säger inte vem

Den där åsnan som Jesus red på in i Jerusalem. Den där åsnan, som fick ta emot hyllningarna tillsammans med Jesus och som kanske njöt av det men som kanske hellre skulle ha fått en morot eller så.

Jag tycker om att tänka mig att den där åsnan hade något slags släktskap med åsnan som Maria red på – höggravid – när de begav sig mot Betlehem.

Kanske vet åsnor saker om att bära människor, oavsett varför de behöver bli burna. De kanske vet något om att vara den som inte ses och inte hyllas men ändå gör sitt jobb. De kanske vet att de gör färden och vägen lite lättare, lite mindre ensam, för den som rider. Och kanske räcker det för dem.

Utan tvivel vet de värdet av vatten och mat och en plats att vila när de kommer fram. Värdet av att få en klapp på huvudet och några vänliga ord.

Jag är själv något av en åsna, men inte en särskilt duktig sådan. Om jag hade varit åsnan som bar Jesus hade jag brölat oupphörligt om att ”min mormors syster kände åsnan som din mamma red på”, tjuvätit av palmbladen och förmodligen trott att alla som stod där och sjöng för Jesus, hyllade mig och ingen annan.

Men om jag hade gjort det tror jag ändå att Jesus hade tittat in i mina åsneögon, klappat mig lite extra mellan öronen och smusslat åt mig en morot. Och så hade han sagt: ”Det är ok. Du får äta palmblad och tro att de hyllar dig. Jag bjuder på det. För jag vet lite om hur det är att vara den som bär och bär hela tiden. Jag vet hur det känns när du längtar efter vatten och vila. Been there, Done that. Så sola dig i glansen du. Så vilar vi efteråt.”

Så tror jag.

Ett nytt hopp och en rosa gryning

En dag ska gryningen födas rosa, färgad av våra döttrars framtidshopp.

Den dagen ska vi, grånade, skrapa med fötterna och försiktigt be om ursäkt att vi inte kunde rädda världen åt dem. Taffligt ska vi försöka säga att vi gjorde vad vi kunde, så mycket vi kunde.

Och våra döttrar ska vara så fokuserade på framtiden för sig och sina barn att de inte har det i sig att se bakåt och sörja med oss.

Idag gör jag det: tänker jag på de kvinnor som lämnat över världen till oss. Farmor, mormor, och deras mammor, i generationer bakåt, som gjort så gott de kunnat, så mycket de kunnat – som oroat sig och strävat mot en framtid för oss, de kommande generationerna.

Och med ungdomens hela självsäkerhet har vi stått fokuserade mot den där rosa gryningen och kanske inte sett allt det de givit, offrat, lärt och levt för vår skull.

Men idag tänker jag på dem, och på de som ska komma, de som ska gå rakt in i den rosa gryningen.

Och generationerna skiljer oss åt, språk, uttryck, ambitioner och vardag. Men vårt mål, att den rosa gryningen ska komma med en framtid för varje dotter, varje son, varje hopp – det har funnits där. Det tror jag.

Så idag läggs min bön till andra böner, mitt hopp till andras hopp och mina barns framtid till andra barns framtid.

Må vi ständigt våga tro på en ny himmel och en ny jord,
En ny förståelse och en ny förlåtelse
Ett nytt hopp och en rosa gryning. I evighet. Amen.