Föräldrar är hundar, flockbundna,
Lurviga tjänare med vallningsinstinkt
Evigt lufsande mellan lydnad och struktur

Barn är katter, självständiga,
Livliga, nyfikna: kungligheter
Elegant balans mellan jakt och lek

Men i skymningen, när flocken sover
Går jag en kvällsrunda i åkerkanten
Tassar mitt inre, smyger över fälten
Med vild och vidunderlig vighet
Våldsam och vacker som en katt.

För när katten är borta
Dansar kanske råttorna på bordet
Men hunden leker istället katt,
En fri, frodig fantasi
Innan plikten åter kallar

Och detta är hundens aftonbön:
Tack Gud, att just jag i min flock
Utför vakthunds hundvakt
En vän som värnar, en vördnadsfull vallare
Så att katterna får vara katter. Amen.
 

jag: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Gud: Jag vill säga något om våra samtal, men…
jag: Det är ju du!
Gud: Jag?
jag: Ja, du vet. Matteus 8:20. ”Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”
Gud: Snyggt leende.
jag: Snyggt leende?
Gud: Den där perfekta blandningen av ”nöjd över ett lyckat skämt” och ”jag är så from och kan så många bibelställen”.
jag: Visst är jag rolig och bra?
Gud: Mmm. Rolig.
jag: Och bra!
Gud: Fast jag håller inte med om att jag aldrig kommer till dörren.
jag: OK.
Gud. Uppenbarelseboken 3:20. Du vet.
jag: Ja, JAG vet så klart. Men alla andra som står här ute på de himmelska vidderna och lyssnar kanske behöver…
Gud. (citerar) ” Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in…”. Så. Vid dörren.
jag: Det står så MYCKET i Bibeln.
Gud: (med nöjd röst) Japp.
jag: Så fort det står något så står det något annat som typ säger något helt annat.
Gud: (precis lika nöjd) Ofta känns det så ja.
jag: Varför är det så komplicerat? Du kunde väl ha skrivit upp typ tio saker som alla skulle tänka på så skulle vi kunna komma överens om.. och förstå.. och… det skulle inte vara så komplicerat.
Gud: 2 Mosebok 20.
jag: Vadå, vad är det? Tio Guds bud eller något?
Gud: Typ. Och det är ju inte så okomplicerat heller. Allting håller ni på att tolka och fundera över.
jag: Det är ju du som uppfann hela grejen med språket. Tänk om du hade gjort det lättare så hade vi inte behövt…
Gud: Nej, alltså jag gillar att ni tolkar och håller på. Jag gillar att ni funderar och tänker och gör ert bästa för att förstå.
jag: Men egentligen fattar vi nästan aldrig.
Gud: Det vet jag inte om jag håller med om.
jag: Ordet ”aldrig” ska bort?
Gud: Ordet ”nästan” ska bort.
jag: Så vi fattar inte?
Gud: Det är inte ert fel.
jag: Det är ditt fel.
Gud: Det vet jag inte om jag vill hålla med om. Men nu när det är så här att ni inte fattar så får vi göra så gott vi kan. Vi får försöka satsa på att ni försöker förstå.
jag: Så vadå, det är vi, mänskligheten, som går och går och aldrig kommer till dörren?
Gud: Inte alls. Jag håller dörren öppen för er och ni kommer när ni kommer.
jag: OK, men svara på frågan då.
Gud: Jag svarar på så många frågor jag kan, hela tiden.
jag: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?
Gud: Så många saker. Klockan. En man som fastnat med hängslena. En dator.
jag: OK, de vanliga svaren alltså.
Gud: Ibland är de vanligaste svaren bäst. Och ibland…
jag: Ja?
Gud: Ibland kan jag identifiera mig fullständigt med de där som aldrig kommer till dörren. Det är därför det där första citatet du hade, om att människosonen inte får vila sitt huvud någonstans. Jag vet hur det känns att gå och gå.
jag: Det är … bra, antar jag.
Gud: Det är därför jag tycker så mycket om de här samtalen vi har.
jag: För att du får känna på allt mänskligt lidande då?
Gud: Det har jag inte påstått .
jag: Vad påstår du då?
Gud: Att det är viktigare att gå tillsammans än att komma fram till saker hela tiden.
jag: Snygg räddning.
Gud: Men så är jag Gud också.

Jag: Du vet det där som Paulus säger?
Gud: Ja, jag vet ju allt.
Jag: I Bibeln?
Gud: Kanske särskilt sådant.
Jag: Det där om att det goda som jag vill, det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag?
Gud: Yes.
Jag: Så OK. Förklara det. Varför finns det godis om det nu är så onyttigt?
Gud: För att människan har en fri vilja?
Jag: Fri vilja, fri schmilja. Du hade kunnat göra så att morötter innehöll en miljard kalorier och godis var jättesupernyttigt.
Gud: Fast då skulle ju ingen vilja äta morötter.
Jag: Så vadå, hela den här grejen med att det är svårt att göra det rätta är till bara för att vi ska käka mer morötter?
Gud: Morötter är nyttiga.
Jag: Men. Om du bara gjorde som jag ville!
Gud: Ja, den saken vore ju fantastiskt.
Jag: Alltså med den här idén. Inte med ALLA mina idéer, men just den här? Att det var godis som var nyttigt istället?
Gud: Ah. Den idén.
Jag: Då. Vore. Morötter. Ju. Inte. Nyttiga!
Gud: Fast fortfarande vackra och rätt söta? En riktigt fin uppfinning, om jag får säga det själv.
Jag: Men nu var det ju GODIS vi skulle prata om.
Gud: Annars pratar jag gärna om morötter.
Jag: OK, varför är morötter tråkiga och nyttiga medan godis är gott och onyttigt?
Gud: Ifråga om godis och morötter gäller detta: Det finns en tid för allting under himlen.
Jag: Mäh! Istället för att svara på mina frågor så bara bombarderar du mig med bibelord.
Gud: Du började!
Jag: DU började!
Gud: Du pratade ju om Paulus.
Jag: Du såg ju till att Bibeln skrevs!
Gud: Om vi återvänder till morötterna…
Jag: GODISET.
Gud: Jag tänkte att vi skulle prata om morötter.
Jag: Du och dina morötter.
Gud: Morötter har sin stillsamma charm.
Jag: Godis har sin högljudda, påträngande charm.
Gud: Så kanske svaret är att man behöver lära sig lyssna på dem som inte skriker högst och drar mest uppmärksamhet till sig?
Jag: Eh…
Gud: Utan lära sig den lågmälda, stillsamma, tystlåtna tilltalet hos den ödmjuka?
Jag: Så hela den här grejen med godis och allting är bara för att jag ska lära mig mer om ödmjukhet?
Gud: Allting talar. Hela naturen är fylld min röst. Om man lyssnar.
Jag: Så HELA NATUREN är ute efter att lära mig ödmjukhet?
Gud: Hela naturen.
Jag: Wow.
Gud: För ödmjukhetens skull. HELA NATUREN.
Jag: Eh… Tack. Antar jag.
Gud: Så. Hur går det med morötterna nu då?
Jag: Jag vet inte. Jag har fullt upp med att vara lite förorättad över att du tar till hela naturen bara för att jag har en naturlig och mänsklig instinkt att käka godis.
Gud: Outgrundliga äro mina vägar.
Jag: Jag tänker revoltera mot hela naturen. Jag vill ha godis.
Gud: Dina vägar däremot, är ganska lättutgrundliga.
Jag: GOOOOODIS!
Gud: Morötter!
Jag: Äsch. Du förlåter mig iallafall bara för att du älskar mig.
Gud: Ja. Alltid.
Jag: Inte lätt att vara ödmjuk då!
Gud: Eh…
Jag: GOOOOODIS!