Tankar

Det var en gång en åsna, jag säger inte vem

Den där åsnan som Jesus red på in i Jerusalem. Den där åsnan, som fick ta emot hyllningarna tillsammans med Jesus och som kanske njöt av det men som kanske hellre skulle ha fått en morot eller så.

Jag tycker om att tänka mig att den där åsnan hade något slags släktskap med åsnan som Maria red på – höggravid – när de begav sig mot Betlehem.

Kanske vet åsnor saker om att bära människor, oavsett varför de behöver bli burna. De kanske vet något om att vara den som inte ses och inte hyllas men ändå gör sitt jobb. De kanske vet att de gör färden och vägen lite lättare, lite mindre ensam, för den som rider. Och kanske räcker det för dem.

Utan tvivel vet de värdet av vatten och mat och en plats att vila när de kommer fram. Värdet av att få en klapp på huvudet och några vänliga ord.

Jag är själv något av en åsna, men inte en särskilt duktig sådan. Om jag hade varit åsnan som bar Jesus hade jag brölat oupphörligt om att ”min mormors syster kände åsnan som din mamma red på”, tjuvätit av palmbladen och förmodligen trott att alla som stod där och sjöng för Jesus, hyllade mig och ingen annan.

Men om jag hade gjort det tror jag ändå att Jesus hade tittat in i mina åsneögon, klappat mig lite extra mellan öronen och smusslat åt mig en morot. Och så hade han sagt: ”Det är ok. Du får äta palmblad och tro att de hyllar dig. Jag bjuder på det. För jag vet lite om hur det är att vara den som bär och bär hela tiden. Jag vet hur det känns när du längtar efter vatten och vila. Been there, Done that. Så sola dig i glansen du. Så vilar vi efteråt.”

Så tror jag.

Ett nytt hopp och en rosa gryning

En dag ska gryningen födas rosa, färgad av våra döttrars framtidshopp.

Den dagen ska vi, grånade, skrapa med fötterna och försiktigt be om ursäkt att vi inte kunde rädda världen åt dem. Taffligt ska vi försöka säga att vi gjorde vad vi kunde, så mycket vi kunde.

Och våra döttrar ska vara så fokuserade på framtiden för sig och sina barn att de inte har det i sig att se bakåt och sörja med oss.

Idag gör jag det: tänker jag på de kvinnor som lämnat över världen till oss. Farmor, mormor, och deras mammor, i generationer bakåt, som gjort så gott de kunnat, så mycket de kunnat – som oroat sig och strävat mot en framtid för oss, de kommande generationerna.

Och med ungdomens hela självsäkerhet har vi stått fokuserade mot den där rosa gryningen och kanske inte sett allt det de givit, offrat, lärt och levt för vår skull.

Men idag tänker jag på dem, och på de som ska komma, de som ska gå rakt in i den rosa gryningen.

Och generationerna skiljer oss åt, språk, uttryck, ambitioner och vardag. Men vårt mål, att den rosa gryningen ska komma med en framtid för varje dotter, varje son, varje hopp – det har funnits där. Det tror jag.

Så idag läggs min bön till andra böner, mitt hopp till andras hopp och mina barns framtid till andra barns framtid.

Må vi ständigt våga tro på en ny himmel och en ny jord,
En ny förståelse och en ny förlåtelse
Ett nytt hopp och en rosa gryning. I evighet. Amen.

Det bästa glaset saft

Idag är det exakt på dagen två år sedan jag vaknade upp i en säng på Ackis efter att de opererat bort en bit död tarm och därmed räddat livet på mig.

Två år sedan jag drack det där första lilla saftglaset efter operationen – saft som smakade godare än all annan saft jag någonsin druckit. Två år sedan jag kände mig oövervinnlig samtidigt som jag behövde hjälp för att svinga benen över sängkanten. Två år sedan jag inte dog.

Och två år sedan jag påmindes på det mest konkreta av alla sätt om hur värdefullt livet är.

Så nu sitter jag här, mitt i mitt värdefulla liv. De två åren har förstås innehållit mer än sagolikt god saft och lyckan när jag kunde gå utan droppställningen som stöd. De har förstås innehållit vardag och småförtretligheter och stress och oro och djupaste kärlek och hemskaste hat. Som år gör. Som livet gör.

Såsom allting i livet är rosaskimrande för en nykär, så är hela livet regnbågsskimrande när en sådan här dag påminner en om att allt är en gåva. Även det mörka nyanser skimrar. Även de svårare dagarna lyser av mättade, magiska, märkliga färger. Och även en vanlig söndag i februari kan vara tacksamhetens dag.

Så ikväll – en tacksamhetens bön.

Tack för allt du ger när du ger oss livet
Människor och känslor, relationer och nyanser
Något att växa av och något att vila i
Något att prata om och någon att prata med
Några att lära och några att lära av
Tack för allt du ger när du ger oss livet.

Amen.

Förmågan att dricka jättemycket kaffe

För tjugoett år sedan idag blev jag präst. Som de vise männen bar jag fram mina gåvor till Jesus – inte guld, rökelse och myrra, men tre förmågor: Förmågan att snacka, förmågan att dricka jättemycket kaffe och förmågan att tro på Gud.

Då tänkte jag att det skulle vara de perfekta gåvorna: mina predikningar skulle vara så välformulerade att folk omedelbart skulle börja älska Gud. Och de skulle älska mig och bjuda mig på kaffe och prata med mig. Och då skulle min tro på Gud rädda världen.

Och lite som för de vise männen blev det väl för mig. De där gåvorna hör man inte så mycket talas om efter att de blivit avlämnade. Och tur är väl det, i mitt fall. För baby-Jesus och himmels-Jesus har några saker gemensamma. Jag tror att de uppskattar gåvor som innebär att man håller tyst, håller om och håller ut.

Så det här har jag lärt mig:
-att om man verkligen vill hjälpa någon vars liv har gått sönder gör man oftast mycket större nytta om man lyssnar än om man pratar

-att det inte är särskilt viktigt om församlingsborna tar mig till sina hjärtan eller inte. Men däremot är det ofattbart viktigt att jag tar församlingsborna till mitt hjärta.

-att oavsett hur mycket iver och entusiasm jag än lägger in i min tro på Gud, kommer det aldrig att vara lika mycket iver och entusiasm som Gud lägger in i sin tro på mig.

Så med mina gåvor blev det som de blev. Men Guds gåvor håller, som Guds gåvor plägar göra. Relationen finns där. Jag fortsätter hoppas att stjärnan leder vidare mot nya insikter och nya år, fler och fler prästationer. För det blir sällan så bra som när det blir annorlunda än man tänkt sig.

Och prästlivet är nästan helt och hållet annorlunda än jag hade tänkt mig.

Förutom det där med kaffet så klart. Den grejen håller än.

Den nåden är din varje dag

Den där dagen när du får släppa allt det gamla
Lämna allt som tynger dina axlar
Yrvaken sätta dig upp, lätt om själen
Förlåten, förstådd, stark igen.
Den dagen är redan här.
Den nåden är din varje dag.

Så ta din styrka med dig in i framtiden.
Det måste inte bli inatt du lyckas.
Det måste inte vara det här självförbättrar-löftet du håller.
Det måste inte bli rätt från början.

Att misslyckas ibland är bra för inlärningen.
Att misslyckas ibland är bra för ödmjukheten.
Att misslyckas ibland är bra för du går vidare.

Så i det som är din svaghet gömmer sig din styrka.
Och i det som är din styrka gömmer sig 2018.
Och i det om är din snällhet vilar det som räddar världen.

Den där dagen när du får släppa allt det gamla
Lämna allt som tynger dina axlar
Och överlämna dig åt morgondagen
Den dagen är varje dag. Den stunden är varje stund:

Och Gud är med dig i alltihopa.

Det står på förpackningen att de inte kan överdoseras

I varje blisterförpackning låg en hoprullad papperslapp med ett luthercitat. Mitt blev: ”Evangeliet kan inte förkunnas utan humor.”

Det är viktigt tycker jag. Helt seriöst. Skrattet är en nådegåva stark som elden och benådande som kärleken själv.

För att avsluta vår träff idag tog vi en sista Lutherol. (Ingen fara, det står på förpackningen att de inte kan överdoseras). Den löd ungefär: ”Det gäller att be som att bön är det enda som hjälper, och att arbeta som att arbete är det enda som gäller.”

Och ibland, tror jag, gäller det att skratta som att skratt är det enda som gäller.

Och nu består dessa tre: Humorn, arbetet och bönen. Och störst av dem är kärleken.

Hon står där i skymningen och lyfter sina armar mot skyn

Allt utom hennes värdighet har tagits ifrån henne. Hon står där i skymningen och lyfter sina armar mot skyn.

Hennes sommarfägring är borta, hennes grönskande väldoft. Hennes ljuva klädnad och mjuka skörhet. Inget är kvar.

Kanske är det inte det hennes forna skönhet som följer henne in i drömmarna, utan fåglarnas sång, barnens lek, katternas upptåg. Allt det är också borta nu.

Skönheten har försvunnit, det goda arbetet är avslutat. Kylan rycker i hennes grenar och mörkret gör silhuetten karg.

Men hon står där i skymningen, fråntagen allt utom sin värdighet och sträcker sina armar mot sin himmel.

Och så ska det bli, och så ska det vara. En gång ska vi stå där. Tiden ska ha sprungit ifrån oss. Värmen borta, ljuset borta, allt det livfulla borta.

Men vi ska stå där då och sträcka armarna mot skyn och från skyn ska skymningens förlåtande ljus skölja av oss allt utanverk. Vi ska vara stolta i vår karghet, uppåtriktade, med lyftade armar mot Gud.

Livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också

Vi kommer så sällan dit numera, och det är kanske som det ska vara. Sorgen ska flytta ut från den fysiska platsen och in i livet, in i hjärtat, bli en del av min ständiga berättelse.

Men det är ändå något som händer, när jag står vid den där lilla stenen, hämtad från Västkusten, med Ansgars namn och alltför korta liv inristad.

Något händer, en känsla av kontakt. Jag möter – inte Ansgar, men åh, tänk om. Men jag möter inte honom här, han är inte här. Jag möter mig själv, den jag som stod där 2002, rå, skör, hopplös. Så omgiven av sorg, som om sorgen var mina kläder.

Jag möter mig själv vid graven. Jag ser den hopsjunkna hållningen, den livlösa blicken, det oformliga kaos som livet då var.

Och jag vill rusa fram till Charlotte 2002 och säga ”Det är inte hopplöst. Det blev annorlunda. Sorgen gick inte över, men den sorterade sig liksom, och nu orkar du bära den. Och andra tider kom. Ur största smärta föddes största tänkbara glädje, Ansgars småsyskon. Och ur den glädjen, ett helt nytt kaos: småbarnsåren. Och de har fött nya åldrar, nya tider, och livet pågår. Så, Charlotte2002, du är inte död. Det bara känns så. Livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också.”

Men jag kan inte säga det genom åren, jag kan bara lämna henne där, den kvinnan som stod där vid graven och försökte förstå hur livet kunde göra så ont.

Sorgen och smärtan äger henne, och det gör ont, men det är som det ska vara, för inget annat skulle gå att hantera för henne än just sorg och smärta.

Och sedan åker jag. Bort från henne, bort från Ansgar.

Och livet förnyas oupphörligen, och du förnyas också.

Och det är väl, någonstans och på något sätt, som det ska vara.

Mognat som människa – det känns gött

Så jag läser.

Och genast delas min själ i två delar: en vill hålla ett fyrtiofemminutersföredrag i grundläggande kristendomskunskap och en vill helt enkelt ”join the celebration”.

Jag säger det.

Och dottern säger att jag måste ha mognat som människa om jag faktiskt skiljer på de sakerna. ”Jag hade trott att du tyckte att det bästa firandet var att föreläsa jättelänge för mig om olika saker som jag redan vet.”

Hmm.
Mognat som människa.
Det känns gött.

Nästan så gött att man skulle kunna fira det med ett litet föredrag.

Nähä?
Inte det?

OK då.

Vi ses imorgon, på en skärm nära dig.
Godnatt kompis.

Och kom ihåg att choklad, liksom fyrtiofemminutersföredrag, ofta dyker upp när man minst av allt väntar sig det.

Och det behöver inte nödvändigtvis vara fel.

Men det får bli pennfordral

Allt är snyggt: Namnmärkt. Sorterat. Luskammat.

Färgglada pennor. Blyertspennor. Bläckpennor. Linjaler. Allt som fantasin kan tänka sig att de kanske kan komma att behöva.

Helt onödigt egentligen. Skolan håller dem med allt.

Men ändå vill jag skicka med något. Mitt hjärta. Mitt mod. Mitt moderskap, starkt som ett lejon och vakande som en varg.

Men det får bli pennfordral.

Jag hoppas de får använda varenda färg, varenda millimeter på varenda linjal, varendaste lilla skrymsle av varenda synaps i sin hjärna och i sitt hjärta. Jag hoppas de lär sig allt, testar mycket, hittar många människor och idéer och perspektiv.

Och varje eftermiddag när jag tjatar på dem att inte slänga sina skolväskor på golvet så fort de kommer in genom dörren, när allt har dragit igång och sudden är trasiga och pennorna tappat udden, hoppas jag att de vet att det där pennskrinet som rasslar omkring nere i väska är ditlagt av ett lejon, av en varg. Och den som tjatar på dem om att hänga upp väskan på kroken, är en som är beredd att utkämpa tusen och åter tusen strider för deras skull (fast inte just för rättigheten att slänga väskor på hallgolvet).

Men nu är allt intakt, snyggt, prydligt. Vi inväntar terminsstarten, kunskapens begynnelse och vänskapens sakrament.

En varg, ett lejon, har packat deras grejer. Imorgon börjar det. Godnatt.