Jag förvånas fortfarande över hur mycket man tackar i Sverige. När jag ringer och frågar om någonting – hur länge är … öppet? – så avslutas samtalet av den som hjälper mig oftast med hen säger ”Tack!” Då tänker jag (men säger det inte så klart): ” Du behöver väl inte tacka för att jag stör dig? Det är jag som ska tacka!”  Någon gång, det är nu länge sedan, tackade någon mig efter en begravning med orden: ”Tack för en trevlig stund!”  Det är lite svårt att ta till sig ett sådant tack, men jag förstod det som: ” Jag tänkte mig att en begravning skulle vara hemskt, och så blev det fint istället! Tack för att du hjälpte oss igenom detta svåra!”  Jag är själv lite kärv av mig på detta tack-område. Jag tackar inte översvallande, och förväntar mig inte så mycket tack heller. Av den orsaken att jag i princip tycker att man inte ska behöva tacka för sådant som man har rätt till. Eller betalar rätt pris för. Jag har inte skickat ett tackkort till Trafikverket för att de reparerar vägarna. Inte till kommunen för att den ser till att soparna blir hämtade. Fast jag är glad att sådant händer.  Däremot skrev jag e-post till Trafikverket när de skickade en räkning på 8 kronor för att jag hade kört genom Göteborg, när det kostar oändligt mycket mera att skicka räkningen och ta hand om betalningarna. Så klaga kan jag väl, tacka är det sämre med. Och ändå skäms jag inte.  Jag är bara en människa, och vi är ganska lika tror jag, även om vissa nästan aldrig klagar och däremot tackar mycket. När jag läser Psaltaren, så hittar jag massor med klagoböner och sånger där.  Någon räknat ut att en tredje del är klagosånger. Med rätta tycker jag, lite kärv igen: det finns en hejdundrans mängd saker att klaga på. Inte för egen del, absolut inte, men över hur det ser ut i världen. Delvis dessutom pga. mitt beteende. Jag är lättrörd, medges, men varje människa som bara en stund har haft hand om ett litet barn kan tänka sig lite grand hur det måste vara att stå och vänta med ett barn på armen och en i hand på en turkisk kust i väntan på att komma ombord på en gummibåt till Grekland.  Varje människa som har någon gång kommit ut ur ett tåg på en stor station i ett främmande land, utan att något bekant ansikte har mött, kan tänka sig hur det är för flyktingar att stiga av i Malmö eller Stockholm Central. Och inte ens veta om man ska våga sig vidare, eller om det är bättre att stanna.

När jag tänker på sådant här inser jag hur otroligt mycket jag har Gud att tacka för. Allt klagande måste absolut överröstas av tacksägelse. Och ur tacket kommer lovsången fram.  Och ur tack och lov kommer – tack-och-lov – viljan att göra det vi kan för att också ge andra en plats under solen.