Alice in Wonderland


Detta är absolut mitt starkaste argument för att vara med i en församling: visionen och traditionen. Visionen först: Man behöver ha en bild av vart man vill komma, om man ska veta vilka vägval man ska göra i livet. Det är mycket bra beskriven i Alice in Wonderland. (Jag gillar inte att översätta sådana bra titlar: Underlandet låter inte riktigt samma som Undra-landet och Mirakellandet som fångas i ordet Wonder på samma gång.) Alice kommer till ett vägval som beskrivs nästan som ett etiskt val och hon undrar vilken väg som är den rätta. Katten säger då: ”Det beror mest på vart vill du komma”. ”Jag bryr mig inte så mycket”, sa Alice. ”Då spelar det ingen roll vilken väg du tar”, svarar Katten då.Alice and the chesire cat

En genial diskussion, som säger mycket om problemet med visionslösheten. Man kan rosta på vilket parti som helst, man kan vara med i vilken kyrka som helst, eller ha vilken religion som helst, eller inte ha någon religion alls. Det spelar absolut ingen roll, om man ändå inte vet vart man vill komma. Lev på bara, flyt med strömmen. Följ breda vägen, alltid kommer man väl någonstans. Eller inte.

Jag kan inte tycka att leva livet på det viset duger. Från en vuxen kan man kräva att hen vet vilka val som ska göras, vilken väg man ska ta. Även om det blir fel. Det finns alltid sidovägar och korsningar framöver, och om inte kan man oftast komma tillbaka, vända om. Jag är med i Svenska kyrkan för att jag alltid ha varit med i en folkkyrka. En kyrka där alla är välkomna, och där tröskeln är låg, och taket högt. Där det finns ett tydligt centrum i Jesus Kristus, där det inte behövs murar eller staket  eller gränser. Jag är med i kyrka som inte skiljer på utanför och innanför, men som delar visionen om en värld där Jesus är med vid varje möte människor emellan, och där människor vill följa honom och lida med honom när det är dags att lida. I denna vision finns ingen plats för att vara god – bara Gud är god. Men det finns plats – mycket plats – för att vara människa, i Jesus efterföljd.

Och detta måste lämnas vidare till nästa generation, liksom vi har fått det av dem som har gått före oss. Det är en glädje att lämna något vidare till barnen, och till barnbarn så småningom. Lämna något vidare av de saker man uppskattar i livet, av de tankar som man har upptäckt bär i livet. Av de fester som betyder något. Det är tradition. Att lämna vidare.  Lämna vidare de berättelser ur bibeln som betyder något. Om Fredsfursten som rider inte på en åsna! Men också lämna vidare dopet, där en ny familjemedlem blir inlemmad i den kristna gemenskapen.  Lämna vidare delandet som princip. Av livet, av brödet och vinet i nattvarden på julnattsmässan.

Vision och tradition handlar båda om det som betyder något. För livet. Annars är det inte någon vision, utan bara en bild som man kan betrakta. Och om det inte betyder något är det inte någon tradition, bara en vana. Eller rentav en ovana.

Som kristen är det vår plikt att värna de svaga i samhället. Äldre, ensamma, invandrare nämns särskilt. Självklart. Klä, mätta, besöka är varje människas uppgift.  Och lyda Änglarnas uppmaning att inte vara rädda!

 

Förövrigt anser jag fortfarande att Sverigedemokraterna är rasister.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.