På nederländska lektionerna läste vi bara nederländsk litteratur (inkl. flamländsk) och på engelska engelsk litteratur, och på tyska tysk och på franska fransk. Det var på högstadienivå, så just på franska kom jag aldrig så längt, men jag stavade mig igenom La Belle et la Bête, från 1790 av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuve, i en modernare skolversion. Max Frisch – Biedermann und die Brandstifter fick vi läsa, och på engelska lite mera avancerad litteratur. Man skulle lämna in en litteraturlista med 10 verk på varje språk, som man måste kunna redogöra för, utan krav på att ha läst dem på originalspråket. Tyska och engelska har jag haft mycket nytta av, franska lite mindre, men det känns ändå bra att kunna lite, kunna beställa något, och när vi var i Barcelona kunde jag ändå läsa lite skyltar på katalanska, som är mycket mera likt franska än spanskan är. Sedan har det blivit lite hebreiska, svenska, grekiska, danska, några ord indonesiska så att jag kunde hälsa och beställa rum och mat och fråga efter vägen när vi reste runt där några veckor i början på 90-talet. Det mesta av språken är borta på de områden man inte använder. Jag har kunnat Herrens bön t.ex. på nästa alla nämnda språk, men det kan jag inte nu längre. Jag kan det knappt på nederländska nu. Sångerna sitter bättre, för då har man melodin till stöd. Språk måste användas för att behålla det. För att kunna använda språket som redskap för att få ut ett budskap. Så är det också med bildspråket. Liksom man måste använda tyska för att behålla det man kan, så behöver man ser bilder, tolka dem, för att behålla och utveckla den förmågan. Liksom det kan räcka med att ibland se en tysk tv-serie för att få lite påfyllning av sitt tyska, kan det räcka med att ibland slinka in på ett museum eller ett galleri för att upprätthålla bildspråket. För det vi inte kan tala om med ord, kan vi ofta tala om med bilder. Orden: ”Gud ser dig!” kan förstås som: ”Gud ser allt fel du gjort och för bok över det! Passa dig!” Men en bild av Hagar i öknen (det finns många, men Rembrandts är bra), där hon är den första i bibeln att ge Gud ett namn: ’Seendets Gud’, kan inte tolkas på det viset. Bilden tolkar hela berättelsen om Hagars förtvivlan i sin ytterst utsatta situation, som en berättelse om Guds omsorg och trofasthet. Så är det också med ikoner. Det är bilder som talar sitt eget, rätt så annorlunda språk. Ett fönster mot himlen har de kallats. Henry Matisse skriver passionerat om dem från ett Moskva-besök 1911: ” jag har sett kyrkokonst från många olika länder, men ingenstans har jag mött en sådan uttryckskraft, en sådan känsla av mystik….” I sommarens stora utställning i Mariestad kan du från 1 juli se riktiga ikoner, och inte minst Ludmila Pawlowskas verk inspirerad av just denna ikonkonst. Du kan vandra från Domkyrkan, via Prästgårdsträdgården, Residenset till Marieholmskyrkan och öva upp ditt bildspråk. Det är verkligen konst som har ett budskap. Till dig.
WJ