september 2017

Vi går på den gröna vägen.

Det slog mig när jag vek ihop tvätten, att handdukarna vi har säkert är tre gånger så stora som de i min barndom. En vanlig handduk idag hade man kallad för badlakan förr. ett badlakan idag är som ett täcke.
När vi var i New York för ganska många år sedan kom vi snabbt på att 2 muffins räckte gott och väl till två vuxna och 3 barn. De var ju enorma, som en liten sockerkaka. Sådana stora hade vi inte sett hemma. Nu är det helt normalt med Jätte Muffins även i Sverige. Visst fick vi plats i Bubblan på 60-talet, två vuxna och tre barn, men inte var det någon plats över till bagage egentligen. Har man idag tre barn så har man ofta en betydlig större bil. För även resväskorna har vuxit! Jag har en gammal på vinden, med ett ulltäcke i. En av sådan storlek räckte till hela familjen när vi åkte på semester när jag var barn. Nåja, kanske inte hela familjen, men ändå. Om man nu åker över helgen någonstans så behöver man en jätteväska på hjul minst en per person. Och garderoberna, de har också vuxit, i alla fall blivit fler. TV-skärmarna, de har vuxit, liksom bostäderna och sommarhus och även tält. Terrassen är enorm, för även trädgårdsbordet har vuxit!

Men allt detta handlar om konsumtion. Vi köper större saker, bär om kring fler saker, tror oss behöva fler olika saker. Men har vi som människor blivit större? Ja i vikt, säger statistiken, i omfång, visst. Men som människor? Har vi ett större hjärta?

Ja, som tur är tror jag att väldigt många faktiskt har det. Vi kan härbergera fler åsikter utan att gå sönder. Vi kan acceptera en större olikhet bland våra familjemedlemmar, våra vänner och våra medmänniskor. Vi kan acceptera kärlek som bärande princip i samkönade par. Vi välkomnar människor av olika härkomst i vår mitt. Allt är inte längre på ytan bara vitt och heteronormativt. Inte ens i kyrkan. Vi vågar visa mera nu än förr vad som rör sig inom oss. Jag har en stark känsla av att vi i kyrkan faktiskt för en gångs skull har gått före. Jaha, har den manliga prästen en man? Ja, vad var det med det? Född i Irak, och med i Svenska kyrkan? Ja, varför inte? Det har i alla fall i Mariestad gått av sig självt, och jag har märkt att gränserna har suddats ut, och toleransen har ökat utan att några har behövt ta ett beslut om detta. Jag tycker att vi ska glädja oss åt detta, och försvara de landvinningar vi har gjort på de olika områden. För den andra rörelsen finns också.

Det är ju SVENSKA kyrkan. Då ska man väl vara SVENSK. Äkta svensk. Varför ska de komma hit och ta med sig sina problem och krig och ta våra jobb? Varför ska vi skicka pengar till Afrika där de bara är korrupta och krigar, när det finns behov bland oss? Kyrkan ska väl stå för tradition? Vår tradition? De är de och vi är vi!

Jag har aldrig hört någon säga något sådant direkt till mig, men åsikterna finns, det ser man ibland på tidningarnas insändarsidorna, och på valresultatet när SD får rätt så många röster. Åsikterna finns, men i det stora hela är jag övertygad om att vi har blivit större. Som människor. Och de flesta har vuxit ifrån den där ängsliga attityden som gör att man bara bevakar sitt. Jesus har påverkat oss. Det upptäckte redan Röde Orm! Vi har avslutat idag i bokcirkeln ’Den gröna vägen’, en roman från den irländska författaren Anne Enright. Boken handlar om en ganska inskränkt mor, och 4 barn som lever var och en i sin bubbla. Vi följer dem från 80-talet tills nu. Men sedan händer något. Och det visar sig att alla har vuxit. Även gamla mamma. Det ger hopp. Och det stämmer med det jag ser omkring mig.
Vi är på väg. Vi blir grönare, vi blir större, i hjärtat! Tack gode Gud för det!

Gästblogg: Film – ”Ljus i Natten” Regi Aki Kaurismäki, Finland 2017.

Det tog lite tid för mig att börja gilla filmen. Ljus i natten är inte en sådan film som går att titta på och bara njuta av, tycker jag. Man måste uppfatta budskapet.
Det tog en timme för mig att sortera detaljerna och komma med en uppfattning- regissören ville vissa oss att det inte finns skillnader mellan finländare och flyktingar. De är alla tysta och uttryckslösa. Finländarna är omoderna och kopplade till sextiotalet, de lever på ett bekvämt, tidskontrollerat sätt. Musik och inredningar förstärker intrycket om finländarnas begränsade tänkande eller motviljan till förändringar.
Flyktingarna visar inte känslor eftersom de är osäkra. De litar inte på främlingar och bygger uttryckslösa ansikten för att skydda sig. Från det här perspektivet ser filmen ganska bra ut och får tre av fem björnbär av mig.
Jag längtar efter lite mer tydligare utveckling av idén. Om filmen handlar om satir då är den för mjuk och behöver mer ”kryddor”. Samtidigt hade regissören kunnat undvika onödiga dialoger. T.ex. nynazisterna skulle lämna ett större intryck och koppla bättre med temat om de inte skulle säga ett ord.
Kinematografin var okej. Om man skulle jämföra med Tarkovskys, Takeshi Kitano, Kim Ki Duk eller Jim Jarmush verk, skulle ”Ljus i natten” cinematografi vara ganska genomsnittlig.
”Ljus i natten” påminner mig Kim KI Duks ”Spring, summer, fall and spring” på något sätt. Filmerna är helt annorlunda och handlar om olika saker men tystnaden, lugnet enar dem.

Valdas Siupinis