Och vi som är äldre kan lätt falla i samma gropar. Att lotsas vara 25 när man är 50 är patetiskt, kroppen åldras ändå. Men man kan lotsas att livet är perfekt. Man kan som 60 åring lotsas att man är lyckad. Att ens barn inte har några problem alls och är – ja, ska man inte säga det rakt ut någon gång? – underbarn. Man kan ju relativt lätt se till att huset har senaste kök och badrum enligt Vi i Villas nyaste nummer. Att möblerna följer senast trenden precis. Att bilen skiner som solen på infarten. Om man har råd… Om banken har råd, och det har den om man har fast anställning. Och så kan man bjuda in sina lika lyckade syskon och vänner, så att de kommer i sina lika skinande bilar och tittar på det fina badrummet. Och sätter sig på de nya sofforna med de nya glasen fyllda med bubblor. De lyckade bilderna av den där lyckade semestern har de redan sett på Insta och Fb. Dem behöver man inte visa. 
Nu är det inte alls så att jag inte tycker om sköna soffor och fina glas (glasen köper jag på Kyrkornas second handbutik), och fina kök, men jag vill gärna dra in Saligprisningarna i det hela. Ni vet, de där raderna i Matteus kapitel 5. Jag kopierar in dem i min egen version här för säkerhets skull:
När han såg massor med folk som var upptagna med sitt gick han upp på berget, satte sig och undervisade alla som ville lyssna:
Han säger då:
1. Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret – För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet.
2. Du kan lyckönska dem som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem.
3. Lyckönska också de som aldrig hinner fram i tid, eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest i framtiden.
4. Grattis dem som ingen bryr sig om att skaffa rätt, dem som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas till deras vänner.
5. Lyckönska dem som fortfarande har ett varmt hjärta kvar i kroppen, – de ska möta värme.
6. Gratulera även dem som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på skitsnack och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud.
7. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du bär på en likhet med Gud.
8. Du kan skatta dig lycklig om du förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.
Det säger Jesus. Och det betyder att vi visst kan se till det yttre, men att det viktigaste ändå är att ha sitt fokus på andra människor. Att man har sin ev. friska, starka, vältrimmade kropp till inget annat än att göra det som behöver göras: bära kassor, bära och stödja dem som inte själva orkar, utföra ett arbete i Jesu namn. Det betyder också att man inte ska förakta dem som av en eller annan anledning inte har det lyckade utseende du kan åstadkomma. Inse att de kanske i själva verket har ett försprång! Och det betyder att man tillsammans med sina vänner får sitta på soffor och samtala om hur det går för barnen. Men inte vika ut dem. De är egna personer, och deras framgång eller misslyckande hänger på så mycket annat vi överhuvudtaget inte kan påverka. När man kan förmedla vilka svårigheter som möter vilken människa som helst i livet – också dig och dina barn – då kan sådant bli till något att be för, och på de viset kan vi lägga det i Guds hand.
Och man kan också bjuda in någon man aldrig har bjudit in förut, och höra vad den människan har att säga. Bara lyssna, och ställa uppmuntrande frågor. ”Berätta mera”. Det finns nu även spel som vill få oss att berätta mera för varandra. Det som du säger är tryggt hos mig. Det är inte så svårt eller konstigt som det kanske låter. Det gör man ju när man läser en roman, eller ser en bra film. Man får en människas innersta tankar, och ibland är det så att man får veta sådant som man inte ens vet om sina bästa vänner. Det känns oftast mycket bra, och bäst är det när man på ett förtroligt vis kan samtala med andra om det man läst och har fått del av. Det gör vi i bokcirkeln i Marieholm, och i alla andra bokcirklar i stan som pågår.
Vi längtar väl alla efter lycka, för oss och för våra barn, och för de som står oss nära. Men Gud vare tack behöver vi inte vara lyckade för det!
Det viktigaste kanske: Vi behöver inte låtsas vara lyckade, och därför är vi lyckligt lottade!
En människa är mycket lyckligt lottad om hon har vänner hon inte behöver spela teater inför. Att låtsas vara lyckad måste vara ett hellvete. Är det inte därför det ofta är så svårt att vara tonåring/ungdom, just för att man hela tiden får budskapet: Du måste bli något! Du måste lyckas! Du måste hitta någon lyckad att vara ihop med! Och samtidigt inte veta hur det ska gå till. Ämnesval redan på högstadiet, gymnasieval… och vad sedan…. Det är inte så konstig att mycket kommer att handla om utsidan. För det är kanske den som är lättast att få ordning på. Den går att jobba med, handfast på gymmet, den går att bearbeta till slut via datorprogram som Photoshop och liknande. Att sedan den vältrimmade kroppen och det noga sminkade utseende kanske inte riktigt stämmer överens med den stora röran av känslor och tankar inombords, kan man lotsas om inte har någon större betydelse.
