Der blir inte lättare av att man lätt förväxlar krav med villkor. Man kan säga: ”Mitt barn, jag älskar dig, och jag vill att du visar respekt och lyssnar på det jag säger. Jag vill att du är hemma innan tolv”. Och då kan barnet svara:”Javisst, jag älskar dig med, jag hör vad du säger men jag håller inte med dig. Bussen kommer inte fram förrän kl. 01.” Man kommer fram till en lösning då. Men man kan inte säga: ”Mitt barn, jag älskar dig óm du gör vad jag bestämmer, bara OM du är hemma en viss tid”. Det går inte. Kärlek kan inte villkoras. Detta OM kan inte vara med. Jag tror att vi alla kan komma ihåg en situation där vi kände krav från våra föräldrar, där vi kände oss tvungna att gå en annan väg än vi själva hade tänkt. För vi trodde att vi kunde förlora deras kärlek. Var det ett krav, eller var det ett villkor? Med Guds kärlek är det samma sak. Den villkoras inte, och vi kan inte villkora vår kärlek till Gud. ”Gud jag älskar dig OM du… ger mig ett långt liv, om du håller mig frisk, OM jag klarar körkortet utan att ha läst på”. Jag tror att Abraham, trots att han så att säga var den som upptäckte Gud, inte hade fattat detta riktigt. Han hade nog inte tänkt färdigt här.  Han lät detta med villkor slinka in i sitt sätt att tänka. Villkoret för att Gud ska älska mig och ska ge mig en framtid är att jag är beredd att offra min son. Ge min son till Gud. Den sonen som just är min framtid… jag trodde var min framtid…

Men Isak då?

Isak kände sig bunden. Var bunden av sin far Abraham. Trons fader Abraham tyckte att den egna upptäckten av Gud var så viktigt, att han var villig att binda sin son vid ett altare för det. Så att hans tro och tillit skulle visas. Gud hade satt det som ett villkor – trodde Abraham. Han skulle offra sonen i landet Moria. Moria, det är salvia, räddaren. Landet där räddningen finns. Platsen där Gud låter sig hittas. På berget där Herren blir sedd. Senare tempelplatsen. Denna berättelse handlar så klart också om oss. Vi tror så lätt att andra måste upptäcka det vi har upptäckt.  Att våra barn ska upptäcka den Gud som vi har upptäckt…Att andra ska tro som vi tror. Det blir religiöst tvång! Men Gud sätter stopp för det. I bibeln, men även i koranen finns den här berättelsen. Bind inte Isak, lossa banden, befria honom! För Abrahams Gud vill inte bara vara Abrahams Gud, utan vill också vara Isaks Gud. Gud är en Gud för levande. Döda inte för din tros skull. Döda inte i Guds namn. Isaks Gud vill också vara din Gud. Du behöver inte tro på Isaks Gud, och du behöver inte tro på din mormors Gud, inte din mammas eller din pappas. Vi får alla bygga våra egna relationer till Gud. Jesus hjälper oss med det, visar oss att vi ser Guds ansikte i vår nästa, i alla dem vi möter. Han är försonaren, den som helar den i bland så tillknycklade relationen till Gud och vår nästa. Han delar sitt liv med oss, för att vi ska leva. Och det är också det liknelsen som Jesus berättar handlar om. Bort med det religiösa tvånget! Bort med tanken att någon ska sätta livet till för en religion, vilken det nu än må vara. Enligt Markus vill de religiösa ledarna röja Jesus ur vägen, för att han just talar om Guds villkorslösa kärlek! Han botar, han förlåter, utan att först kräva något annat än tillit, tro. Han älskar de svaga, de skadade, de utan hopp, och de vågar lita på hans kärlek. De ser Guds makt, när Jesus handlar. Makt som inte kräver offer, inte kräver underkastelse, makt som upprättar de som snubblat. Makt som delar liv. Människorna även idag hör Guds röst när de lyssnar på Jesus. Samma röst som Abraham hörde: Lyft inte din hand mot pojken och gör honom inget ont! Att binda någon, det är att döda, att lossa någons bojor är att ge liv! De religiösa ledarna i Jerusalem binder människorna fast på altaret: ”Så ska ni tro! Så ska ni leva! Tro på Vår Gud! Tro som vi! Gör som vi säger! Vi känner Gud och ni ska tro på vår Gud!” Jesus säger i liknelsen: de är som arrendatorer som inte vill leverera vin i betalning. De vill inte ge tillbaka glädjen. Vin är i bibeln en symbol för glädje som följer på arbete.  Det är mycket arbete att anlägga en vingård.

Man behöver göra terrasser på en södersluttning, stängsla in det hela för att inte fåren och getterna kan komma in, ett vakttorn behövs och en vinpress. Och sedan måste man ha vinstockar och plantera dem, vattna de första åren utan att få några druvor. Sedan har man mycket jobb med att beskära varje år, och från det tredje året kan man skörda. Sedan arrenderar Gud ut vingården. Och skickar tjänare till arrendatorerna för att få ut vinet, glädjen. Men han får inget, de pryglar och misshandlar tjänarna. Ja, det är den historien vi kan läsa i GT, om hur Gud skickar profeter till sitt folk, för att folket ska leva sitt liv i frihet och samklang med varandra och Gud. Men kungarna och de religiösa ledarna vill inte ha med profeterna att göra. De lyssnar inte, slå dövörat till, vänder sig bort och förföljer dem.  Och, säger Jesus, arrendatorerna, alltså de religiösa ledarna på hans egen tid, gör precis som de i GT gjorde. De vill inte ge Gud det som tillhör Gud, utan de vill bestämma själva. De vill bestämma över folket. Och de gillar inte att Jesus lär människorna att kärlek, även Guds kärlek är villkorslös, även om Gud ställer krav på hur vi lever våra liv. Och kravet är att vi ser till att glädjen sprider sig i världen! Vi ska lämna en gladare värld till våra barn! Att vi är tillsammans på väg, vägen vidare, är för att vi kan hjälpa varandra och dela våra bördor men även vår glädje! Vi kan sjunga tillsammans! Vi har tagit på oss att som kristna tala tydligt i ord och handling om Jesus. Talar man tydligt om Jesus, så måste man göra klar för alla som lyssnar att det inte finns några villkor för att få höra till, för att få del av Guds kärlek. Och att de krav som följer är detta självklara att dela glädjen, och  att ge Gud äran. Det gör vi varje gudstjänst. Lovad vare du Kristus!