Det går inte att beskriva vad det hemskaste är när man går omkring i Auschwitz… var det tågrälsen som slutade tvärt? Var det ordningen i hela planläggningen av området? Var det självaste gaskamrarna som såg ut som duschrum? Bilderna i utställningarna? var det ljudet av tåg som ljöd i en barack – alltså ljudet av alla andra vanliga människor som gjorde det möjligt att tågen kom fram till Auschwitz, de som hörde tågen komma förbi, de som förde tågen, de som la om växlarna, de som…

Det är så många bilder och berättelser som kommer fram. Också från Stutthof i Norra Polen. Högar med barnskor… Också från Yadvashem i Jerusalem, också från grannbyn i Galilén Lohamei Hagetta’ot – kibbutzen som stiftades av några överlevare från Warszawa-ghettot. Varje år visade de i kibbutzen ett teaterspel om ghettons historia. De kanske gör det fortfarande. https://en.wikipedia.org/wiki/Lohamei_HaGeta%27ot

När jag bodde i Israel såg man fortfarande av och till människor med nummer på armen. Då visste man: en överlevare. Det var inte bara judar som dödades, det vet jag. I Stutthof och de andra läger var det också många homosexuella och politiska fångar på vänsterfältet. Det var romer, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, konstnärer och människor som ’gjorde fel’ eller bara ’var fel’ i nazisternas ögon. Min farmor hade judisk påbrå och hade ett utseende som ofta gjorde att folk frågade: är du judinna? Men hon hade sina papper i ordning och klarade sig. Min far gick mellanstadiet i en så kallad Judeklass. Det betydde att han inte hade huvudämnen på lördagar, då judarna inte gick i skolan på sabbaten. Det var en kommunal skola, självklart anpassad efter barnens behov. Men någon återsamling av klassen efter kriget blev aldrig av, de hade inte varit många som levde. Det är så sorgligt, det är så obegripligt. Och allt förbereddes av århundraden av antisemistism och antiziganism, och började sedan på 1930 talet med några mindre diskriminerande lagar, som i sin tur förbereddes av anti-judiska stämningar och konspirationsteorier. Man säger om stöld: det börjar med en knappenål och slutar med en silverskål. Javisst. så är det med all brottslighet: det började med några små tjuvnyp som judarna väl fick stå ut med. Sedan kom begränsningar i som rörde fritid, sedan arbetslivet, skolor, och till slut fick de inte vara kvar- i staden bland folk, sedan inte heller i ghetto, sedan inte heller i lägret, inte i livet.

Du kanske inte känner några judar, men du kanske känner några muslimer: var uppmärksam på vad som händer i vårt samhälle. Vad folk först säger lite försiktigt, och sedan basunar ut som sanningar. Reagera. När du märker att det kán bli ett sluttande plan.

Nej. Jag tycker inte att folk ska försöka försörja sig som tiggare. Det är inte bra, det är inte någon framtid för någon. Men vad gör det mig att någon sitter vid ingången till Coop? Har jag ont av det? Ja, det är kanske obehagligt att bli påmind om att det finns fattiga bland oss. Men de försvinner inte för att man förbjuder människor att tigga. Då behövs helt andra insatser.

Nej, jag tycker inte det bra med heltäckande huvudduk, inte för kristna nunnor, inte för muslimer, jag tycker inte ens om luvtröjor som många ungdomar har på sig, och jag tycker inte det känns bra att vissa ortodoxa judiska kvinnor inte kan visa sitt hår och har peruk. Men rör det mig egentligen? har jag ont av det? naturligtvis inte. Det är mest besvärligt för dem. Men att förbjuda…? Lever vi inte i ett fritt land där man får göra vad man vill och klä sig hur man vill, så länge det inte inkräktar på andras frihet? Det börjar med en knappenål och slutar med…

Att öva sig i att byta perspektiv är alltid nyttigt. Tänka sig hur skulle det vara om det var jag. Tänk om du fick oroa dig över att din mor var judisk, oro sig över att barnen inte fick vara i skolan längre för att du har en viss bakgrund. Tänk om det som händer i andra länder påverkar hur folk ser på dig och på din plats i vårt samhälle.

Några boktips som kan hjälpa dig i denna övning:

Jag heter inte Mirjam av Majgull Axelsson, Adam av Yoram Kaniuk, om inte nu så när av Annika Thor, Om icke nu- så när av Primo Levi, Ninas resa av Lena Einhorn och många många fler.