Och kärlek, det är inte den där rosa känslan, utan det är att respektera varandra och se till att alla får vad de behöver. Och därför är det inte alls något som kräver en massa tro, detta att älska. Även de som inte tror kan älska så klart, det är väl ingen som kan ifrågasätta det. Om man inte tror, kan man då älska Gud? Ja, det blir svårt på ett sätt, men från den troendes synpunkt är det inte något problem: älskar man sin nästa, så är det ett tecken på att man vet vad kärlek är, och att man ge den kärlek man får (av Gud) vidare till dem man möter. Så ja, den som inte tror alls, kan älska Gud, och den som har eller menar sig ha en stark tro (hur man nu mäter det), kan ändå visa brist på kärlek, till sin nästa, och på det viset brist på kärlek till Gud. Tron är inte det största, det är kärleken.

Och nu vid Alla Helgonhelgen handlar mycket om kärlek. Om dem vi älskade och saknar, och om hur vi saknar deras kärlek. Det svåra som ligger i detta är att försona sig med livet som det är nu. Att komma till ro med det vi inte kan ändra på, som någon uttryckte det. Det är en bra formulering. Att känna att vi i en begravningsgudstjänst har kunnat ta avsked av någon som stod oss nära, och överlämna ansvaret för den personen i Guds hand, hur man nu än föreställer sig detta. Och då efteråt inse att vissa saker inte längre är möjliga, och att det får vara så nu. Vila i det, inte bara stumt acceptera, utan vila i det.

Anna-Greta Wide skriver fint om detta:

”Att leva med en oläklighet
är väl också att leva.
Bara inte
göra såret till sin gud.
Heller inte tro
att varje sår är ett stigma.
Solen har sin glans, blodet sin.
Tävlan är ej av nöden.
Men det är ett fast och anammansvärt ord,
att sår läker gott i solsken.”

Och detta solsken hon rekommenderar, kan mycket väl vara kärleken till de människor man har kvar. Tro? Gärna! Hopp? Behöver vi alla. Men störst är kärleken!