Trons innehåll är att det finns ett liv efter Långfredag, ett liv på andra sidan tunneln, att det finns en väg för dem som vandrar i mörkret, som vi redan på jul hör om. Detta ljus i mörkret tänds på jul, brinner de åren Jesus vandrar på jorden och lär om Guds rike, och det svåra med livet är att det verkar som att ljuset släcks. Det ljus som skulle skingra mörkret släcktes på Långfredag. Då går Jesus in i Dödsskuggans dal. Och det känner vi igen. Vi har varit där, några av oss. Vi har varit i närheten, eller så har vi andra sett gå in i den. Ibland har vi sett hela folkgrupper gå in i den… Syrien.

Om det nu är en dödsskuggans dal, där var och en av oss måste gå igenom, en eller flera gånger, eller om det nu gäller ett folk som helhet som vandrar i dödsskuggans dalar, så betyder dalen att hoppet släcks, att förtrycket blir ohållbart, att man inte klarar sig. Att man är maktlös.

Att tro är inte alls alltid svårt, tvärtom: vissa saker är det lätt att tro på: Jesu död t.ex. är det inte svårt att tro på. Avrättningar av oskyldiga har vi sett så ofta. Döden känner vi till i vårt eget liv. Cornelis Vreeswijk diktar: ”Ingen vet vad lyckan är men sorgen känner alla. Solens värme saknar man när nätterna blir kalla”. Men kristen tro bygger inte på Kristi död, utan på erfarenheten av att han lever bland oss efter hans död. Denna vår erfarenhet talar vi om idag, vi sjunger om den och gestaltar den i musik. Och om vi känner döden i vårt eget liv, och tror på Jesu ord: på tredje dagen ska jag uppstå, då är det inte en tro på att Jesus kan se in i framtiden, att han är någon profet bara, som kan veta vad som händer i förväg, då är det en tro på att det finns liv, efter den mörkaste dag. Då kan vi försöka tillämpa denna erfarenhet på vårt eget liv, och på sorgen vi känner inför dödens framfärd i världen och i vår närhet. Kristus har uppstått! Ja, han har verkligen uppstått! Det betyder att det finns ett liv för dem som vi har sett gå över gränsen från det liv vi känner till, till döden. Det finns ett liv för de som sörjer så de inte kan tro på en framtid. Det är det Paulus menar. Det betyder också att det finns ett liv för Belarus befolkning, för Myanmars folk som också kämpar just nu för sin frihet, det finns en framtid för judar och kristna och muslimska araber i Israel och Palestina. Att det finns ett liv för människorna i Syrien. Att det finns helt säkert ett liv efter konflikter, efter avrättningar, efter sjukdom och död.

De här kvinnorna i påskevangeliet är exempel för oss. De är som vi. De här tre, på väg till graven tidigt denna veckans första morgon vid soluppgången, har förberett sig för att försona sig med tanken på att deras vän och mästare är död. Ännu har de inte kunnat ta in helt detta som hände. Bara lite grand. De börjar de förstå att Jesus är död. Att han totalt maktlöst spikades fast på ett kors. De förstår också att de måste göra något. Tillsammans. Det är Maria, Maria och Salome som Markus berättar om. De ska ta hand om den döda kroppen. Då blir hans död kanske lite mera verklig… och det är det enda de kan göra, annars är de maktlösa. Det verkar så att människorna har rätt som säger att döden igen har haft det sista ordet. De har egentligen själva sett det på Golgota. De var där, men det var ju helt overkligt. Han, deras vän och mästare, som aldrig gjort någon illa, utan talat om Gud och botat sjuka och förlåtit synder… varför skulle han dö…? Tillsammans går de där, till graven där de har hört att han har blivit lagt. De pratar med varandra, och säger säkert något som: ”Vad dumma vi är! Här går vi med våra blommor och kryddor till honom, men hur kommer vi in? Stenen! Den väger ju… Där ser man att en inte kan tänka klart alls. vi skulle ha behövt några karlar att hjälpa oss med att rulla bort den!” Också här upptäcker de igen sin maktlöshet. Men de är redan framme och de ser att stenen redan är bort rullad. Ingen tanke om uppståndelse gror än. Död är död. Jesus är död. De tror väl att några andra har hunnit före dem, så de går in i graven, som är ett rum uthugget ur berget.

I stället för den döda kroppen som ligger, ser de en ung man i vita kläder där som sitter och han säger till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.”

Hör de överhuvudtaget vad mannen säger? Kan man tro på det en man i vita kläder säger? Var det en ängel? Kan man lita på en ängel?

Kan man lita på en präst i vita kläder för den delen? Jag förstår dem, de är som vi. Det blir för tvära kast! De går inte på det någon säger, må han så ha en fin vit lång dräkt. Död är död och Jesus är död. Det är det de just har börjat få in. Någon som påstår motsatsen är antingen dum eller farlig. De springer därifrån, och går inte alls till Petrus och de andra och berättar. De darrar av skräck! Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.

Om det som någon i vita kläder säger inte betyder något egentligen, vad ska då till denna påskdagsmorgon? Ett riktigt möte så klart. Jesus visar sig sedan för Maria från Magdala, de möts, vi vet inte vad de sa, Markus vet kanske inte heller eller så tycker han det var oviktigt. Men de möts. Och då blir Jesus liv verkligt för Maria. Då fattar hon till sist vad han har menat tidigare. Då blir inte korsfästelsen en mardröm som man kan glömma, utan korsfästelsen förblir en verklighet, mycket värre än en mardröm, men Gud hade inte övergivit Jesus där på korset fast det verkade så, Livet kunde inte hejdas av en avrättning på ett kors, Livet vann! När hon möter Jesus släpper hennes rädsla, och tron växer fram. Och sedan visar Jesus sig för fler, och för fler, och för oss. Ja, för vi tar till oss deras erfarenhet av att det finns ett hopp, när allt känns hopplöst. Att Gud inte överger oss människor. Vi går inte på det andra säger, utan vi går på deras erfarenhet av ett riktigt möte, de som har träffat Jesus efter uppståndelsen, som de sedan vittnar om. Därför har vi MÖTE som ett viktigt ledord i vår Församlingsinstruktion, och kommer att ha ordet med i den Fin som vi ska skriva under året. Möte, mellan människor, mellan Gud och människor.

När Jesus i slutet av dagens evangelium förebrår lärjungarna att de inte trodde, var det inte för att de inte trodde på vad ängeln sa, utan att de inte trodde på de som har mött Jesus på riktigt! Att lärjungarna inte på trodde på de som hade sett den uppståndne!

När vi möts, och när vi möter de som verkligen har gått in i Dödsskuggans dal, så ska vi inte övertyga dem med ord att Jesus lever, inte att det finns ett hopp för dem med, utan vi ska berätta om de som verkligen har sett den uppståndne, och om de som verkligen har mött den uppståndne Jesus i sitt liv, idag. Då finns möjligheter att de kan ta till sig det. Det är inte de som ska producera tro, utan tro är alltid en gåva. Det vi säger med ord är en sak, och det kan viftas bort, men om vi delar våra erfarenheter av vårt möte med den uppståndne, då kan Gud skänka tro. Och den tron behövs så väl i vår värld. För de som har mist sina anhöriga och nära, för de som lever sitt liv i svårigheter och mörker. Då kan ett påskens ljus bryta fram! Då gäller även för dem:

Kristus har uppstått från de döda!
Ja, han har verkligen uppstått!
Amen.