Kan ni tänka er hur svårt det var som barn i Nederländerna att förstå berättelsen om huset på berggrunden och huset på sanden? Det finns ingen berggrund i Nederländerna. Inte alls? Långt nere på djupet inte? Nej, inte ens där. Så gott som hela Nederländerna ligger på det pleistocena sandlagret. Det som gör att hus lutar och sätter sig är inte sanden, utan torven och havsleran. På torv och lera går det inte att bygga så lätt, det är underlag som krymper och sväller allt eftersom vattnet försvinner eller förs till. Man måste, som till exempel i Amsterdam, bygga på pålar som går genom torven och leran till den pleistocena sanden. Och gatorna är byggda av ditforslad sand från sanddynerna. Särskilt bra är det när man direkt kan bygga på sanden. Kyrktornet i Haag av St. Jakobskyrkan från 1400-t, är byggd direkt på sanden, på en tillslätat sanddyn, med kohudar som stabilisering. Den har inte rasat än. Står som en fur efter 600 år.
Jag berättar detta för att tydliggöra att varje bibelberättelse måste tolkas till den tid och den plats där den läses. Människor på Jesus tid i hans land visste naturligtvis vad det handlade om. Man måste hugga ut en grund i berget. 2000 år senare, och på andra platser måste liknelsen omtolkas. Hur kan människorna i Tyskland och Belgien och Nederländerna som har förlorat allt med skyfallen, förstå det som hände nu med deras hem och städer? Har de varit sämre människor än andra som inte drabbats? Har de byggt fel? Är det bara deras fel? Vi vet att skyfall kommer, och att vårt sätt att leva i Väst orsaker större regnmängder och värre skyfall och oftare. Jag har varit på semester många gånger i de här områden, och det regnar alltid mycket där, det finns bäckar överallt, källor som kommer upp överallt i backen. Människor är vana vid det, städerna är byggda efter det. Men nu är det annorlunda, inte pga. av deras sätt att leva bara, utan vårt sätt att leva.
Andlig klarsyn handlar om att kunna se andra som man ser sig själv, utan att döma. Det är sammanhanget till dagens text. Att ta Guds namn i sin mun, ja det gör många, även fundamentalisterna, kristna som andra. Kommande söndagen är en Anti-fundamentalist-söndag, tycker jag. “Gud ska straffa dem som gör det jag tycker att Gud inte gillar”, säger fundamentalisten, och tillägger även: “och om Gud inte straffar direkt, så kan jag göra det!”. Ni kommer ihåg ISIS, och Buku Haram i västra Afrika, ni känner till Malala Yousufzai, flickan i Pakistan som blev skjuten i huvudet för att hon förespråkade undervisning, även för flickor! Hon har blivit världshjälte nu, i stället för död!
De som skjutit henne trodde att de profeterade i Guds namn: de sa: “Gud förbjude att hon talar! Och om Gud förbjuder det, kan vi skjuta henne!” Men hon överlevde och talade inför FN och sa: “ One child, one teacher, one pen and one book can change the world. Education is the only solution. Education first.”
Nu ska vi tydligt fördöma islamisternas och andra fundamentalisternas handlingar, men vi ska inte döma dem som människor. För också de är vilseledda, drabbade av brist på utbildning, som de vill andra också ska gå miste om. De bygger verkligen inte på säker grund, utan på osäker sand. För att kunna bygga bestående, utan risk för ras, behöver grunden vara Kristus, och hans lära. Gyllene regeln, kärleksbudet, vetekornets lag.
För oss i kyrkan naturligtvis brödet och vinet i nattvarden ett bevis på hans lära. Att dela bröd och vin, att dela Kristi kropp och blod, hans liv och hans död, att dela det mellan oss alla, människor med olika bakgrund och olika moral och standard, är att stå för att livet inte kan förtjänas, att livet inte kan levas utan sorg, utan svårigheter och död, och att Gud i allt detta är med oss. Också översvämningar och jordskred. Gud ser vad vi behöver, hör våra rop, och hör våra böner, vår sång och vår glädje, vår klagan.
Vi har inte förtjänat livet. Ingen annan heller. Vi får det som gåva. Av nåd. Gratis. En gåva till dem som vi tänker oss som onda, och till dem som vi tänker oss som goda, och alla däremellan. Döm därför inte, hitta din egen väg, rannsaka bara dig själv, och ingen annan. Vanlig klarsyn: Jag ser vad de har gjort, de är onda! Det är deras eget ansvar! Och: Jag ser vad de goda har gjort, de är goda! Man tror att man vet vad man har och är. I motsats till vanlig klarsyn lyser Andlig klarsyn inåt, belyser det jag kanske inte vill se av mig själv, men som Gud inte alls ryggar tillbaka för.
” Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret, (även det mörker som finns inom mig,) är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Och sista versen, sista raden: Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.
psalm 217
Barmhärtig: det är att innesluta andra i kärlek. Gud inneslutar oss alla i sin kärlek, och vi som är hans medarbetare, ska göra det samma. Oss själva och vår egen skröplighet, och andra, med deras fel och brister. Då kan vi bygga vårt gemensamma liv, och vårt samhälle på en stadig grund, som är Kristus. Och när det egentligen livgivande regnet kommer, även om det kommer i stora mängder, så står vårt liv, vårt samhälle stadigt. Även om hus sköljs bort i regn, regn, som vi tillsammans har åstadkommit. Vårt gemensamma samhällsbygge står kvar, inte pga. av att vi har varit så duktiga i att bygga, utan för att grunden inte gav vika.
Medan rädslan i sig är skakig,
rubbas Kärleken aldrig.
Aldrig.
Texten har publicerats tidigare, men är omskriven efter katastrofen i Tyskland, Belgien och Nederländerna.