Långt innan jag fick veta något om programmet för Göteborg Filmfestival vinter 22 hade vi valt ’Kosmos och Kaos’ som tema för sommarens konstvecka 2022. Och så ser jag att Filmfestivalen har nästan samma tema: ’Kaos och Reda’ och fokuserar på oordning. För visst är det bra med ordning och reda, men får vi inte höra lite väl mycket om det nu, undrar Jonas Holmberg i festivalens program. Han skriver:
”Även om människors behov av ordning och reda ibland tycks omättligt, anar vi att det också finns en längtan efter mönsterbrott och överraskningar.”
Jag tror att han har alldeles rätt. Ordning behöver vi, ingen klarar av ett totalt kaos. Men klarar vi en total ordning? Antagligen klarar vi det inte heller. Och när det gäller pandemins restriktioner skriver han:
”Vi har fått fundera på om det fungerar bäst med drakonisk krislagstiftning som upphäver demokratiska rättigheter eller mjuka rekommendationer som vädjar till människors solidaritet, ansvarskänsla och vilja att reglera varandra genom sociala normer. Oavsett vad vi kommit fram till har detta undantagstillstånd blixtbelyst hur våra samhällen egentligen fungerar, hur ordning skapas genom en kombination av fasta regelsystem och normer som ständigt omförhandlas. På gatan, i familjen och på arbetsplatsen.”
Ja, vi har alla fått fundera, och ta ställning i en massa svåra situationer. Sverige har valt sin väg, du har valt din väg. Och Mariestads församling vill bidra i att presentera Kosmos och Kaos i årets konstvecka. Låt dig inspireras, låt dig uppröras, låt dig beröras.
Att skapa ligger i människans natur. Vi är kreativa till vårt väsen. Vi delar denna egenskap med Gud. Fast Guds behöver inte råvaror, utan skapar ’ur intet’ genom sitt ord. Att skapa för Gud liksom för människor, är att omvandla kaos – till kosmos, oordning till ordning.
Men vad händer med oss när vår skapade ordning blir till oordning? När Kosmos blir Kaos? När vi har ordnat allt fint i våra liv, men av någon anledning går allt bara sönder? En relation bryts, någon dör, någon blir utan arbete, utan sammanhang. Ett krig bryter ut, vi ser konsekvenserna. Detta är temat för många romaner, filmer, teater, tavlor, skulpturer, musikaliska verk. Babels torn är en ur-myt om just detta. Vad händer om vi människor tror att vi kan bygga oss verk som når upp till himlen? Vad händer när vi tror att vi kan skapa ett paradis? Kaos återvänder, vi skingras. Jag tänker också på boken Djurfarmen (Orwell 1945) och filmen (1954 och 1999) där samma sak händer. En mycket sevärd film är ’Werk ohne Autor’ (2018) ’Never Look Away’ är den internationella titeln. Den börjar med en konstvisning i Bayern, arrangerad av nazister, för att visa hur degenerad konsten hos vissa konstnärer har blivit. En pojke och hans faster är med på visningen, men de är där för att se själva konsten, som de tycker om, berörs av. Sedan händer en massa hemska saker, och Nazi-Tyskland faller så småningom, men samma människor som hade höga positioner hakar sig fast vid makten, och ingår igen i eliten i det som nu har blivit en Sovjetlydstat: DDR. Pojken är nu vuxen, och konstnär, och får uppdraget att måla en kommunismförhärligande väggmålning, mycket stort och framträdande. Men när han flyr till Väst, målas den över med vit färg. Kosmos på museet, som pekas ut av nazisterna som kaos, kaos som blir kosmos, som blir utraderat.
Spänningen mellan kaos och kosmos ser man överallt. Människan är tagen ur jorden, blir till jord. Bibliotekets ordning på böcker skulle vara borta inom några veckor, om inte en bibliotekarie sätter tillbaka böckerna där de ska stå. Ordningen i klädskåpet, oordningen i tvättkorgen. Planteringen i trädgården, men sedan kommer ogräset, växter dör och försvinner, och naturen har sin gång. Kretslopp.
Vi ser ett konstverk som upprör, eller berör. Vad händer med oss? Är detta vackert? Är det någon ordning i detta verk? Föreställer det något? Hur reagerar vi? Rembrandts ’Nattvakt’ blev inte uppskattad. Han hade målat denna samling av rika, finklädda gubbar precis innan de står på plats, det är ingen ordning på bilden, och en ung tjej som inte alls hör dit får ljuset på sig! Skandal! Guernica, denna jättetavla utan färg, som visar bombningen av en baskisk stad, målat av Picasso 1937. Är den vacker? När en tysk officier frågar Picasso skymfande: ”Vem har gjort detta?” lär Picasso ha svarat: ”Det har ni gjort!” Ordnad stad = Kosmos, bombningen = kaos, tavla = kosmos.
Jag tänker också på en färglåda. Ordning på färgerna. Men sedan ska de blandas, i ett till synes kaos. Men det kan bli något ordnat, en bild, en känsla, något som berör. Också här kosmos kaos kosmos …
Allt vi är med om, allt vi ser och är, finns där någonstans mellan kosmos och kaos.
Frågor att diskutera:
Var finns du på skalan mellan kollektiv trygghet och individuell frihet?
Kan du/är du beredd att släppa kontroll över ordning i egna huvudet?
Finns musiken i gränslandet mellan dröm, sömn och vakenhet?
Är ordning enligt skönhetens eviga ordningslagar målet? (typ Platon)
Är en perfekt ordning ens möjligt? Om du tror det: Var och var inte?
Håller du med om detta? ”Så länge det finns liv finns oordning.”