Det är en välspelad film, jag får inte svar på alla frågor, men jag känner mig tillfreds med det jag får veta. Livets längd är inte det viktigaste, man kan leva även på kort lycka. Öar är alltid speciella, i den här filmen spelar allt sig av på en ganska vindpinad skotskt ö. Det jag känner igen direkt är spänningen mellan ortodox Kalvinism…
– FR BE GB ++++
… så som det fanns (/finns?) på landet och mindre ställen i Nederländerna, och i Skottland, och kontinental katolicism. Hatt på söndag till kyrkan är obligatorisk! Samma teologi förekommer i kyrkan i filmen som i Breaking the Waves (som jag ogillar mycket pga dess budskap), en film som också avspelar sig i Skottland. Det som jag gillade med den här filmen var att huvudpersonen Millie från ön lämnar sin trångsynthet från kyrkan, men ger inte upp sin tro, utan berikar den med influenser från den andra huvudpersonen, Phill, som är från Vallonien, och alltså med romerskkatolsk bakgrund, han är på flykt från sig själv och sin bakgrund, men hittar sig själv och en partner på ön. Jag tror att den här spänningen Rom – Calvin är grundläggande i filmen. Filmen regi: Bouli Lanners, som även spelar Phill.
Svar på tre frågor: 1. Vilken känsla finns kvar efter filmen? 2. Någon scen som gjorde särskilt intryck? 3. Vem skulle du vilja ta en öl/kaffe/pratstund med och vad skulle du ta upp då?
- Tillfredställande känslan. Ingen happy end, men alla kom vidare i sitt liv, även den mest förstockade (gamla fadern) växte. Då finns det hopp!
- Det fanns många fina scener, vackra landskap. Men doppet i det kalla vackra havet på en öde strand, på en söndag (då man inte badar i havet om man är kalvinist!). Han i vattnet, hon kvar på stranden med söndagshatten på. Mycket fint!
- Fanns många intressanta personer, men ett samtal med hennes bror, som sitter helt fast i pappans grepp vore inte helt fel. Hur kan man få honom att fäkta isf att fly?
