Måndag Stilla veckan

Psalm 74 Du som gick före oss

Johannes 11: 45 – 53

Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariséerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariséerna kallade då samman rådet och sade: »Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.« En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: »Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.« Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.

Ja, vad ska vi göra? Tänk om hela folket, hela svenska folket börjar tro på honom? Tänk om det sker under i Jesus namn varje dag? Hur skulle det se ut? När alla människor i sitt eget liv verkligen gestaltar att kärleken är den kraft som bär oss i livet? När vi tillämpar alla att förlåtelsen finns som en verklighet bland oss… att de som nu inte kan se det, de som är blinda för Guds kärlek kan se det! Att de som inte kan höra rösten om mänskligt värde för alla på samma villkor, att deras öron öppnas… När vi alla med uppriktigt hjärta funderar över vad Jesus hade gjort i varje situation vi ställs inför, vid varje val, och om vi då hade följt hans råd… Vad skulle hända då? Hur skulle det gå med brottsligheten? Med vår natur? Skulle det bli någon utbyggnad av kriminalvården? Skulle vi fortsätta att satsa på ökat konsumtion i vårt samhälle? Skulle vi fortsätta att mäta välfärd genom att mäta hur mycket vi producerar? Kommer EU att gå med på sådan här omvandling av ett medlemsland? Eller om hela EU… ja hela världen… Det är ju vårt uppdrag… gå ut till alla folk… döp dem… lär dem alla de riktlinjerna jag har givit er…

De med makt oroas av det som händer kring Jesus. Då som nu. Den som borde veta mest om Gud, som borde stå nära Gud föreslå att offra Jesus. Det är bättre att en dör… än att vi alla går under. Bättre för oss alla att inte hans rike blir verklighet…

Han ska röjas ur vägen, dödas.

Församlingssång Psalm 137 Den kärlek du till världen bar

Bön: Var med oss när vi går vilse i en stökig värld. Visa oss dina vägar, och gör oss alla villiga att vandra dem.

Amen.

Tisdag i Stilla veckan

Församlingssång, psalm 738 – Herre, du vandrar försoningens väg
Andakt Johannesevangeliet 12: 1 – 8
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: »Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?« Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: »Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.«

Ja, detta är sånt någon gör som inte tänker ekonomi. Sådana ska man passa sig för. Slösa pengar på det viset… Det räcker väl att han blir bjuden på mat, varför ta till detta grepp? Vem blir bättre av det? Finns det inte fattiga som skulle behöva lite tillskott i kassan? Tänk om alla skulle göra sådana saker?

Ja vad skulle hända? Om vi verkligen visade vår kärlek? Om vi kunde inse att tjäna är lida, och kärlek är passion och styrs inte av ekonomi? Att rädsla är motsatsen till kärlek och frikostighet aldrig har skadat någon… tänk om vi kunde bejaka att vi inte kan få äta kakan och samtidigt spara den. Tänk om vi skulle låta vårt handlande styra av det Jesus har sagt och gjort, och låta våra känslor vara motorn. Hon är ledsen, hon älskar sin vän, hon inser att hon kommer att missta honom, och därför ger hon det finaste hon har. När han fortfarande lever. När de fortfarande är tillsammans.

psalm 445 – Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten
Gud, hjälp oss att bryta våra kärl med nardus. Hjälp oss att ge med glädje, och sörja uppriktigt sakernas tillstånd i världen. Gör oss lik Maria i hennes kärlek och i hennes lyssnande och hennes sorg.
Amen.

Onsdag i Stilla veckan

psalm 438 Du som i alltets mitt har ställt

Andakt: Johannes 12: 20 – 26, 34 – 36

Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.« Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: »Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.

… Folket sade till honom: »Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?« Jesus svarade: »Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.« När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.

Vetekornets lag, denna hemlighet. Inte alls en symbol för fruktbarhetskulten, där man säger: ge för att få! Nej! Vetekornets lag har inte att göra med att få. Men med att ge. Att anförtro ett frö till den mörka jorden, samma jord som vi alla är tagna ur. Och låta det dö. Vara i mörkret, fukten. Då gror det! det växer upp och ger skörd – men inte till mig, det var inte en investering som ger mig återbäring, det var en gåva till jorden, där Gud verkar även i mörkret i jorden, när bonden sover, när människor lever sitt liv, och då kommer själva livet till fröet och det gror, och det växer sig upp mot solen. Sträcker på sig, rötterna neråt och bladen med axet sedan uppåt. För en ax bildas. För andra att skörda. Om man inte vågar anförtro fröet till jorden, kan inte fröet gro. Så är det. Om Jesus inte vågar anförtro sig åt jorden, kan inte Guds rike bli verklighet. Så är det.

Församlingssång: psalm 204 Kornet har sin vila

Välkomna att följa Jesus i påskens drama,

Skärtorsdag kl. 19.00 i Domkyrkan, mässa

med avklädande av altaret,

Långfredag kl. 11.00 gudstjänst vid korset.