– Matt 21: 12–17 Templet rensas

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där.

Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor,

och han sade till dem:

»Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.«

Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem.

När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet:

»Hosianna Davids son«, blev de förargade och sade till honom:

»Hör du vad de säger?«

Jesus svarade: »Ja, har ni aldrig läst orden:

Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?«

Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

En stor vrede måste ha kommit över Jesus. Vi tänker inte honom som arg i vanliga fall. Men när människor far illa, när Gud blir reducerad till kommers, något att tjäna på, när vuxna inte låter barnen få sin plats, ja, då reagerar Jesus starkt, med vrede. Ett bönehus, inte vilket som helst utan det enorma templet i Jerusalem, det stället där Gud låter människor hitta Gud, det heliga stället blir till en stor marknad, där kommersen dyrkas, inte Israels Gud. Han välter bord, duvorna flyr sina korgar som öppnas i fallet, pengarna sprids på stengolvet. Men det inte en skrämmande ilska som ingen förstår, utan berättigad vrede. De blinda och lytta blir inte heller skrämda, de kommer till honom och han botar dem, utan att  de behöver betala eller offra något. Han botar av kärlek, av nåd. Och barnen, som alltid säger det som behöver sägas, om det nu är att kejsaren är naken, eller något annat som ska sägas, ropar: Hosianna Davids Son! De känner igen honom. De har förstått vad han står för! Han tröstar dem som sörjer sakernas tillstånd i världen. Allt detta är förargande för de som har makten: prästerna i templet, skriftlärda som kan läsa men som inte förstår. Han lämnar dem.

Vi ber: Hjälp oss alla att tändas av helig vrede när kommersen tar över dit hus, våra hus. När barn blir satta på undantag och inte får komma fram och höras, när rätten förvrängs och de ödmjuka blir hånade. Hjälp oss alla att vara renhjärtade, hålla fred, och följa dig även när det kostar på. Led oss med din ande. Amen.

Matteus 26: 18–22

När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig.

Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad.

Då sade han till det: »Aldrig någonsin skall du bära frukt.«

Och med en gång vissnade trädet.

Lärjungarna häpnade och sade: »Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?«

Jesus svarade: »Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar,

kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske.

Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.«

Att bära frukt… Det vill vi väl alla. Att något gott kommer från det vi gör. Är vi det där fikonträdet som Jesus förbannar? Är det så att om han inte hittar god frukt på oss, då är det vårt slut?

Nej, det skulle inte passa i allt annat Jesus lär och lever. Det skulle inte passa i Stilla veckan. Det finns nämligen träd och träd. Fikonträd i Mellanöstern, idag som på Jesus tid, kommer bara upp av sig själva. Självsådda kan de växa i murar, på oanvänd mark, längs vägar som här. Ofta får de stå kvar, och den som kommer förbi plockar de frukter som är mogna. Ingen äger trädet, ingen har lagt möda på det. Så helt annorlunda som vid Olivträdet, eller vinstocken. Där finns det mycket arbete nästan året runt med dem. Därför säger Jesus: jag är vinstocken, ni är grenarna. Det skulle vara jättekonstigt om han hade sagt: jag är fikonträdet, ni är grenarna. Det låter inte som en jätteskillnad, men det är det. Jesus finns inte bland oss bara som en slump, han blev inte människa av en slump, utan det var planerat, sedan profeternas tid. Ja från begynnelsen, enligt Johannes evangelium. Det kvittar inte om han är här eller inte, vi bygger vårt liv på honom, vi bygger vår kyrka på honom. Och det krävs mycket arbete om det ska bli bra frukt på vinstocken. Det hänger inte på vinstocken, utan på nedlagd arbete om det blir bra frukt. Och visst. Vårt arbete räcker inte till. Vi kan inte göra allt som behövs för att det ska bli bra druvor. Där kommer Guds nåd in. Gud fyller på det vi inte förmår, så att det blir druvor i överflöd. Och där kommer resten av texten in: Tron behövs! Tro på att det du gör duger. Men vet att det inte räcker till. Du kommer aldrig att förtjäna frukt på den gren du är, men det kommer att bli frukt, av Guds nåd. Gratis. En gåva. Att lärjungarna häpnar över att trädet vissnar så tvärt efter Jesus förbannelse visar att de inte har förstått så mycket än. Att låta ett träd vissna, ett träd som ingen gör anspråk på, och som står där till ingen nytta är väl inte något stort. Stort är att tro att varje gren, med mycket arbete och med Guds nåd kan bära frukt. Det är stort. Och det har allt med Stilla veckan att göra. Långfredag är en viktig hållplats på vägen, men inte målet. Det finns en väg vidare. Den ska vi gå i tro, tillsammans.

Vi ber: Herre, vi är grenarna, du är vinstocken. Vi förmår inte av egen kraft bära frukt, vi behöver påfyllning av din nåd. Hjälp oss att följa dig hela vägen.

Amen.

Matt 26: 1 – 16

Jesus sade till sina lärjungar: »Ni vet att det är påsk om två dagar. Då skall Människosonen utlämnas för att bli korsfäst.« Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats och kom överens om att gripa Jesus med list och döda honom. »Men inte under själva helgen«, sade de, »så att det uppstår oro bland folket.«

Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords där. Då blev lärjungarna förargade och sade: »Vilket slöseri! För det hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga.« Jesus märkte det och sade till dem: »Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.«

Ja, det ligger i luften. Jesus ska bort, det har de med makt kommit överens om, han talar även själv om det. Men alla bland hans vänner hör inte det han säger, alla vill inte förstå det han säger. De har det ju så bra. Sjuka blir botade, blinda får synen tillbaka, Guds rike verkar så nära… verkar redan vara på plats! Det ska nog gå! Men det finns en kvinna som förstår att Jesus inte behöver optimism, utan hopp. Det ska nog inte gå bra, tänker hon. Det verkar inte alls gå bra. Men han behöver stöd, han behöver känna att vi är med honom, trösta honom, stärka honom inför det svåra han talar om. Inför det svåra som väntar honom behöver han veta att vi är med! Och hon vet vad hon ska göra. Hon har köpt denna dyra parfym, nardusbalsam, i en dyr glasflaska som är tillverkat långt borta. Och när hon kommer in hos Simon som har Jesus och hans vänner som gäst, så går hon fram till Jesus och tömmer hela denna lilla flaska över hans huvud. Hon är den enda vi vet om som smorde Jesus. Därför säger vi idag Jesus Kristus, vilket är en översättning till latin via grekiskan från hebreiskan Messias, den smorde betyder det. Det är bara överste prästen och profeter som blev smorda på Guds uppdrag. Nu blir Jesus vår överstepräst och vår profet, vår smorde, vår messias, vår Kristus. Ingen annan hade fått det uppdraget av Gud vad vi vet. Bara hon. Hon kände vad som väntade, visste att han behövde detta. Som en förberedelse på det svåra, död, begravning. Självklart kommer vi ihåg henne.

Vi ber: Tack Gud att Jesus är vår smorde, vår messias, vår Kristus. Vi ber dig om kraft att göra det som är rätt och det som behövs i varje ögonblick. Hjälp oss att ge andra hopp, istället för att säga ’det går nog bra’ när svåra saker väntar.  Hjälp oss att ge varandra stöd när det behövs, och lär oss att vandra tillsammans, även genom mörkret.

Led oss till ditt ljus. Amen.

Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: »Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?« De räknade upp trettio silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.