Jag fick för många år sedan, i mitten på 80-talet, en liten bok med fina tecknade bilder av Lonni Sue Johnson och text av Marty Asher. Boken heter FIFTY-SEVEN REASONS NOT TO HAVE A NUCLEAR WAR. Boken är amerikansk med besked, men budskapet gäller fortfarande också oss. En teckning föreställer några rådjurspår. Och texten under lyder ’deer’ – rådjur. Sedan nämns och avbildas KÖRSBÄR, GATUMUSIKANTER, CHEDDAROST, STILLA OCEANEN och massa olika anledningar till, och anledning 56 är JAG och 57 är DU. Jag läser boken av och till, alltid med behållning.
Självklart är inte de här 57 anledningar att inte ha ett kärnvapenkrig de enda anledningarna. Man kan ju själv fylla på med JULBELYSNING, KUSTAA SAKIS UTSTÄLLNING GRÄNSLAND I VANDALORIUM i VÄRNAMO, men även BORSJTJ och självklart UKRAINA, och tusen saker till. Stora, viktiga saker, små, till synes obetydliga saker. Allt som kan göra en människa glad eller väl till mods kan vara en anledning att inte kriga överhuvudtaget, låt bli med kärnvapen.
Boken nämner inte bara saker/ting, utan även människor och händelser i en salig blandning. LENA HORN, som jag inte kände innan jag läste boken, och GYTTJA och SURPRISE PARTIES samsas. Saker, det är ’den/det’. Människor som nämns är ’han’ eller ’hon’ eller ’hen’. Förutom de sista två: människor, men inte ’han’ eller ’hon’ eller ’hen’, för de sista två är vi två. Jag och du är den slutgiltiga anledningen att inte kriga. Att vi finns, att det finns en tydlig eller mera otydlig relation mellan oss gör att vi kan se varandra i ögonen. Och där ser vi oss själva i speglingen, och vi ser en människa som liknar oss. En människa som vi själva, annorlunda, men ändå samma. Obegripbar, men ändå synlig med samma behov som jag. ”Skada mig inte!”, säger jag, säger du, ”Jag är inte din fiende!” Varför bär jag ändå vapen?
Vi går väl alla igenom olika stadier i vårt tänkande, och i våra ställningstagande. Två steg framåt, en steg tillbaka ibland. Pacifist betyder egentligen fredgörare. Det borde vi alla vara, vi ska väl alla bidra till freden, stifta fred, hålla fred så länge det hänger på oss. Efter lärarhögskolan tänkte jag göra vapenfritjänst, till stor förtret för min far som helst hade sett att jag blev yrkesmilitär. Han fick en sonson i alla fall som blev yrkesmilitär, men det visste han inte medan han levde. Av olika anledningar gjorde jag inte vapenfritjänst, utan började på en reservofficersutbildning som jag utan förvarning blev inkallad till. Det var ingen succé, varken för Nato, drottningens vapenrock jag satt under eller mig själv, och jag avslutade utbildningen efter ett tag. Men jag lärde mig skjuta med FAL och Uzi och någon revolver jag har glömt namnet på. Jag var ganska bra på att skjuta prick, men det intresserade mig inte. Skotten gjorde ont i öronen, att sikta på en pappskiva med en människofigur på fann jag vämjelig. Jag kände mig inte som en framtida hjälte med gevär i handen, snarare som en rånare. Jag hamnade några månader av lumpen på försvarsministeriet, och efter det åkte jag till Israel, för att upptäcka att Uzi fanns där med, och att man, om man åkte ut i naturen i grupp, alltid hade en beväpnad person med sig.
Att göra fred är bra, det tycker jag fortfarande. Vi ska göra fred överallt vi kan. Men det finns många situationer då det är viktigt att kunna hantera vapen. Fred måste tyvärr försvaras med vapen. Ofta räcker det med hot om vapen, men som vi ser i fallet Ukraina behöver vapen även användas. Tyvärr får vi även rapporter om att de som strider för en god sak också själva blir skadade, ofta till kroppen, men alltid till själen. Våldet inom hemmen i Ukraina har ökat sedan kriget bröt ut. Män som har stridit har bilder i huvudet de inte kan bli av med. De blir jagade av de här bilderna, förföljda, hotade, och det händer allt för ofta att de skadar dem de älskar mest och som de har stridit för. Jag fick inte stryk av den far som ville att jag skulle bli militär, men jag lärde känna de demonerna som bodde i honom efter Andra Världskrigets fasor, då han flydde från slavarbete i Riga till Nederländerna på slutet av kriget, genom bombade städer, över lik fastfrusna på stranden. Det fanns ingen som visste något om post traumatisk stress syndrom.
Jag, och du. Vi ska inte kriga om vi inte måste. Och vi ska stödja dem som måste kriga, och hjälpa dem när allt detta är över att bli kvitt bilderna, eller i alla fall lära sig att hantera dem.
Stöveln som bars i striden, manteln som fläckats av blod, allt detta ska brännas och förtäras av eld…
(Jes 9)