Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Att skapa ligger i människans natur. Vi är kreativa till vårt väsen. Vi delar denna egenskap med Gud. Fast Guds behöver inte råvaror, utan skapar ’ur intet’ genom sitt ord. Att skapa för Gud liksom för människor, är att omvandla kaos – till kosmos, oordning till ordning.

Men vad händer med oss när vår skapade ordning blir till oordning? När Kosmos blir Kaos? När vi har ordnat allt fint i våra liv, men av någon anledning går allt bara sönder? En relation bryts, någon dör, någon blir utan arbete, utan sammanhang. Ett krig bryter ut, vi ser konsekvenserna. Detta är temat för många romaner, filmer, teater, tavlor, skulpturer, musikaliska verk. Babels torn är en ur-myt om just detta. Vad händer om vi människor tror att vi kan bygga oss verk som når upp till himlen? Vad händer när vi tror att vi kan skapa ett paradis? Kaos återvänder, vi skingras. Jag tänker också på boken Djurfarmen (Orwell 1945) och filmen (1954 och 1999) där samma sak händer. En mycket sevärd film är ’Werk ohne Autor’ (2018) ’Never Look Away’ är den internationella titeln. Den börjar med en konstvisning i Bayern, arrangerad av nazister, för att visa hur degenerad konsten hos vissa konstnärer har blivit. En pojke och hans faster är med på visningen, men de är där för att se själva konsten, som de tycker om, berörs av.  Sedan händer en massa hemska saker, och Nazi-Tyskland faller så småningom, men samma människor som hade höga positioner hakar sig fast vid makten, och ingår igen i eliten i det som nu har blivit en Sovjetlydstat: DDR. Pojken är nu vuxen, och konstnär, och får uppdraget att måla en kommunismförhärligande väggmålning, mycket stort och framträdande. Men när han flyr till Väst, målas den över med vit färg. Kosmos på museet, som pekas ut av nazisterna som kaos, kaos som blir kosmos, som blir utraderat.

Spänningen mellan kaos och kosmos ser man överallt. Människan är tagen ur jorden, blir till jord. Bibliotekets ordning på böcker skulle vara borta inom några veckor, om inte en bibliotekarie sätter tillbaka böckerna där de ska stå. Ordningen i klädskåpet, oordningen i tvättkorgen. Planteringen i trädgården, men sedan kommer ogräset, växter dör och försvinner, och naturen har sin gång. Kretslopp.

Vi ser ett konstverk som upprör, eller berör. Vad händer med oss? Är detta vackert? Är det någon ordning i detta verk? Föreställer det något? Hur reagerar vi? Rembrandts ’Nattvakt’ blev inte uppskattad. Han hade målat denna samling av rika, finklädda gubbar precis innan de står på plats, det är ingen ordning på bilden, och en ung tjej som inte alls hör dit får ljuset på sig! Skandal! Guernica, denna jättetavla utan färg, som visar bombningen av en baskisk stad, målat av Picasso 1937. Är den vacker? När en tysk officier frågar Picasso skymfande: ”Vem har gjort detta?”  lär Picasso ha svarat: ”Det har ni gjort!” Ordnad stad = Kosmos, bombningen = kaos, tavla = kosmos.

Jag tänker också på en färglåda. Ordning på färgerna. Men sedan ska de blandas, i ett till synes kaos. Men det kan bli något ordnat, en bild, en känsla, något som berör. Också här kosmos kaos kosmos …

Allt vi är med om, allt vi ser och är, finns där någonstans mellan kosmos och kaos.

Frågor att diskutera:
Var finns du på skalan mellan kollektiv trygghet och individuell frihet?
Kan du/är du beredd att släppa kontroll över ordning i egna huvudet?
Finns musiken i gränslandet mellan dröm, sömn och vakenhet?
Är ordning enligt skönhetens eviga ordningslagar målet? (typ Platon)
Är en perfekt ordning ens möjligt? Om du tror det: Var och var inte?
Håller du med om detta? ”Så länge det finns liv finns oordning.”

Bakgrund:  Judas rike har upphört. Templet är plundrat förstört, och eliten har förts till Babylon, där kung Nebukadnessar styr. I sitt andra regeringsår har han en dröm och han vill att de visa i riket ska berätta vad han har drömt. Visst är det svårt ibland att veta vad man har drömt, när man vaknar vet man, men sedan är det borta rätt så snabbt, och man undrar: vad var det jag drömt egentligen? Men det kan de visa männen i Babylon naturligtvis inte. Då kommer Daniel in i berättelsen, och han säger ungefär: Ingen kan veta vad du har drömt, förutom Gud. Och Gud har låtit mig veta att du drömde om en stor bildstod, huvudet av guld, sedan neråt silver, koppar, järn, och fötterna var gjorda av  järnblandad lera. och Daniel tyder drömmen som en profetia: hur det ska gå i framtiden för riket. Kungen tillber Gud. Och han blir fäst vid Daniel, litar på honom.

Sedan låter Nebukadnessar tillverka en stor gudabild, och alla ska tillbe den. Och det gör inte Daniel och hans vänner, och då kommer berättelsen om Daniel i den brinnande ugnen, och han bränns inte av elden.

Sedan har kungen en dröm till, om ett stort träd som räcker upp till himlen. Ett träd som huggs ner, och stubben binds vid jorden med järn.  Daniel förklarar även den drömmen. Det är en dom över kungen: han ska bli utstött bland människor och leva bland markens djur. Tills han erkänner att Gud är den som styr. Så händer också. Han försvinner från scenen, men kommer tillbaka när han inser att det är himlen som har makten.

Belassar, hans son blir sedan nästa kung. Daniel är kvar vid hovet. Det ordnas ett gästabud, och Belassar låter ta fram de gyllene kärlen som kommer från templet i Jerusalem, för att dricka ur dem. Och kungen prisar gudarna av silver, guld och järn, koppar trä och sten. Och när han gör det, skriver en hand bokstäver på väggen. Det skrämmer kungen Belassar, men ingen kan läsa och tolka orden. Förutom Daniel. Mene mene tekel ufarsin – som Daniel tyder som: du har vägts på en våg, och befunnits för lätt. Dit rike ska ges åt Perserna.

Jag kommer så väl ihåg rädslan jag kände som litet barn, i början på 60-talet, jag var 5 eller 6 år, när militärflygplan flög över Haag, det fanns en militärflygplats inte så långt utanför staden. Min rädsla gällde kriget, som min pappa inte ville prata om, och som min mamma berättare historier om, hon hade det bra hela kriget och hjälpte människor som hade gått under jorden med matkuponger, hon jobbade på kupongdistributionen. 1962 var det knappt två decenier efter kriget, och en hel stadsdel, Benoorderhout låg fortfarande i ruiner, från bomber som inte nådde London och kraschade efter några km i Haags centrum. Krigsflygplan betydde bomber i min värld. Mycket otäckt för ett barn som kan ordet krig, och Hitler, men inte vet vad det egentligen är. Sedan fick man lära, se bilder och läsa om Nazi-Tysklands annektering av Tjeckoslovakien, och Österike – de talar ju tyska där! Och anfallet mot Polen: där bor det ett folk som är mindre värd, de ska bort, och tyskar ska in! Tyskar behöver utrymme. Lebensraum! Var det så i Europa? Efter detta hemska krig är slut, tror man att alla har lärt sin läxa, men sedan kommer kriget på Balkan, med hur mycket lidande som helst, igen, igen i Europa! Vem kunde tro det? Och sedan Olympiska spelen i Ryssland – och ockupationen av Krim och Östra Ukraina. Georgien ockuperades också delvis. Belarus diktator håller sig vid makten med hjälp av Putin.

Och så vaknar vi idag med nyheterna att Ukraina har invaderats. Diplomati och samtal har inte hjälpt. En svart dag, en svart sida i våra historieböcker som vi nu måste skriva om.

Men då tänker jag på Putin. Han tror så mycket – men inte på den Gud som har skapat himmel och jord, han tror på sig själv som Belassar. Och på de vita väggarna i Kreml står samma text skriven som i Belassars palats vita putsade väggar. Men Putin kan inte heller tyda skriften. Han ser antagligen inte ens skriften. Han har ingen Daniel som kan tyda tecknen. Men hans rike är dödsdömt, det vet vi. Det som skulle kunna rädda honom är samma som kunde ha räddat Nebukadnessar: ”Gör dig fri från dina synder, genom att göra gott, och från dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga”. (Daniel 4: 24)

Men Putin liksom Nebukadnessar säger: ”Se detta är det stora riket som jag har byggt upp till ett kungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!” (Daniel 4:27)

Var så säker att också Putins dagar är räknade, han har vägts, och befunnits för lätt. Liksom Belassar. De duger inte i Guds ögon. De gör inte gott och övar inte barmhärtighet mot de fattiga.  Och vi? Så länge ligger det på oss att öva barmhärtighet och göra gott, för det behövs. Mer än någonsin.

Vi ber:

Gud var med folket i Ukraina som utsätts gång på gång för stort lidande. Vi ber också för Rysslands folk, att de må få styrka att bli fria, och leva i harmoni med sina grannar, och och andra folk och nationer. Vi ber för Sverige, att vi tillsammans ska rusta oss för fred. Din fred. Hjälp oss alla att komma med fred där krig råder. Låt oss vara barmhärtiga mot de som söker skydd hos oss.

Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, som på Daniels tid.

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan be, och svara på vad andra ropar om och ber, gå samman steg för steg, och något sker, för Jesus finns bland oss idag. (Sv.psalm 591)

Det visade sig efteråt att vi hade valt bort en del filmer som vann pris, men vad gör det? Det går nog att se dem efteråt. Det blev trots allt 32 långfilmer vi såg, en del lååångfilmer rent av, och en drös kortfilmer som jag ofta fick känslan av att det nog hade varit roligt för dem som hade gjort dem, men inte så mycket att se på för oss. Jag tror inte att jag kommer att diskutera dem något vidare, jag tror inte det var någon som lämnade något speciellt efter sig, trots att jag är glad i kortfilmer generellt, liksom jag inte automatiskt föredrar romaner framför noveller.

Jag tar metoden ’Tala film tala liv’(som jag tror att den heter) som metod för det jag skriver: 1. Känslan som finns kvar efter filmen 2. Scen som gjorde intryck 3. En person i filmen man skulle vilja prata med detta om…

Jag redogör inte för innehållet, det går att googla lätt, inte heller vilka priser eller nomineringar till priser de fått, för det tycker jag i stort är ointressant.  Jag vill belysa från mitt perspektiv (jag har ju inget annat) på vilket sätt filmen tar upp viktiga ämnen och hur man belyser och bearbetar dem. Och då med den baktanke, eftersom jag är präst: De människor jag möter i mitt arbete har varit med om en del, och vad de har varit med om är inte alltid lätt att veta, och ska man kanske inte heller veta. Men en människa man möter 2021 har en historia (naturligtvis) och det är inte så konstigt att människor är som de är: varma, snälla, öppna, men också kyliga, slutna, spydiga och mycket annat. Hur möter jag Gritt (filmen Gritt) om hon helt oförhappandes sveper in på en vegetarisk lunch i Marieholmskyrkan? Har vi i kyrkan något som kan fylla det tomrum hon känner? Varför har Irina så många konstiga krav när hon ska gifta sig i Domkyrkan, och varför vill hon inte att jag nämner hennes namn Laura alls, fast hon heter så egentligen på hindersprövningen? (filmen Persona Non Grata- Hvar kragerne vender). Efter filmen känner jag att jag inte behöver skriva Irina på näsan vilka namn ska nämnas, och Gritt får vara lite flummig, vad gör det?

filmerna vi såg

• Gagarine (Frankrike)
• Tove (Finland)
• Conference (Ryssland)
• The Killing of Two Lovers (USA)
• Aalto (Finland)
• Undine (Tyskland)
• Days (Taiwan)
• Rose’s Wedding (Spanien)
• Persona non Grata (Danmark)
• The Macaluso Sisters (Italien)
• Mama (Kina)
• Never Gonna Snow Again (Polen)
• Kamrater (Ryssland)
• Night of the Kings (Cote d’Ivore)
• A Song Called Hate (Island)
• Limbo (GB)
• Molecules (Italien)
• A l’abordage! (Frankrike)
• Gritt (Norge)
• The Father (GB)
• Radiographe of a Family (Iran)
• the Last Bath (Portugal)
• Biginning ( Georgien)
• The Salt in Our Waters (Bangla Desh)
• Sanna Mödrar (Japan)
• Liborio (USA)
• Flee (Danmark)
• Dating Amber (Irland)
• Mon Amour (Frankrike)
• Notturno (Irak)
• Digger (Grekland)
• And Tomorrow the Entire World (Tyskland)

Länderna inom parentes är där filmen till största del avspelas, inte produktionsland eller regissörens hemvist alltid.

Tove *** Finland Sverige

Jag har lite svårt för filmer som handlar om verkliga personer, om de inte spelar sig själva, som i ’Spring Uje spring’. Till viktiga dialoger i filmen skulle man vilja ställa frågan: ” Jamen sa hon verkligen det?” eller ”Svarade hon verkligen så?” Jag hade nog hellre sett en film om en fiktiv kvinnlig målare precis efter kriget i Finland, men då hade kanske alla ropat: ”Det är inte Tove!” Nej, men har vi kommit den verkliga Tove närmare? Vem kan svara på det, förutom Tove i sin himmel?

1. Känslan: Jaha, då vet en lite mera om Tove Jansson. En fin film, men vad gav den? Inte så säker. Bra skådespel, bra bild, men det blir näst intill en dokumentär, tyckte jag.
2. Scenen – I början säger mormor tror jag: ”ska ni (pappan och Tove) bråka före maten eller efter?” Det gjorde ju klart att hon behövde bryta sig loss från pappan, en känd konstnär.
3. Känns inte så angelägen att prata med någon. Tove själv kanske: ”Men strunt i alla andra, det du gör är bra och det vet du!”

Persona Non Grata – Hvor kragerne vender    Danmark
Jag tyckte att filmen till sitt tema påminde om filmen Masjävlar, där också en dotter kommer tillbaka från ett annat liv i stan, och där mamman föreslår att baka en championpaj, som om det skulle lösa något. Kan inte tänka på Dalarna eller höra dalmål utan att tänka på championpaj. Det är inte lätt att komma tillbaka till den jord man har flytt ifrån. Man kan inte smälta in igen utan att tappa man har jobbat så mycket med att bli kvitt. Tyckte detta gestaltades på ett fint sätt i denna film, som jag tycker är värd att se. Och, nästan på ett Majgull Axelsson-sätt, får man förståelse för plågoanden, hon talar ut till slut. Hon är ingen djävul. Hon är bara människa.

1. Livet är inte lätt. Först får man lära sig en massa, och när man flyttar hemifrån måste man försöka bli av med allt man har lärt sig… Lite Sisyfos- känsla. Men stenen kommer upp till slut om man jobbar på. Allt är inte sisyfos-arbete!
2. Huvudpersonens (Irina) plågoande från barndomen ska gifta sig med Irinas bror. Kvällen innan insisterar kvinnan som har nästlat in sig i familjen på ett otrevligt sätt, på att visa på datorn intervjun som Irina har gett i tv-n, där hon beklagar sig om sin uppväxt och ’livet på landet’. En skarp scen.
3. Brodern – verkar vara en hygglig människa, som borde hållit kontakt med sin syster Irina. Även om hon ’bara försvann’ har han också ett ansvar att upprätthålla relationer. Varför gjorde han inte det?

Gritt ** …men värd att se i alla fall! Norge

Filmen är för lång, och lite spretig. 2 timmar är lite mycket för att berätta denna historia. Men Gritt är verkligen en intressant person. Hon har så mycket idéer, vill så mycket, och har inga redskap, ingen utbildning, ingen sammanhållen livsåskådning som ger stöd. Och inga vänner som ställer upp. Men kanske orkar man helt enkelt inte med sådana vänner? Hade jag orkat med Gritt? Tveksamt. Hon bluffar, visst, hon lurar, hon stjäl även. Men efter alla dessa försök, och alla misslyckanden kommer hon till sig själv, när hon får låna en stuga. Där får hon ihop de trådar som kan väva någon slags struktur- fint i filmen med att hon bokstavligen knyter ihop trådarna.  Och därför tycker jag att du ska se filmen. 1. Känslan av det förlorade fåret, som söker sig till andra får utan herde de också.  2.  Tar scenen med när hon röjer undan allt i och kring stugan hon har lånat, och lämnar tillbaka nyckeln och ger sig av. Den inger hopp, känner jag. 3. Skulle vilja fråga Gritt vilken utbildning hon skulle vilja gå. Något riktigt, något som ger redskap att utföra det arbete hon egentligen skulle vilja göra. Hjälpa henne med det.

The Macaluso Sisters –Le sorelle Macaluso ***** Italien Sicilien.
En pärla, mycket berörande. Inte många svar, men vackra bilder om människor som försöker leva det liv de har fått. Jag undrar ofta när jag träffar gamla människor med ett liv bakom sig varför de är som de är. Den där gamla kvinnan som nu har dött har också varit ett barn, en flicka, haft systrar, drömmar, förlorad en massa, och gått miste om en del som hon rimligen skulle ha fått. Alla som drömmer om att bli danslärare blir inte det. En del får arbete på slakteri. Som laboratorieassistent. Och går miste om kärleken. Man vet så lite om varför det blir som det blir. 1. Känner ett lugn i att saker och ting alltid blir som de blir. Det får vara så, och hur det blir är verkligen inte skrivet i stjärnorna, utan det beror ofta på om man får de redskap och möjligheter i sina händer eller inte. 2. Scenen när dinosaurieägget som systrarna plockar med sig när de är på väg till stranden dyker upp igen i slutet av filmen. I en låda, ett minne från en tid långt, långt tillbaka. Lilla systerns glädje över ägget, men hon själv blev aldrig vuxen. Minnen ska vårdas 3. Dans-systern. Skulle vilja veta vart drömmarna tog vägen… Om det blev något som hon hade drömt om som barn… Se filmen! 5 snöflingor!

Never Gonna Snow Again **** Polen Tyskland
Ni har hört kanske sången Little Boxes on the Hillside… Denna film handlar mycket om Big Boxes på en rad. Alla hus är unika och stora, pampiga, men alla är samma. Varje familj är olika, men deras liv är det samma: de är olyckliga och dricker och röker och längtar efter att vara i sin kropp. En magi-kunnig hypnotisör och massör blir indragen i en massa människors tomma liv i ett av Warszawas ’gated communities’. Ett lyx-ghettos olyckliga invånare blir genomlysta med skarp blick. 1. Det är synd om människorna. Det är bara att inse. 2. Mycket vacker magisk scen när huvudpersonen träffar, eller snarare får kontakt med sin mamma i någon slags foyer med blinkande ljus. 3. Massören är så duktig, att man längtar efter en behandling, inte prata.

Night of the Kings – Le nuit des rois ***** Côte d’Ivore, på franska det mesta.
Fantastisk film i extrem miljö. Tänk dig ett modernt fängelse. Ta bort allt förutom det yttre skalskyddet. Inga dörrar, inga möbler, ingen el och alla fångar blandade och överallt. Ett eget samhälle, som har sina regler och sin etik. Och sitt styrelseskick. 1. Det går att skapa skönhet ur intet. Med fantasins hjälp. 2. Scenen där huvudpersonen berättar sin första historia och ett helt gäng fångar hoppar fram som dansare, och samtidigt som har berättar spelar de upp det han säger. Han säger: ’skorpion’ och de bildar en skorpion med sina kroppar. Otroligt vackert och mera inspirerande än att visa en film på en tv-skärm. Kan vi berätta? Kan vi bara visa film? Kan vi dansa? Vi behöver mera sådant! 3. Ledaren Barbe Noire skulle vara roligt att prata med. Han är i filmen vid livet slut, och hans liv räcker nog till en film till antar jag. Han har skarp blick och på något sätt i detta helvete vill han väl, det intrycket fick jag i alla fall. Se filmen! 5 snöflingor!

Beginning –   Georgien
Bara det att det är en georgisk film gör den värd att se. Det är i Europa, men längre bort än Turkiet. Själva berättelsen känns lite udda: förtryck av Jehovas vittnen, men det handlar främst om Yana, hennes bakgrund, hennes känslor, äktenskap. Hur jag nu ska tolka slutet vet jag inte. Jag blev inte riktigt klok på filmen. 1. Förvirring. Vad händer egentligen? 2. Dopet i floden: varför i hela friden doppas alla bakåt i vattnet medan de håller för näsan? 3. Yana, hon behöver hjälp i sin ensamhet.

Aalto **** Finland
Fin film som tar dig till många av BÅDE Aino och Alvar Aaltos verk. Är du intresserad av arkitektur och design är det en sevärd film. Fina bilder från hela världen med hans verk, och mycket bakgrundinfo.
Frågor man kan ställa sig:
 arkitektur är av alla kulturyttringar den mest tillgängliga. Vad tycker du?
 Tänk på en vacker stadsdel. Vad är det mest iögonfallande? Vad behövs?
 Vilka av de visade byggnader gillar du mest? Varför? Vad är kännetecknande för den?
 Formgivning – varför tror du vissa föremål blir klassiska?
 Spelar det någon roll om ett vackert föremål säljs på IKEA eller på fina Designbutiken?
 Har IKEA vackra föremål?
 Vad är vacker? Är det att proportionerna stämmer?

A Song Called Hate * Island
Ganska intressant film, när jag nu har sett den. Den saknar dock en del för att kunna förstå var ockupationen handlar om. Men en bra fråga som ställs är: Liksom Olympiska spelen är Eurovision Song Contest inte politiskt. Eller? Vad är politik? Som alltid när det gäller Palestina blir filmen lite ensidig, vänskap skapas innan resan med bara med palestinier, och det ger en bias åt upplevelsen. Inga andra länder som är med på ESC som har några problem med grannar eller minoriteter? Men det som är bra är att de (Hatari) vill någonting utöver ’vinna’.

Radiograh of a Family    Norge/Iran/Schweiz
Otrolig fin film, men nästan mera än en dokumentär, det är trots allt en berättelse om öst och väst som Enligt Kipling aldrig kan mötas, men enligt Goethe inte går att skilja åt. ’Huvudpersonen’ är ett hus i Teheran där många scener är tagna. Rummet skiftar bit för bit allt eftersom åren går, från väst till öst, från modern till traditionellt, från innan revolutionen tills idag. Ett fotoalbum är också viktig. Mycket snyggt gjort, allt. Mycket intressant och belysande. Kan man vara muslim och kvinna i Geneve och känna sig en hel människa på 50-talet? Går det att vara sekulär i Teheran och vara en hel människa efter den islamiska revolutionen? När är man Någon? När blir man Ingen?

Flee ***** Danmark
Mycket fint gjort tecknat film om en framgångsrik afghansk flykting i Danmark. Trådar nystas upp och en historia berättas, mycket varsamt. Vad ska man hålla tyst om? Vad ska man berätta för vem, och när? Är allt man är med om ’allas’ egendom eftersom det angår andra också, eller finns det sånt som är ens eget? 1. Lättnad. Saker och ting faller på sin plats om man får ihop sin historia, och vågar berätta den. Sorg, för allt det svåra det innebär att vara människa. 2. Ingen scen direkt, annan än den där han ligger på mattan och berättar, och där man ser hans känslotillstånd trots begränsningarna som tecknat för med sig. Jag tycker i vanliga fall inte om tecknat, annat än Bamse och Flintstones, men denna mix av skiss och och tydligt tecknat blir helt enkelt bra. 3. Jag skulle vilja fråga Frågeställaren, vännen som lockar fram historien hur han vågade. Det är ju explosiva saker man hanterar. Han gör det så fint. Se filmen! 5 snöflingor!

Gagarine    Frankrike
Visste ni att det fanns en förort i Paris uppkallad efter Gagarin? https://en.wikipedia.org/wiki/Cit%C3%A9_Gagarine
Filmen är ett motstycke till filmen Les Miserables från 2019, som också bör ses. Jag tycker att den här filmen tillför mycket till diskussionen om förorten i Sverige också, och det är bra att se båda dessa filmer. Filmerna är rätt så olika, men tangerar samma frågor. 1. Känslan kvar efteråt: Glöd! Brinner man för något så satsa, mot alla odds! Vänskap bär, över könsgränser och etnicitet! 2. Scenen som gjorde intryck: när ’växthuset’ är klar och fungerar. Jag tänkte på Eden Project i Cornwall. Ja, Youri (huvudpersonen) åstadkommer mera än Eden Project, fast i mindre skala. 3. Någon att ta en kopp kaffe med: Youris mamma, som sviker sonen så totalt, men har hon ett val? Ja, man har alltid ett val. Hur tänkte hon?

Mama ** Kina Frankrike
Fina bilder, men jag tyckte att filmen var svårt att följa. Var är de? Vilka är det? Vem bor var med vem? Väldigt lite dialog, och då i stilen med: matar du hönsen? – Ja, jag matar hönsen. När det är alldeles uppenbart att hon matar hönsen. ” In the end, only memories, images and sounds remains.” ja, vad minns man? 1. Känslan: Vad är det som händer egentligen? Oro. 2. Scenen: när de bär den döende kvinnan på bår på långa avstånd till staden. Också här temat staden – landet. Migration. 3. Vet inte, de var så tysta alla, finns det någon att prata med? Ja, det gör det säkert, men att komma igenom den barriären är nog inte lätt.

Limbo   Storbritannien – spelas på de Yttre Hebriderna.
Udda, lite rolig film, med ganska stor dramatik. Fina bilder. 1. Känslan: vemod, tänker på psaltaren 137 ”… i pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror….bad oss att sjunga …..hur kan vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? ” Är det rätt att be flyktingar om en sång? Är det just musiken, sången som förlöser och befriar till slut? 2. Scenen. Huvudpersonen är ute på vandring på de Yttre Hebriderna och kommer in I ett härbre, stall, där det finns en brinnande eld. Där träffar han i drömmen sin bror som valda att fortsätta kämpa den väpnade kampen i Syrien. Vacker scen och den stämmer till eftertanke. Elia i grottan-scen på ett sätt. Vändpunkten. 3. Läraren, hon är fantastiskt (dum) men rolig och engagerad! Hon är en karikatyr av läraren för invandrare. Inte ett måste, men värd att se, en bra film med fin gestaltning. Om man tål överdrifterna i skolsalen, som är engelsk humor när det är som sämst eller bäst, beroende vad man tycker.

The Last Bath    Portugal – Ultimo Banho
Det är så synd att man alltid översätter filmtitlar, oftast helt I onödan. Jag kan inte portugisiska, men av ordet ultimo förstår jag att det är inte bara är ’sista’, tidsmässigt, utan även det yttersta, rumsmässigt eller längst bort från mitt perspektiv, och även ’sist men inte minst’ av betydelse. Så jag kan tänka mig att titeln lika gärna (eller hellre) skulle kunna översättas med ’Den slutgiltiga reningen’. Katarsis. Filmen handlar om, tycker jag, om vad man vill ha ut av livet, och på vilket sätt. Josefina vet precis hur hennes liv kommer att se ut: hon ska gå vidare i klostret där hon bor med att ta hand om ungdomar, och det gör hon rätt i. Hon behövs där. Och för att besegla detta livsval vill hon ge de ”ultima” löften: hon ska bli nunna och avstå från egendom och egen familj, utan hon ska viga sitt liv åt andra i Guds tjänst. Skulle jag kritisera henne för detta? Nej, hon vet vad hon gör och väljer rätt. Men så väljer Livet en annan väg. Kanske kommer hon tillbaka till klostret, det vet vi inte, men med stöd av en äldre nunna (abbedissan?) väljer hon Alexandre, hennes systerson som är uppvuxen hos sina morföräldrar, och mormor redan har dött. Alexandre och morfar har klarat sig så där på gården, verkar det som, tills morfar dör. Detta med kroppslig närhet hade Josefina valt bort i och med klosterlivet. Men nu tvättar hon han tvätt och hans kropp. Tills hon själv måste ta sitt slutgiltiga, ultimata bad. Mycket fin gestaltad film. Vackra vingårdar. Vackert landskap, vacker historia. 1. Känslan kvar: Ja! Det går alltid att tänka om! Välja en annan väg, som vuxen, som tonåring! Det går! 2. Scen: Josefina sitter i slutet på filmen på en bar och raggar. Vilken annan människa är hon som vamp och som nunna. Men ändå samma. Varför dömer vi på folks yttre? För att vi inte själva ha tagit det Ultima Banho kanske? Är vårt dop det ultima banho? Kallelse till att vara människa och inte döma? 3. Skulle vilja fråga Josefina efter filmepisoden i livet hur hon ser på framtiden, och om blod är tjockare än vatten. Är det det? Man säger också: blod kryper, där det inte kan gå. Säger man så på portugisiska med?

The Salt in Our Waters    Bangladesh
Liksom Persona Non Grata en historia om staden och landet, men då i en feodal muslimsk setting i Bangladesh. Men också en miljöfilm. Klimatförändringarna påverkar Bangladesh mycket, då så stor del av landet är mycket låglänt och ligger vid havet. Vart ska människor ta vägen, med fler stormar, högt vatten och sämre fiske? Jag tycker ofta att naturfilmer på tv saknar det mänskliga perspektivet, som om vi människor inte rymmer i naturen. Att vi inte uppför oss som en del av naturen är en annan sak. Men den här filmen är också en naturfilm, fast man inte lär sig några växter eller djur, men naturen är alldeles närvarande, men skönhet och hot. Tar liv och ger liv. Det är också en film om konst och konstnärskap. Om att ge barn möjligheter, och begränsa barnen i deras utveckling. Och om ekonomi och makt som kommer med pengar och pengar som kommer med makt. Att filmen blir lite gullig ibland, och lite ”blåögd” gör att den inte får 5 krabbor, utan 4. Värd att se är den i alla fall. 1. Känslan kvar: Vacker! Skönhet! Jag vill dit! Men inte när det stormar då. 2. Scenen när alla barnen håller på att skapa och bygga på sitt, och ta sina luftfiskar runt i byn! Barnsligt glädje som ska dödas av de (vissa) vuxna. 3. En kaffe med byhövdingen, för att höra vad han ser för framtid för byn… och dess styrelseskick.

Liborio   
Dominikanska republiken (andra hälften av ön där Haiti utgör västra delen) första hälften av 1900-talet, tänk på Thoreaus Walden på 1800-talet, lägg till en skopa messiansk nyandlighet och kult. Ett socialt experiment i naturlig miljö. Dans, musik, godhet. Kan det vara kittet i ett samhälle? Liborio visar detta, han utnyttjar inte makten han får. Men som så ofta tolereras inte sådana nya projekt av dem som har den yttersta makten. Jag hade aldrig hört talas om den här rörelsen, som bombaderades med napalm på 60-talet av Amerikanerna, men det var 40 år efter Papa Liborios död, och rörelsen ska även ha några anhängare kvar i dag. Googla om du vill veta mera. Mycket fin film. 1. Känslan kvar: vilken kraft det finns I sang, musik och dans! Satsa på det du! 2. Scenen när han inte förmår uppväcka ett dött barn. Rörande, när han ändå visar att den döde finns… Liksom i The Macaluso Sisters. 3. Liborio är en sådan spännande person att man verkligen skulle vilja träffa honom. Han har kraft – och missbrukar den inte! fyra cirklar! OOOO

Conference   Ryssland, m.fl länder
Enormt seg början på filmen. Men sedan tar den sig. Så håll ut! Det som först ser ut som en trött samling tysta människor, visar sig vara en samling traumatiserade människor som alla bär på sina minnen- som är rätt så olika. De har alla sina minnen och sina förluster av ett gisslandrama på ett teater. Och alla bär på sitt. Alla har frågor, alla bär skuld. Att bära skuld är en tung uppgift. Det vet vi. Och förlåtelse finns inte att få som en kopp kaffe ur en automat. Relationer blir ansatta, människor gör saker de sedan ångrar och som har livsavgörande resultat. Och det gestaltas fint i början av filmen, utan att man förstår då. Men rensning är att tungt jobb att utföra. Diagonalt, mellan bänkraderna, och det är inte färdigt förrän allt är gjort. Det tar tid, i filmen också. Slutar du dammsuga när du har gjort halva rummet? Nej. Men den dammsugning som behövs inom oss, slutförs inte alltid. Och det är ett problem. Men det går att göra. Tiden däremot läker inga sår. Jag hittar inte filmen på nätet, kanske kommer den på Draken Film så småningom.

1. Känslan kvar: Nedtyngdhet, ett för stort lass att bära…
2. Scen som gjorde avtryck: när huvudpersonen med hjälp av andra som vill stanna för att göra jobbet färdigt, barrikaderar dörrarna. Ingen in och inte ut nu!
3. Dottern, som verkar glömma sin lilla dotter. Ta tid till henne, skulle jag säga.
   https://www.youtube.com/watch?v=ov66vapBdx0

The Killing of Two Lovers **** USA
Ett förlorat äktenskap? Detta är ’landet’. Byn Kanosh I Utah där filmen är inspelad, går att hitta på Google maps. ( https://www.google.se/maps/place/Kanosh,+Utah+84637,+USA/@38.8031374,-112.456506,14z/data=!4m5!3m4!1s0x874b48a3b0f7d781:0xf12ce1b4add4e03f!8m2!3d38.8013558!4d-112.4374387) i streetview kan du se husen.
Några hundra meter mellan platserna där det inspelas. Förvånande likt en liten by i Skaraborg. Det finns egentligen en hel del fina hus, från den tiden då bygden blommade. Fyra barn från den tiden då de var en familj på riktigt. Pappan har flyttat till sin pappa, på slutet av byn. Mamman har en älskare som vill leka pappa. Ja, vad gör människor för att få leva det liv de vill leva? Vet de vilket liv de vill leva? Jag tyckte det var en bra film, välgjort, kanske värd mera än fyra raketer. Eftertänksam och utan pladder, naken, något som jag ofta saknar hos amerikanska filmer. Detta är inte Hollywood, det märks -som tur är. 1. Känslan kvar: tappert! Gott att se några som inte ger upp! Några har i alla fall gjort en barnkonsekvensanalys av sina handlingar. 2. Scen. Överraskning för barnen: de ska skuta upp raketer med fallskärm, alltså inte fyrverkeri med färger. Och en går inte iväg. Dottern var också för stor för att gilla sånt. Och detta på festplatsen i byn, annars övergiven. En bild för hela filmen. För livet i stort. Alla raketer går inte iväg. Även om man siktar på trädtopparna …. 3.Vem jag skulle vilja träffa: Inte prata med någon, men sitta på samma restaurang med hela gänget, och beskåda det hela lite på avstånd. Upptäcka kärleken som finns där mellan dem alla. Man blir lite varm av sånt.

Undine **** Tyskland /Frankrike 2020
Bara efteråt förstod jag att det var en ”saga”. En historiker på ett museum är också vattennymf. Magi alltså, och en nymf kan man inte hålla fast. Jag tycker i allmänhet om tyska filmer, de är ofta välgjorda och inte så sensationella, men ändå spännande. Men det jag kommer ihåg nu, efter den, är mest en liten vag känsla av flyktighet. Något ogripbart har jag sett. Inte drömskt eller något fantasifull, utan bara det att man inte kan fatta, begripa allt. Tänker på min favo-filosof Levinas (jag är verkligen själv ingen filosof, och jag kan inte hans filosofi, bara snuddat vid den). Litauisk-judisk från födseln, men arbetade i Frankrike och skrev på franska. En av hans grundtankar är just att man varken kan eller ska begripa en annan människa. Be-gripa , det är något våldsamt över det. Det är något med att ta i sin hand, hålla fast. En annan människa är alltid en annan, och detta annorlunda är just det värdefulla. Och det känner jag är också filmens budskap. Det är mycket man kan veta, det är mycket man kan göra, yrkesmässigt och på andra områden. Men begripa en annan människa: ge dig inte på det. Låt henne vara en gåta. Hon är värd det. 1. Känslan kvar: som jag skrev: ogripbarhet, flyktighet. 2. Scen: många fina scener, en fantastisk scen är när en liten dykare simmar fram i ett akvarium… och… Ja se filmen! 3. Jag skulle vilja träffa killen (Christophe) om 10 år, och höra hur han minns det som hände. Länken: tyska wikipedia https://de.wikipedia.org/wiki/Undine_%282020%29

Days  Taiwan
Ja, en fin film på sitt sätt, jag var kanske trött när jag tittade, men den var lite väl långsam och lång… drygt två timmar, mycket lite händer, men det som visas är ensamhet. Värk. Smärtbehandling. Och sysslor visas som en meditation, vilket jag tycker ett fint sätt att förhålla sig till rutinarbete. Laga mat som en meditation. Och kameran star stilla hela tiden så länge scenen pågår. Bara det ger en långsam känsla. Man ser allt. Man hinner se allt. Grönsaker tvättas, noga, lagas sedan. Regn ute, vind, man hinner se…Men bara från en vinkel, tills scenen byts, och vinkeln är ny. Två människor med helt olika liv och förutsättningar möts, den ene har beställt massage, den andre ger massage. Köpa och sälja. Något mera -men bara kort- något som liknar vänskap, men som är bara avslutningen av en transaktion. Ojämna förhållanden: makt – maktlöshet. Jag ångrar inte att jag har sett den, den var fin, men jag ska inte se om den. 1. Känslan kvar: ensamhet. 1+1 = 2? Eller är 1+1= 1+ 1? 2. Scenen som gjorde intryck: när den ene betalar den andra, och ändå går efter för att bjuda på lunch. Liknar vänskap. 3. Mycket tyst film, inte mycket blev sagt. Känner nog inte direkt för att prata med någon av dem. Inte för att de inte skulle ha något att berätta ytterligare, men för att de verkar svårpratade, båda.

Notturno  italien
Nja, tyckte att beskrivningen jag läste innan jag såg filmen sa lite för mycket, lite missvisande. Som jag uppfattade filmen rör den sig i skärningslandet mellan Turkiet, Irak och Syrien, inte så mycket mer, men jag kanske har fel. Rörande bilder, fina scener, det jag minns mest efteråt är sorgen i rösten och rörelserna hos mamman som besöker platsen/fängelset där hennes son torterades och dog. Fruktansvärd. Väldigt fint filmat. Otroligt fina bilder från ett vattenrikt område (Irak nedströms de stora floderna?), någon åker ut med båt. Jag skulle vilja veta mera om platserna, där det är som man är i filmen.

Digger   Grekland
På kanten av en enorm, verkligen en enorm gruva kämpar en skogsbonde för sin rätt att leva det liv han vill på den jord han äger, norra Greklands fastland. Det går sådär. Frun stod inte ut, och har för många år sedan försvunnit till Kreta med den då unge sonen. Efter många år dyker sonen upp med motorcykel och krav på sin far i bagaget. Vilken sida väljer han? Det traditionella livet eller det ’moderna’ med förstörelse av natur och miljö som följd? 1. Känslan kvar: kärlek till jorden är stark. Ge inte upp! Att rädda en människa är kanske att rädda sin framtid. 2. Scen: Huset som förstörs, en hemsk scen, men samma grävskopa som förstör huset…. Ja då får du se filmen. Avslöjar inte mera. 3. En öl med sonen om de minnen han har från sin barndom I garden. Och hur han ser på sin framtid skulle vara spännande att samtala om.

Und morgen die ganze Welt (And Tomorrow the Entire World)   Tyskland
Igen en bra tysk film, välgjord. Men kanske lite förutsebart. Överklassflicka, första års juriststudent, engagerar sig i ett kollektiv av antinazister. Förälskar sig i slagskämpe som är ledare, men som är med för slagens skull, han är inte alls ideolog. Han kommer undan när det brinner. Nåja, det är inte det som är intressant i filmen. Det intressanta är att ultrahöger är på frammarsch, och som bekant inte bara i Tyskland. Man kan i oändlighet analysera varför, vad det beror på, vilka som stödjer osv. Denna film handlar om hur man ska bekämpa deras framfart. Om man kan bekämpa deras framfart. Med våld eller med fredliga medel. Vedergällning som princip? Hur förhåller man sig till det? Kan man genom studera juridiken stadga rätten, demokratin? Jag tänker också på tv-serien Den tunna blå linjen, där det förekom en ultrahögerdemonstration, polisen emellan och barnfamiljer, vanliga människor och våldsamma antifascister blandade på andra sidan. Hur förhåller man sig i ett sånt sällskap? Vad är polisens roll, och hur utför de sitt uppdrag? Filmens titel är tagen ur en nazistisk kampsång: idag hör Tyskland oss, imorgon hela världen. Det lägger ett ansvar på den här tyska juridikstudenten: om vi inte stoppar dem nu, drabbas hela världen (igen). Regissören har själv varit med i en antifa grupp i sin ungdom, och det kan man märka. Liksom huvudpersonen är hon av överklass, och har en väg ut, om det börjar brinna. Det har vi vita medelklass alla egentligen. Nu börjar jag tveka, kanske 4**** ändå?

1. Känslan kvar: lite avundsjuk på att inte vara ung längre, det var så spännande!
2. Scen: det fanns många fina scener, en rolig scen är när det försöker komma in i staden som är avstängd för att det förväntas bli bråk mellan fascister och antifascister. De kör dit i mammas fina bil och säger till polisen att de ska på bröllop. De är finklädda och släpps igenom. Men också otäcka scener med slagsmål.
3. Slagskämpen som inte står för något egentligen, bara för våld, när han vet att han far tar ut honom ur elden när det behövs. Hur tänker han? Tänker han?

La Boda de Rosa – Rosa’s Wedding   
Äntligen en filgod-film. Utan komplikationer, men ändå rolig och to the point. Värd att se, kul, men inte så djup. Det behövs väl inte alltid? Rosa är dötrött på allt och alla som hänger på henne, behöver henne, dra fördel av hennes sätt att alltid ställa upp. Därför planerar hon att viga sig. Översättningen Wedding blir inte bra, som så ofta. Varför håller man på med att översätta filmtitlar? La Boda skulle bättre kunna översättas med vigningslöften. Ett ord som används för bröllop så klart, men wedding hör ihop med foga samman. 1. Känslan kvar: eufori! Lyckan finns om du är bestämd, kanske du får den – en stund. 2. Scen. Vackraste scenen kanske när hon vandrar runt i sin sedan några år döda mammas syateljé. Tiden har stått stilla, och allt är vackert och lugnt. Hon landar. 3. Beställa en prästskjorta hos Rosa, och medan hon tar mått höra lite hur det går, med hennes dotter och allt.

Kamrater    Ryssland
Det är spännande att få inblick i någon som verkligen trodde på sovjet -ideologin. Filmen visar både hur farligt och fel kommunismen var i verkligheten, men även hur någon kunde tro och lita på att det ändå var till det bästa. Vi som är uppvuxna i väst vet så lite om Sovjetunionen, bortom klichéerna och de fakta som står i historieböckerna. Men hur upplevde människor sin värld? Hur kunde man vara en trogen partimedlem och pamp óch dra fördel av sin position? Är vissa mera kamrater än andra? Ja, jag vet absolut för lite om detta, och vill se mera. 1. Känslan: förvåning. 2. Scenen: när huvudpersonen börjar gräva i jorden på en kyrkogård i en by, där hon tror dottern har grävts ner på ett ovärdigt sätt. 3. KGB-agenten som verkligen tar en risk för att hjälpa huvudpersonen att hitta sin dotters lik. Skulle vilja veta varför han hamnade inom KGB, verkade inte passa där.

à l’abordage!   Frankrike
en filgood-film till! Ett kort möte tjej-kille i Paris och fortsättningen i franska alperna. Inte som killen tänkt. Två killar på temat ovanlig vänskap. Helt enkelt en kul film, med humor och allvar. 1. Känslan efteråt: filgod. 2. Scen: massa roliga scener. 3. En öl på karaoke- stället vid campingen. Då kan man träffa alla! Och sjunga med!

The Father    Storbritannien – Frankrike
Oj! Vilken fin gestaltning av växande demens. Aldrig sett en film som ger just den känslan som demensdrabbade själva måste uppleva. En film alla borde se. Att jag ”bara” ger den 4 stjärnor är för att själva storyn inte är så mycket. Det är kanske inte en berättelse som berättas, utan en känsla som förmedlas genom dialoger och bilder. Och vem kan göra det bättre än Anthony Hopkins? Man upplever som tittare hur det är att ha demens. Prova. Se den.

Sanna mödrar    Japan
Mera i tid kunde inte denna film visas, med turerna kring stulna barn från vissa länder i internationell adoption. Man ska absolut också läsa Salomos Domslut i bibeln (1 Kungaboken 3), som ställer samma frågor: föräldraskap ska visas. På söndagsskolan fick jag berättelsen uttydd så här: den biologiska mamman ville att barnet ska leva, och ger det hellre bort än att det dör. Medan Salomos domslut inte säger något om biologi, utan drar slutsatsen: den som vill/kan ge barnet en framtid, trots allt, ska ha vårdnaden, oberoende av biologin. I Sverige har vi också sett kampen mellan biologiska och fosterföräldrar, med dödligt resultat. Detta är inte lätta frågor, och filmen ger inga lätta svar, utan tvärtom problematiserar den föräldraskapet på ett fint sätt. Det finns så mycket värme i den här filmen, så mycket förstående och kärlek, och som det brukar vara i japanska filmer: så fina dialoger som låter också tystnaden tala. Man känner automatiskt för båda kvinnor, och adoptivpappan, man behöver inte, och kan inte välja sida. Det öppna slutet i filmen gör detta möjligt dessutom. Samarbete kan vara något gott. Tänk om kvinnorna i Salomos fall direkt hade sagt: barnet som lever är vårt, vi bor och lever ihop och tar ett gemensamt ansvar. Så långt går inte filmen heller, men vem vet vad som hände efter filmens fiktiva historiebeskrivning tog slut? En ny film? 1. Känslan kvar: värme, och bra att de inte dömer, inte drar för hastiga slutsatser! 2. Scenen: den unga kvinnan Hikari som har fött barnet kommer tillbaka till hemmet som nu ska stängas och där hon har fött barnet som blev adopterat. Mycket fin scen och samtal. Fin miljö. 3. Chefen till Hikari, som är så förstående och öppnar sitt innersta för henne, vilket han inte alls hade behövt göra, men det var starkt gjort. Hikaris föräldrar så klart också – ser de inte vad de gör?

Dating Amber ** – Irland
90-talets problem för gay ungdomar på Irland känns inte riktigt något jag vill fördjupa mig i. En ungdomsfilm, men kanske inte riktigt aktuell för konfirmander heller? Okay dramakomedi om du tycker om sånt. Inget jag ångrar att jag har sett, men inte ett minne för livet. Fanns några luckor, tyckte jag. två husvagnar… inte mera.

Mon Amour    Frankrike – språk: franska och ryska
Konstigt nog egentligen, eller inte konstigt nog, men jag tror att detta är den bästa filmen jag såg på hela Göteborgs filmfestival. Men varför kan jag inte riktigt fånga, och det är kanske just det som gör att jag tyckte så mycket om den. Något har det att göra med att den är så skickligt gjort, klippningen är så att man hör en fråga – ofta ganska intim fråga – på franska, medan man kan studera ansiktet på den som får frågan, studera så att säga hur hen tar emot den, och sedan får man ett mycket ärligt svar, mycket ärligare än vad man har väntat sig, på ryska. Det blir så äkta, det blir ett sådant äkta möte med personerna i filmen och med mig som tittar. Frågor till gamla men också unga, härjade människor om kärlek, om vad de föll för hos sin partner, om hur livet har blivit, vad man kan och inte kan drömma om, vad man kan och inte kan vara tillfreds med. Jag fattar inte hur en fransk stadsbo, gay, vågar åka till Sibirien, och hur han lyckas få förtroendet för dem han möter… Det är klart, där det inte gick, de som han inte fick kontakt med, är inte med i filmen, det förstår jag. Men denna enorma gräns mellan Öst och Väst, mellan fattig och rik, mellan de med makt över sitt liv och de som inte har det, mellan hetero- och gay, mellan män och kvinnor, mellan påklädda och nakna, allt detta överbryggar David Teboul i sin film. Men som sagt, hur han klarar detta vet jag inte. Kanske är det med livet som insats? Med hans egen smärta som insats? Hans egen förlorade kärlek och döden av hans partner vävs igenom filmen, och är kanske kraften som gör att han kan göra resan. Men jag höll andan många gånger under filmen, och blev stark berörd. Nästan tre timmar är lång för en film, men ge dig själv chansen att träffa de här människorna, och studera deras ansikten! 1. Känslan kvar: överväldigande förtroende man får genom filmen. 2. Scen: en blind kvinna intervjuas. Hon minns sin man bara som ung, hon ser inte hur gammal han är, ett sådant fint samtal! 3. Man skulle helst vilja prata med alla i filmen, om språket fanns, om tiden fanns, om förtroendet fanns. Men inte med ett glas vodka tack! Det blir lått för mycket! 5 (tomma) glas för filmen!

Time to Pause * dokumentär, Storbritannien.
En stillbildsfotograf som själv är i karantän, gör en pandemi-dokumentär av nätsamtal med folk över hela världen. Värd att se, man möter människor och hör deras tankar och ser deras känslor speglade i deras ansikten. Men inget jag egentligen minns något ifrån.

Molecules * Italien
Ja, så där… Venedig är en underbar stad, och mycket speciell när alla turister är borta. Men filmen kan inte riktigt fånga mitt intresse, trots familjeminnen och någon slags story i bakgrunden. Fina bilder, visst, fina scener på gyttjebankarna på de öar som hör till Venedig där väl aldrig en turist kommer…
Lockdown Cinema * också ett pandemi-verk, korta filmer på några minuter, som jag misstänker har varit roligare att göra än att se. Jag tror de kan nå sin publik snarare på ett museum, några minuter visning, än att man blir nöjd i biosalongen eller biosoffan hemma.

Till sist: när man läser en roman skapar man sina egna bilder, och författaren kan beskriva vad någon tänker. Ser man en film blir bilderna presenterade, men vad människor tänker och känner måste man föreställa sig själv – som om det vore jag som var med om detta. Som om jag var med och såg detta hände. Ja, man är med och ser saker hända förstås. Liksom alla bara kan tolka sina egna drömmar, kan alla bara tolka det man ser på film själv. Film berör människor på olika sätt. Och vad någon tycker är en bra film, tycker en annan är inget att se. Så jag vill inte övertyga dig om att ’den och den filmen är bra’ utan bara visa lite hur jag upplevde filmen, vad jag la märke till, pga. mina erfarenheter och mitt liv. Vad som berörde mig, vad jag minns efteråt, och vem jag tyckte var en person som jag skulle vilja veta mera om. Film är naturligtvis lögn, liksom poesi, liksom romaner. Men film är berättelser som måste berättas, och där sanningshalten inte alls är viktig. Det viktiga är att jag är med om något som jag annars inte haft någon aning om. Känslor som aldrig hade väckts, egna minnen som aldrig hade vaknat upp igen. Jag ser mitt liv i filmens ljus, i filmljuset. Jag ser kärlek i människors ögon, kärlek och längtan i deras beröring av en annan, rädsla för att göra fel och bli avvisad, och ett lugn som sprider sig när någon inser att livet är just så det levs. Att livet är en gåva, och inget man äger. Och att vi människor är skapade medskapare. Och att lärjungaskap är ett livslångt uppdrag. Det är film. För mig.

Jag kan ibland bli lite smått irriterad, när man hör i medierna om meditationens välgörande effekt. Om att man kan få meditation på recept, eller litteratur på recept. Inte för att jag tycker att det är bluff, men för att vi alltid har haft det i kyrkan. Däremot skulle jag tro att de flesta skulle reagera starkt om en läkare ordinerade 10 mässor och däremellan dagliga Herrens bön och böner ur andra bönböcker, och daglig bibelläsning. Men det är just det som man nu i sekulär form rekommenderar. Steg 1 inför bön är att sitta i lugn och ro, inte bakåtlutande utan rakt upp, med händer knäppta och lyssna inåt. Det lär vi konfirmanderna. Och ja: mindfullness gör en stor sak av det. Bara vara. Kristen bön tar nästa steg också: man lägger fram det som rör sig just nu i tankarna, i hjärtat. Det finns några sorters bön att urskilja, (men det är inga vattentäta skott mellan dem).
1. Klagobön. En stor del av psaltarpsalmerna är just klagoböner. I dess kortaste form ber man helt enkelt: VARFÖR? Amen. Man kan fylla på med allt som man beklagar: att människorna inte kommer överens, att sjukdom och död drabbar oss, att kärleken till pengar styr så ofta människors handlande, att torkar drabbar många länder, att man inte kan förstå varför föräldrarna… eller barnen… eller syskon… Det är nyttigt att klaga. Gud tål det också. Man behöver inte skylla på Gud, för att kunna lägga fram sina problem och funderingar inför Gud. Man får perspektiv, och man funderar också på hur det skulle vara om det inte var som det var… Det är gott att klaga, men man ska inte fastna där så klart.
2. Det finns ju så mycket att tacka för! Och det är det man kanske ska börja med i bönen. Men om man inte är så van vid bön, är det kanske lättare att tacka efter klagan, ta detta som tvåan. Kortaste formen är: Tack Gud! Amen. Och så kan man fylla på med allt som är gott. Allt man har och njuter av, allt man kan och är till nytta. Ja, ska man nämna allt, där får man inte gjort något mera den dagen, så någon begränsning får man ta med i beräkningen. Men det blir alldeles uppenbart hur mycket gott Gud oss ständigt ger… Medmänniskor som delar vårt liv, du kan lätt nämna de första 30 du kommer på. Och sedan platsen där du bor, dina saker som du är rädd om, dit körkort och ditt pass om du har sådana saker, träden i parken, biblioteket, affären, cykeln, bilen, rullatorn. Osv. osv.
3. Men sedan som trean är det dags för förbönen. I dess kortaste form: Hjälp (dem) Gud! Amen. Den här bönen är en följd av klagobönen. Man ber om hjälp, om kraft att kunna ändra på något som är fel.
I de här bönerna gör man sina egna tankar till Guds tankar, och tvärtom: man gör Guds tankar till sina egna tankar. Man säger till Gud: detta som berör mig, vill jag också att det ska beröra dig Gud! Och det som berör dig Gud, låt det också beröra mig! Och då kommer man av sig själv till den fjärde formen av bön:
4. kontemplation eller tillbedjan med ett svenskare ord. I dess kortaste form är det: Du och jag Gud! Amen. Det behövs inga ord. Vi vet det båda två: Gud och jag hör ihop, precis som Emil och Alfred, i Astrid Lindgrens berättelse om Lönneberga. När de har badat, och kommer just upp ur vattnet (fin symbolik!) säger Emil: du och jag Alfred! På samma sätt finns det en samhörighet vi kan känna med Gud, en närhet som inte behöver ord. Du och jag Gud! Amen. En närhet som inte utesluter någon annan. Gud och jag blir inte ’bästisar’ där en tredje inte får plats. Vår närhet behöver inte ens markeras. Jag behöver inte ens ha ett kors runt halsen. Jag vet: Gud känner mig bättre än jag själv gör. Och det jag känner av Gud är kärlek och barmhärtighet. Alla dessa former av bön finns med i utställningen Ikoner i förvandling av Ludmila Pawlowska. Direkt när man kommer in i Domkyrkan Berlinmuren- muren mellan oss, hål, kulor, blod. VARFÖR Gud! Amen. Men också alla de seende ögon. Jag är sedd, kan se in i himlen! Tack Gud! Amen. Och ”Brevet till dig”, i flera former. Där står det alltihopa, det jag ber om, det jag vill ha Guds uppmärksamhet på, det jag önskar för andra och mig själv. Och överallt, men kanske särskilt i de ryska ikonerna är det band mellan Gud och människan synlig. Du och jag Gud. Amen.
Har du inte varit på utställningen än så är det dags. Innan du vet flyger dina tankar iväg…. Och du ber….

Som hjälp kan man läsa t.ex.Psaltaren 13. Den har också allt ovan.
För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
3 Hur länge skall tankarna mala,
mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Hur länge skall min fiende triumfera?
4 Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon,
låt mig inte somna in i döden,
5 låt inte min fiende säga att han besegrat mig,
mina ovänner jubla över mitt fall.
6 Jag litar på din godhet,
mitt hjärta skall jubla över din hjälp.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty han är god mot mig.

Det är bara att säga: Amen!

På nederländska lektionerna läste vi bara nederländsk litteratur (inkl. flamländsk) och på engelska engelsk litteratur, och på tyska tysk och på franska fransk. Det var på högstadienivå, så just på franska kom jag aldrig så längt, men jag stavade mig igenom La Belle et la Bête, från 1790 av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuve, i en modernare skolversion. Max Frisch – Biedermann und die Brandstifter fick vi läsa, och på engelska lite mera avancerad litteratur. Man skulle lämna in en litteraturlista med 10 verk på varje språk, som man måste kunna redogöra för, utan krav på att ha läst dem på originalspråket. Tyska och engelska har jag haft mycket nytta av, franska lite mindre, men det känns ändå bra att kunna lite, kunna beställa något, och när vi var i Barcelona kunde jag ändå läsa lite skyltar på katalanska, som är mycket mera likt franska än spanskan är. Sedan har det blivit lite hebreiska, svenska, grekiska, danska, några ord indonesiska så att jag kunde hälsa och beställa rum och mat och fråga efter vägen när vi reste runt där några veckor i början på 90-talet. Det mesta av språken är borta på de områden man inte använder. Jag har kunnat Herrens bön t.ex. på nästa alla nämnda språk, men det kan jag inte nu längre. Jag kan det knappt på nederländska nu. Sångerna sitter bättre, för då har man melodin till stöd. Språk måste användas för att behålla det. För att kunna använda språket som redskap för att få ut ett budskap. Så är det också med bildspråket. Liksom man måste använda tyska för att behålla det man kan, så behöver man ser bilder, tolka dem, för att behålla och utveckla den förmågan. Liksom det kan räcka med att ibland se en tysk tv-serie för att få lite påfyllning av sitt tyska, kan det räcka med att ibland slinka in på ett museum eller ett galleri för att upprätthålla bildspråket. För det vi inte kan tala om med ord, kan vi ofta tala om med bilder. Orden: ”Gud ser dig!” kan förstås som: ”Gud ser allt fel du gjort och för bok över det! Passa dig!” Men en bild av Hagar i öknen (det finns många, men Rembrandts är bra), där hon är den första i bibeln att ge Gud ett namn: ’Seendets Gud’, kan inte tolkas på det viset. Bilden tolkar hela berättelsen om Hagars förtvivlan i sin ytterst utsatta situation, som en berättelse om Guds omsorg och trofasthet. Så är det också med ikoner. Det är bilder som talar sitt eget, rätt så annorlunda språk. Ett fönster mot himlen har de kallats. Henry Matisse skriver passionerat om dem från ett Moskva-besök 1911: ” jag har sett kyrkokonst från många olika länder, men ingenstans har jag mött en sådan uttryckskraft, en sådan känsla av mystik….” I sommarens stora utställning i Mariestad kan du från 1 juli se riktiga ikoner, och inte minst Ludmila Pawlowskas verk inspirerad av just denna ikonkonst. Du kan vandra från Domkyrkan, via Prästgårdsträdgården, Residenset till Marieholmskyrkan och öva upp ditt bildspråk. Det är verkligen konst som har ett budskap. Till dig.
WJ