”Livet är inte lätt…” säger jag av och till. När något går emot, när något inte blir som man vill, när något händer man helst hade velat slippa. Jag säger så, men jag är medveten om att det finns grader. Ibland händer saker som inte bara är lite omskakande, utan som är som en rejäl jordbävning. Det är inte bara krukorna på fönsterbrädan som flyttar lite på sig, som hos oss för några veckor sedan, det skakar så våldsamt att fönster går sönder, väggar spricker, taken faller ner. Bokstavligen, som i krig, när människor ser sina hus bombas sönder, eller bildligt, när de man räknade med fanns, plötsligt inte finns längre. När den väg man brukar gå, det man brukar göra plötsligt inte är en väg längre, inte går att göra. När man av en anledning faller in i ett mörker man inte ens kunde föreställa sig fanns.
Det berättas om någon som i hela sitt liv hade jobbat för att få människor att förstå att livet inte går ut på att ge för att få tillbaka. Inte heller på att så för att själv kunna skörda. Att livet inte hänger på att berika sig och samla makt för att kunna ta, utan snarare att livet blir meningsfullt när man kan dela, när man kan älska utan att vänta sig utdelning. Han hade bråkat med kungen om detta: en kung som inte älskar sitt folk kan inte vara en god kung, en kung som berikar sig på undersåtarnas bekostnad är inget att ha. Det är en lång historia, men det slutar med att han måste fly för sitt liv för de som har makten. Och han går ner i en djup depression. Allt det han trodde på verkar inte gälla. Den som har makten har sista ordet.
Känner du igen detta? Det kunde ha avspelat idag, det kunde ha handlat om många vi skulle kunna namnge.
På söndag är temat ”den kämpande tron” och det handlar om att historien som den här ovan, och som den på Rapport idag inte är slut. Det finns en fortsättning! De som har makten har inte sista ordet! Det står en bit bröd och en kruka vatten i skuggan, när mannen vaknar från sin depression under flykten. Han äter, han dricker – men orkar ändå inte vidare. Han somnar om, men väcks en gång till. Han äter och dricker en gång till och då kommer orken tillbaka. Han orkar ta sig där ifrån, tar sig ut ur öknen till ett berg, där han får ett nytt uppdrag. Och han möter Gud där – inte i en storm, inte i en jordbävning, utan i just ljudet av en stilla susning. Det var profeten Elia den historien handlar om. Läs om honom i Kungaboken. Men det handlar också om vår värld. Om presidenter, ministrar som inte ser till vårt bästa, men också om ledare och vanliga människor som vill något gott, men som kommer till den punkten då de inte orkar mera. Då finns det vatten. Då finns det bröd. Vi delar det vi har. Inte för att få tillbaka det så småningom. Utan för andra behöver det. Vi är i fastan. Då lär vi oss dela.
Det kan vara bra att fundera på hur man ser på saker och ting, till exempel det där med om bägaren halvfull eller halvtom. Eller kaffekoppen, eller vattendunken, eller spannen med vatten någon måste vattna sina grödor med. Eller mjölsäcken. Men egentligen tror jag inte där problemet ligger. Problemet är inte om man är optimist och kan se det man har som halvfull, eller om man är pessimist och ser koppen som halvtom.
Problemet är ofta att det vi har, och det vi har åstadkommit, inte räcker på långa vägar. Vattnet i spannen räcker inte till en hel rad med träd om alla ska få det de behöver. Vattendunken mer eller mindre påfylld räcker inte att släcka all törst. Kaffet, även om koppen är full, räcker inte att hålla mig vaken hela tiden. Mjölet räcker inte till att baka bröd till alla. Behovet av vatten är så stort! Det finns så mycket behov av rent, användbart vatten. Törsten i världen är stor, likaså behov av vatten till rengöring. Vi behöver vara vaksamma hela tiden, och allt kaffe i hela världen räcker inte. Och hungern i världen… Det jag under mina år i Mariestads församling har åstadkommit räcker så klart inte heller. Det är bara att inse. Vi människor kunde alltid ha gjort mera på väldigt många olika fronter. Kraven är oändliga, och därför omöjliga att uppfylla. Men vi kan inte strunta i dem för det!
Hon är nästan skrattretande, änkan i söndagens evangelium, hon med sina kopparmynt. Hela det här stora templet att underhålla! Två kopparslantar! Mera om henne får du höra på söndagen.
Nu är det gott att veta att Gud är inte en Gud för perfekta människor med välfyllda kaffekoppar och fyllda vattendunkar, som tror att det de har räcker gott och väl. Gud är en Gud för alla, särskilt för oss som vet att vi ofta inte räcker till. Och vi som inser att det vi har inte räcker, men tror att det vi har kan användas, kan ge det vi har till Gud. Och då händer under: det vi vet och tydligt ser saknas fylls på genom tron.
Det fylls på gratis – av nåd.
Det är Gud som gör det, men Gud verkar genom alla oss som har en gnutta tro eller lite mera kanske. Vi vet att vi inte har så mycket att komma med. På många plan har vi inte har så mycket att ge. Det vi har att bidra med räcker egentligen inte någon vart. Men det räcker, för att Gud fyller på.
’Du fyller på min bägare till bredden’ står det i psaltaren 23. David hade redan upptäckt det. Den upptäckten behöver vi alla göra. Varje dag.
Att bli sviken är en svår upplevelse. Någon har sagt: En sak är värre än att bli sviken. Och det är att svika. Det stämmer tror jag. Att bli sviken är som att få en kniv i ryggen. Men sticket behöver inte vara dödligt. Man kan läkas, oftast. Men att svika någon är att få leva vidare med handen som stack en kniv i en annans rygg. Det är inte lätt. Jag tror att vi alla har erfarenhet av att bli sviken och tyvärr även av att svika. Större saker eller mindre. ”Jag ska ringa dig” – och så blev det inte av. ”Jag kommer att hälsa på dig.” – och sedan blev personen sjuk och dog, och något besök blev aldrig av. ”Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig, och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.” Och så händer det en massa saker att det bästa ändå är att gå skilda vägar.
Att bli sviken, att svika. Gud vet hur vi är funtade. Ingen av oss är utan svek. Jakob i 1 Moseboken är en svikare. Han sviker sin far och sin bror. Och ändå följer välsignelsen honom genom livet. Men han blir sviken av sin svärfar och sina söner senare i livet. Hela bibeln är full av människor som sviker och blir svikna. David sviker sitt uppdrag – och blir sviken. Och nu i Stilla veckan kommer svikarna i kapp Jesus. Han som själv är utan svek. De var inte bara en samling lärjungar och en mästare, Jesus kallade dem sina vänner, för att han var deras vän, och lät dem veta allt. De har hört allt han har sagt, sett allt han har gjort, anförtrotts hans tankar.
Men Jesus inser att de inte förstår. Att de inte kan acceptera de val Jesus har gjort, och kommer att göra. Att ’det inte ordnar sig’ utan att de med makt står efter hans liv, och att en lärjunge inte är förmer sin mästare. Lärjungarna måste också välja väg, Jesus väg som är Guds väg, eller människornas väg, svekens väg. Jesus anar att de kommer att välja den sista. De är ju bara människor, som vi. Svikna svikare. Inte alla kommer att svika honom, men många. Det måste ha gjort väldigt ont att ana detta. Att bli sviken av sina vänner… att en av dem kommer att överlämna honom till dem som vill se honom död. Hans vänner kommer somna i stället för att vaka med honom, de kommer att fly i natten när vapenskrammel hörs. En av dem kommer att säga flera gånger om: ”Jag känner honom inte!” Men som med Jakob kommer välsignelsen att följa även de som sviker, när de inser vad de har gjort, när de inser vad en människa är gjort av, hur hon är funtad. När relationerna återupprättas, och ”försoningens källa varsamt öppna sig väg från djupen till ytan” som Anna Greta Wide skriver i en dikt. Försoning är ett gediget arbete att ta sig an. Det är inget lätt arbete, men möjlig. Det är bland annat det Stilla veckan och Påsken handlar om.
och utan det blev ingenting till av allt som finns till.
I Ordet var liv,
och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret,
och mörkret har inte övervunnit det.
Det kom en man som var sänd av Gud,
hans namn var Johannes.
Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset,
så att alla skulle komma till tro genom honom.
Själv var han inte ljuset,
men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset,
som ger alla människor ljus,
skulle komma in i världen.
Han var i världen,
och världen hade blivit till genom honom,
men världen kände honom inte.
Han kom till det som var hans,
och hans egna tog inte emot honom.”
ur Johannesprologen
Måndag Stilla veckan
Psalm 74 Du som gick före oss
Johannes 11: 45 – 53
Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariséerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariséerna kallade då samman rådet och sade: »Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.« En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: »Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.« Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.
Ja, vad ska vi göra? Tänk om hela folket, hela svenska folket börjar tro på honom? Tänk om det sker under i Jesus namn varje dag? Hur skulle det se ut? När alla människor i sitt eget liv verkligen gestaltar att kärleken är den kraft som bär oss i livet? När vi tillämpar alla att förlåtelsen finns som en verklighet bland oss… att de som nu inte kan se det, de som är blinda för Guds kärlek kan se det! Att de som inte kan höra rösten om mänskligt värde för alla på samma villkor, att deras öron öppnas… När vi alla med uppriktigt hjärta funderar över vad Jesus hade gjort i varje situation vi ställs inför, vid varje val, och om vi då hade följt hans råd… Vad skulle hända då? Hur skulle det gå med brottsligheten? Med vår natur? Skulle det bli någon utbyggnad av kriminalvården? Skulle vi fortsätta att satsa på ökat konsumtion i vårt samhälle? Skulle vi fortsätta att mäta välfärd genom att mäta hur mycket vi producerar? Kommer EU att gå med på sådan här omvandling av ett medlemsland? Eller om hela EU… ja hela världen… Det är ju vårt uppdrag… gå ut till alla folk… döp dem… lär dem alla de riktlinjerna jag har givit er…
De med makt oroas av det som händer kring Jesus. Då som nu. Den som borde veta mest om Gud, som borde stå nära Gud föreslå att offra Jesus. Det är bättre att en dör… än att vi alla går under. Bättre för oss alla att inte hans rike blir verklighet…
Han ska röjas ur vägen, dödas.
Församlingssång Psalm 137 Den kärlek du till världen bar
Bön: Var med oss när vi går vilse i en stökig värld. Visa oss dina vägar, och gör oss alla villiga att vandra dem.
Amen.
Tisdag i Stilla veckan
Församlingssång, psalm 738 – Herre, du vandrar försoningens väg Andakt Johannesevangeliet 12: 1 – 8 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: »Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?« Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: »Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.«
Ja, detta är sånt någon gör som inte tänker ekonomi. Sådana ska man passa sig för. Slösa pengar på det viset… Det räcker väl att han blir bjuden på mat, varför ta till detta grepp? Vem blir bättre av det? Finns det inte fattiga som skulle behöva lite tillskott i kassan? Tänk om alla skulle göra sådana saker?
Ja vad skulle hända? Om vi verkligen visade vår kärlek? Om vi kunde inse att tjäna är lida, och kärlek är passion och styrs inte av ekonomi? Att rädsla är motsatsen till kärlek och frikostighet aldrig har skadat någon… tänk om vi kunde bejaka att vi inte kan få äta kakan och samtidigt spara den. Tänk om vi skulle låta vårt handlande styra av det Jesus har sagt och gjort, och låta våra känslor vara motorn. Hon är ledsen, hon älskar sin vän, hon inser att hon kommer att missta honom, och därför ger hon det finaste hon har. När han fortfarande lever. När de fortfarande är tillsammans.
psalm 445 – Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten Gud, hjälp oss att bryta våra kärl med nardus. Hjälp oss att ge med glädje, och sörja uppriktigt sakernas tillstånd i världen. Gör oss lik Maria i hennes kärlek och i hennes lyssnande och hennes sorg. Amen.
Onsdag i Stilla veckan
psalm 438 Du som i alltets mitt har ställt
Andakt: Johannes 12: 20 – 26, 34 – 36
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.« Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: »Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.
… Folket sade till honom: »Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?« Jesus svarade: »Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.« När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen.
Vetekornets lag, denna hemlighet. Inte alls en symbol för fruktbarhetskulten, där man säger: ge för att få! Nej! Vetekornets lag har inte att göra med att få. Men med att ge. Att anförtro ett frö till den mörka jorden, samma jord som vi alla är tagna ur. Och låta det dö. Vara i mörkret, fukten. Då gror det! det växer upp och ger skörd – men inte till mig, det var inte en investering som ger mig återbäring, det var en gåva till jorden, där Gud verkar även i mörkret i jorden, när bonden sover, när människor lever sitt liv, och då kommer själva livet till fröet och det gror, och det växer sig upp mot solen. Sträcker på sig, rötterna neråt och bladen med axet sedan uppåt. För en ax bildas. För andra att skörda. Om man inte vågar anförtro fröet till jorden, kan inte fröet gro. Så är det. Om Jesus inte vågar anförtro sig åt jorden, kan inte Guds rike bli verklighet. Så är det.
Den här drottningen av Saba talar verkligen till mig. Är hon huvudpersonen i Höga visan? Var hon från Etiopien eller från södra delen av Arabiska halvön? Hon hade med sig gåvor till Salomo, men främst kom hon för att få del av hans visdom, och se om templet och palatset och Salomo verkligen var som hon hade hört… Hon sägs ha varit mörkhyad, vacker och rik, men framför allt törstande efter visdom. Vilken drottning! ”Hon talade med Salomo om allt hon hade tänkt på, och han gav henne svar på alla hennes frågor”. Av allt, Salomos vishet, hans byggen och hovlivet blev hon andlös av häpnad.
Många hundra år senare kom några österländska stjärntydare till Judéen. Också de söker en kung, och de har gåvor med sig, och de vill se vad de anar. De har ju sett stjärnan! Var det planeterna Jupiter och Saturnus som sammanstrålade i Fiskens tecken de såg? Fiskens tidsålder kom med något nytt, det trodde de. Jupiter, det är stjärnan som symboliserar den högste guden, allfadern, och Saturnus tolkades som Judas tecken. Efter en del letande hittar de till stallet. Och de överlämnar gåvorna: guld, rökelse och myrra. En av dem brukar avbildas mörk, han med myrra.
rökelse
Vad skulle du ha tagit med dig till Jesus i krubban? (Om du inte visste att det skulle vara guld, rökelse och myrra förstås!) Ett paket blöjor kanske? En filt? Vad behövde de? Stjärntydarnas gåvor var kanske lite udda. Men när man tänker efter… Gåvor till en nyfödd kung, en annorlunda kung som inte behåller sitt guld, som lär oss sedan att be, och kung som helar sår, sår på kroppen och på själen.
Det är symboliska gåvor stjärntydarna kommer med. Välgenomtänkta gåvor, väl behövda gåvor – även idag. Jag tror att Maria och Josef mycket väl kunde behöva lite tillskott i kassan, så där med en nyfödd i stallet, när de dessutom fick komma i väg snabbt till Egypten för att rädda sitt barn undan Herodes. Lite extra kontanter till en fattig familj är inte fel – inte heller idag. Så guldet kom till pass, även om guldet också har ett symbolvärde för kungaprakt och visdom. Rökelse – i ett stall? Varför denna väldoft? När man tänder den, går den tunna rökslingan upp i taket, upp till himlen och sprider sin väldoft i hela stallet. Rökelsen är en symbol för kontakten med Gud, en synlig bön skulle man kunna säga. Rökelsen poängterar förbindelsen mellan jord och himmel, mellan människor och Gud, mellan doft av jord och stall och doft av himmel. Och myrra, jag kan tänka mig att det förvarades i en alabaster flaska. Glas fanns inte mycket på den tiden. En helande salva med en rik doft till en nyförlöst kvinna med sitt nyfödda barn. Var det stjärntydarens fru som stoppat ner det i packningen, som gåva till Maria och hennes son?
Vad är din gåva till barnet i krubban?
Vi behöver alla hjälpas åt med att samla mycket guld till att lindra nöden här hemma och i hela världen. Guld till Ukraina, guld till fattiga i hela världen. Och då är det bäst att lämna guldet till barnet i krubban. Du vet att han inte behåller det för egen del. Vi behöver också hitta platser och tidpunkter där vi kan komma i kontakt med Gud och med vårt innersta. En himmelsk väldoft kommer att sprida sig i världen då när vi tänder den rökelsen. Vi behöver även hitta helande krafter i samhället, i världen. Det finns så mycket och så många som vill skingra, som vill dela upp oss i grupper, goda och onda, öst och väst, troende och icke-troende. I stället behöver vi foga ihop, se samhörighet, se det svarta inom oss själva, och det ljusa inom dem som inte är som vi, inte tror som vi, inte lever som vi. För att världen ska bli bebodd av hela människor, för att vi människor ska bli helande människor. Var med och lämna det du har att bidra med. Och följ sedan barnet, från krubban till hans vuxna liv bland oss människor. Han är ju din bror.
Den Helige Mikaels Dag, i MT fredag 30 september 2022
Den där draken… Vi känner den från sagorna. Du kanske sett den stora draken i Storkyrkan i Stockholm, vars rygg är gjort av älghorn. Du har läst om Katla i Bröderna Lejonhjärta. Bara den andas på något levande… och livet flyr… Den andas död. Om det bara vore så bra att drakar bara fanns i sagor, då kunde man ändå säga: snipp snapp snut, nu var sagan slut! Och draken var borta. Men det vet vi, så är det inte.
Draken finns också i vår värld, och hans raseri är stort! Kanske tydligast för oss just nu i Ukraina där vi ser att människors liv slås i spillror, där djur och människor dör bara för att draken andas över dem. Andas med artilleripjäser och bomber. Men draken finns i många länder, gör att glaciärer smälter med en rasande hastighet. Draken finns även i vårt land, även i vårt liv. Nu så på höstkanten är det lika vackert här som i Körsbärsdalen: träden har tagit på sig sina höstfärger, det finns svamp att plocka i skogen. Det finns gott om goda, vackra äpplen på träden. Men människor gör varandra illa mitt i denna vackra värld. Vi vill det goda, möjligheterna finns egentligen, men mycket kan bli fel. Sjukdom och död hotar också oss.
Katla i Bröderna Lejonhjärta
Den Heliga Mikaels dag vill inskärpa att situationen på jorden är allvarlig, mycket allvarlig, men att det sista ordet tillhör Gud. Och Katla får inte det sista ordet, aldrig! Inte i Törnrosdalen, inte i Ukraina och Ryssland, inte i vårt liv. Draken och hans änglar är redan övermannade. Vi får stärka varandra med att stå ut, organisera uppror mot ondskans framfart på jorden, och vi får aldrig acceptera att människovärdet trampas på, som det gjordes i Törnrosdalen. Vi kan säga till varandra: All makt åt Gud, som vill oss ALLA väl. Han har valt sida, det har Jesus visat oss, han står på vår sida. Alltid. Drakar kan ställa till med mycket elände, men det goda vinner till slut. Var så säker!
”…och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mera någon plats för dem i himlen… men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.” Uppenbarelseboken 12.
Missa inte Domsöndagens konsert i Mariestads Domkyrka, med med kör, bild och musik, ett nyskrivet verk av Jan Tammo om Uppenbarelseboken!
Kan det vara en mening som sammanfattar förtroendevaldas och kyrkoherdens uppgift?
Det ligger mycket i denna mening.
Styrning och ledning har vi pratat om bland mycket annat på Presidiekonferensen i Uddevalla måndag och tisdag 12 och 13 september. Kyrkoråd ska sätta upp mål och bestämma vart församlingen ska, och kyrkoherden ingår som självskriven ledamot i kyrkorådet. Kyrkorådet ska också se till att förutsättningarna finns för att det som planeras kan genomföras på ett gott sätt. Det är styrningen. Kyrkoherden ska leda allt arbete i församlingen, och på de viset se till att alla medarbetare, ideella som anställda, går i rätt riktning. Församlingsinstruktionen som kyrkofullmäktige beslutat om och som Domkapitlet har utfärdat sätter ut kursen för de närmaste fyra åren. Den finns på församlingens hemsida, och den är värd att läsa om man vill veta vad församlingen vill. Sedan har jag som kyrkoherde också vanliga prästuppgifter, och är länken mellan personal och kyrkoråd.
Jag hörde en rolig (eller förfärlig!) berättelse på konferensen. Den avspelade sig inte i Mariestad kan jag säga.
En kvinna kontaktade församlingen och ville vara ideell medarbetare. Hon fick prata med kyrkoherden, och sa som det var: ”Jag vill göra en insats i församlingen!” Kyrkoherden tänkte efter djupt, och efter lite funderande sa han: ”Vi har personal så det räcker, vi har inte riktigt behov av gratis arbetskraft…” Kvinnan kontrade: ”Gratis? Vem har sagt något om gratis? Jag betalar flera tusen om året för att vara med!”
Om det har hänt på riktigt vet jag inte, men det är ju en tankeställare: har församlingen ideella medarbetare för att spara pengar? Naturligtvis inte. Församlingen har ett uppdrag att gestalta något av Guds rike på jorden genom att fira gudstjänst, bedriva mission, utöva diakon och ha undervisning. Det är församlingens uppgift, och de förtroendevalda tillsammans kyrkoherde ska lägga ut riktningen (styrning). Och alla medarbetares kompetenser ska tas tillvaro för att detta blir utförd på bästa sätt. Och då behövs en massa insatser av alla möjliga människor som vill engagera sig. I Secondhandbutiken på Stockholmsvägen, i Prästgårdens sommarcafé, i förberedelsen och genomförandet av gudstjänster, men även luncher, öppen förskola, körer och konfirmandgrupper och allt annat. Människor är med för att de vill detta. För att det känns meningsfullt att satsa något som betyder något för andra. Det kan även vara något man vill göra som aldrig har gjorts i församlingens regi. Nytänkande behövs!
Vi människor blir lätt – som Luther uttryckte det- inkrökta i oss själva. Men ser det nästan framför sig: inkrökt… sluten, böjd inåt mot sig själv, navelskådande, inåtvänd… som en räka på en krok. Motsatsen är rakryggad, öppen, uppmärksam. Att vara en människa så som Gud vill att vi ska vara: finnas till för varandra. I Mariestads församling är det meningen att du kan öva dig i det, för det gör vi tillsammans! Ja, vi har alla tendenser att rikta oss inåt, finnas till för oss själva, tänka: vad gynnar mig, vem finns till för mig? Och då finns Jesus ord i evangeliet där och talar till oss: Du finns till för andra! Blott i det öppna har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du!
Mitt uppdrag är att se till att du lyckas! Då för du hjälpa mig att jag lyckas!
Kyrkoherde Willem-Jan Fens – Mariestads församling
Jag ska inte säga att jag har haft en svår barndom, inte alls, men att det inte är lätt att vara barn kommer jag mycket väl ihåg. Och att vara ungdom tyckte jag var även värre. Allt man måste, allt som andra förväntar sig av en, allt som var nyttigt, hälsosam, lärorikt! Någon sa: det tar 20 år att bli uppfostrad, och minst 20 år att bli av med det man har lärt! Jag tycker det ligger mycket i det.
Jag kan inte ha varit mera är 10 år när jag bestämde mig för att inte dricka ett enda glas mjölk till när jag själv fick bestämma. Och det har jag inte gjort heller. Och den där farbrodern som inte hade barn själv, som tyckte det var väldigt viktigt att man hälsade med ’rätt hand’. Fast min ’rätta hand’ var ju vänster. Än idag har jag svårt med höger och vänster. Och Slaget vid Nieuwpoort år 1600 som var så viktigt att kunna på prov. Det är iofs det enda årtalet jag kan utantill. Inte hade jag varit i Nieuwpoort, och inte längtade jag dit heller.
Nieuwpoort i nuvarande Belgien, Flandern, där slaget var år 1600. Vem som vann minns jag inte, varför slaget blev av inte heller.
Varför lockade skolan inte med sånt barn har intresse av? Ja, det som intresserade mig fanns också. Berättelser ur bibeln som fröken berättade som om man var med. Jag kommer fortfarande ihåg att hon tittade ut ur klassrummet med handen över ögonen och frågade: ”Vem är det som kommer där? Inte är det väl… Nej, är det Naomi? Och vem har hon med sig?” och så fick vi höra om Rut och Naomi, som blev anmoder till kung David, där det också fanns en del berättelser om. Men också när vi genom skolradion fick höra ljudet av en rördrom. Mycket spännande. Och när vi fick komma till Skolträdgården och se råttor hitta i ett labyrint, och vi fick även tillverka ost! Det var grejor! Och när jag med samma farbror, han med höger hand, besökte hackskogarna där man i århundraden hade odlat pil till flätverk till vallarna och annat. Den utflykten gjorde intryck! Där lärde jag mig mycket som jag ännu idag kommer ihåg. Jag har planterat några sådana pilar vid infarten till vårt hus, och flätar flitigt av grenarna.
Rhoonse grienden, skottskog med pil så länge ögat når…. bara längs stigen blir de träd.
Min mamma sa ibland: ”Man lever inte för nöjes skull!”, när vi inte hade lust att göra en viss sak. Och jag kommer ihåg att jag svarade: ”Jag lever visst för nöjes skull!” Och det gör jag än idag. Med det sagt menar jag inte att man bara ska göra något om det är roligt, men jag menar att lusten är den bästa drivkraften vi har. Att hjälpa till med disken kan visst vara lustfylld: Min pappa sjöng operett och Sara Leander under diskandet när han diskade, min mor Vera Lynn, och vi andra sjöng allt vi kunde och mycket kanon. Rødgrød med fløde paa (jag hade en dansk musiklärare) och Dona Nobis Pacem och mycket annat. Vi sjöng så högljudd ibland, att det syskonet som inte hade sin vecka för disken kom till köket och sjöng med. Och så hade vi varit på katolsk konfirmation av en kusin, där biskopen stänkte vigvatten över församlingen, och det tog vi efter vid diskandet. Diska Är Inte Tråkigt. Inte om man gör det med lust.
en sådan diskkvast hade vi till glas, och den var precis som biskopens, tyckte vi!
Så tycker jag att skolan och kyrkan också ska vara: ta fram det lustfyllda och det som barnen och ungdomarna intresserar. Och om de inte är intresserade: Väcka intresset då! Annars fastnar kunskapen och färdigheterna i alla fall inte. Vi har ’barn och unga’ som utvecklingsområde i vår församlingsinstruktion, och där står det att församlingen hela tiden behöver ta nya tag, så att församlingen svarar på den längtan som finns bland barn och unga av att bearbeta de stora livsfrågorna i samtal och verksamhet, i ett kristet ljus. Ungdomsdiakoni ska utvecklas, och det kan vi göra genom att möta dem ute i samhället på de arenor de befinner sig. Församlingen vill särksikt för och med barn tala tydligt om Jesus i ord och handling.
Detta kan vara lustfylld. Gud gillar när vi gör saker med glädje, det är jag övertygad om.
Det är en välspelad film, jag får inte svar på alla frågor, men jag känner mig tillfreds med det jag får veta. Livets längd är inte det viktigaste, man kan leva även på kort lycka. Öar är alltid speciella, i den här filmen spelar allt sig av på en ganska vindpinad skotskt ö. Det jag känner igen direkt är spänningen mellan ortodox Kalvinism…
– FR BE GB ++++
… så som det fanns (/finns?) på landet och mindre ställen i Nederländerna, och i Skottland, och kontinental katolicism. Hatt på söndag till kyrkan är obligatorisk! Samma teologi förekommer i kyrkan i filmen som i Breaking the Waves (som jag ogillar mycket pga dess budskap), en film som också avspelar sig i Skottland. Det som jag gillade med den här filmen var att huvudpersonen Millie från ön lämnar sin trångsynthet från kyrkan, men ger inte upp sin tro, utan berikar den med influenser från den andra huvudpersonen, Phill, som är från Vallonien, och alltså med romerskkatolsk bakgrund, han är på flykt från sig själv och sin bakgrund, men hittar sig själv och en partner på ön. Jag tror att den här spänningen Rom – Calvin är grundläggande i filmen. Filmen regi: Bouli Lanners, som även spelar Phill.
Svar på tre frågor: 1. Vilken känsla finns kvar efter filmen? 2. Någon scen som gjorde särskilt intryck? 3. Vem skulle du vilja ta en öl/kaffe/pratstund med och vad skulle du ta upp då?
Tillfredställande känslan. Ingen happy end, men alla kom vidare i sitt liv, även den mest förstockade (gamla fadern) växte. Då finns det hopp!
Det fanns många fina scener, vackra landskap. Men doppet i det kalla vackra havet på en öde strand, på en söndag (då man inte badar i havet om man är kalvinist!). Han i vattnet, hon kvar på stranden med söndagshatten på. Mycket fint!
Fanns många intressanta personer, men ett samtal med hennes bror, som sitter helt fast i pappans grepp vore inte helt fel. Hur kan man få honom att fäkta isf att fly?
Långt innan jag fick veta något om programmet för Göteborg Filmfestival vinter 22 hade vi valt ’Kosmos och Kaos’ som tema för sommarens konstvecka 2022. Och så ser jag att Filmfestivalen har nästan samma tema: ’Kaos och Reda’ och fokuserar på oordning. För visst är det bra med ordning och reda, men får vi inte höra lite väl mycket om det nu, undrar Jonas Holmberg i festivalens program. Han skriver:
”Även om människors behov av ordning och reda ibland tycks omättligt, anar vi att det också finns en längtan efter mönsterbrott och överraskningar.”
Jag tror att han har alldeles rätt. Ordning behöver vi, ingen klarar av ett totalt kaos. Men klarar vi en total ordning? Antagligen klarar vi det inte heller. Och när det gäller pandemins restriktioner skriver han:
”Vi har fått fundera på om det fungerar bäst med drakonisk krislagstiftning som upphäver demokratiska rättigheter eller mjuka rekommendationer som vädjar till människors solidaritet, ansvarskänsla och vilja att reglera varandra genom sociala normer. Oavsett vad vi kommit fram till har detta undantagstillstånd blixtbelyst hur våra samhällen egentligen fungerar, hur ordning skapas genom en kombination av fasta regelsystem och normer som ständigt omförhandlas. På gatan, i familjen och på arbetsplatsen.”
Ja, vi har alla fått fundera, och ta ställning i en massa svåra situationer. Sverige har valt sin väg, du har valt din väg. Och Mariestads församling vill bidra i att presentera Kosmos och Kaos i årets konstvecka. Låt dig inspireras, låt dig uppröras, låt dig beröras.
Gud skapar människan – Michelangelo
Att skapa ligger i människans natur. Vi är kreativa till vårt väsen. Vi delar denna egenskap med Gud. Fast Guds behöver inte råvaror, utan skapar ’ur intet’ genom sitt ord. Att skapa för Gud liksom för människor, är att omvandla kaos – till kosmos, oordning till ordning.
Men vad händer med oss när vår skapade ordning blir till oordning? När Kosmos blir Kaos? När vi har ordnat allt fint i våra liv, men av någon anledning går allt bara sönder? En relation bryts, någon dör, någon blir utan arbete, utan sammanhang. Ett krig bryter ut, vi ser konsekvenserna. Detta är temat för många romaner, filmer, teater, tavlor, skulpturer, musikaliska verk. Babels torn är en ur-myt om just detta. Vad händer om vi människor tror att vi kan bygga oss verk som når upp till himlen? Vad händer när vi tror att vi kan skapa ett paradis? Kaos återvänder, vi skingras. Jag tänker också på boken Djurfarmen (Orwell 1945) och filmen (1954 och 1999) där samma sak händer. En mycket sevärd film är ’Werk ohne Autor’ (2018) ’Never Look Away’ är den internationella titeln. Den börjar med en konstvisning i Bayern, arrangerad av nazister, för att visa hur degenerad konsten hos vissa konstnärer har blivit. En pojke och hans faster är med på visningen, men de är där för att se själva konsten, som de tycker om, berörs av. Sedan händer en massa hemska saker, och Nazi-Tyskland faller så småningom, men samma människor som hade höga positioner hakar sig fast vid makten, och ingår igen i eliten i det som nu har blivit en Sovjetlydstat: DDR. Pojken är nu vuxen, och konstnär, och får uppdraget att måla en kommunismförhärligande väggmålning, mycket stort och framträdande. Men när han flyr till Väst, målas den över med vit färg. Kosmos på museet, som pekas ut av nazisterna som kaos, kaos som blir kosmos, som blir utraderat.
Spänningen mellan kaos och kosmos ser man överallt. Människan är tagen ur jorden, blir till jord. Bibliotekets ordning på böcker skulle vara borta inom några veckor, om inte en bibliotekarie sätter tillbaka böckerna där de ska stå. Ordningen i klädskåpet, oordningen i tvättkorgen. Planteringen i trädgården, men sedan kommer ogräset, växter dör och försvinner, och naturen har sin gång. Kretslopp.
Vi ser ett konstverk som upprör, eller berör. Vad händer med oss? Är detta vackert? Är det någon ordning i detta verk? Föreställer det något? Hur reagerar vi? Rembrandts ’Nattvakt’ blev inte uppskattad. Han hade målat denna samling av rika, finklädda gubbar precis innan de står på plats, det är ingen ordning på bilden, och en ung tjej som inte alls hör dit får ljuset på sig! Skandal! Guernica, denna jättetavla utan färg, som visar bombningen av en baskisk stad, målat av Picasso 1937. Är den vacker? När en tysk officier frågar Picasso skymfande: ”Vem har gjort detta?” lär Picasso ha svarat: ”Det har ni gjort!” Ordnad stad = Kosmos, bombningen = kaos, tavla = kosmos.
Jag tänker också på en färglåda. Ordning på färgerna. Men sedan ska de blandas, i ett till synes kaos. Men det kan bli något ordnat, en bild, en känsla, något som berör. Också här kosmos kaos kosmos …
Allt vi är med om, allt vi ser och är, finns där någonstans mellan kosmos och kaos.
Frågor att diskutera: Var finns du på skalan mellan kollektiv trygghet och individuell frihet? Kan du/är du beredd att släppa kontroll över ordning i egna huvudet? Finns musiken i gränslandet mellan dröm, sömn och vakenhet? Är ordning enligt skönhetens eviga ordningslagar målet? (typ Platon) Är en perfekt ordning ens möjligt? Om du tror det: Var och var inte? Håller du med om detta? ”Så länge det finns liv finns oordning.”
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
