Det berättas om någon som i hela sitt liv hade jobbat för att få människor att förstå att livet inte går ut på att ge för att få tillbaka. Inte heller på att så för att själv kunna skörda. Att livet inte hänger på att berika sig och samla makt för att kunna ta, utan snarare att livet blir meningsfullt när man kan dela, när man kan älska utan att vänta sig utdelning. Han hade bråkat med kungen om detta: en kung som inte älskar sitt folk kan inte vara en god kung, en kung som berikar sig på undersåtarnas bekostnad är inget att ha. Det är en lång historia, men det slutar med att han måste fly för sitt liv för de som har makten. Och han går ner i en djup depression. Allt det han trodde på verkar inte gälla. Den som har makten har sista ordet.

Känner du igen detta? Det kunde ha avspelat idag, det kunde ha handlat om många vi skulle kunna namnge.

På söndag är temat ”den kämpande tron” och det handlar om att historien som den här ovan, och som den på Rapport idag inte är slut. Det finns en fortsättning! De som har makten har inte sista ordet! Det står en bit bröd och en kruka vatten i skuggan, när mannen vaknar från sin depression under flykten. Han äter, han dricker – men orkar ändå inte vidare. Han somnar om, men väcks en gång till. Han äter och dricker en gång till och då kommer orken tillbaka. Han orkar ta sig där ifrån, tar sig ut ur öknen till ett berg, där han får ett nytt uppdrag. Och han möter Gud där – inte i en storm, inte i en jordbävning, utan i just ljudet av en stilla susning. Det var profeten Elia den historien handlar om. Läs om honom i Kungaboken. Men det handlar också om vår värld. Om presidenter, ministrar som inte ser till vårt bästa, men också om ledare och vanliga människor som vill något gott, men som kommer till den punkten då de inte orkar mera. Då finns det vatten. Då finns det bröd. Vi delar det vi har. Inte för att få tillbaka det så småningom. Utan för andra behöver det. Vi är i fastan. Då lär vi oss dela.

Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Vi sjunger den oftast på sommarn, men jag tycker det är en novemberpsalm, det är nu jag behöver sommarbilder ”till sinnets stöd”! Och när jag tänker på sommarhagar, så kommer jag ihåg den första svenska hagen jag sov över i, när vi tältade någonstans i Valle 1981. Var det inte Eahagen? Jag tror det.  Att tälta, det är att vara väldigt nära naturen, helt vara en del i naturen. Så tänker jag inte på alla stora husbilar och vagnar som nu finns överallt, utan på det där vanliga, nu rätt så ovanliga tält. Det med två pinnar och som man sätter upp i ett huj.

Att leta fram ett lagom slätt ställe som inte lutar för mycket, att slå upp ett tält där, och se det sedan mörkna genom tältduken, och höra alla ljud som finns när man ligger där i sin sovsäck, det är att vara en del av det hela. Det är nästan en biblisk upplevelse. Ja, jag har även övernattat i tält hos beduinerna i Galiléen, det var som att vara på besök hos Abraham, visst var det en biblisk upplevelse, men det är en annan historia. När Johannes ska ge en bild av hur nära Gud kommer att vara hos oss människor, så tar han tältet (inte Fjällrävens, utan beduinens) till hjälp.

”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Joh.Uppenbarelse 20.

Guds närvaro är tröstande, Gud vill vara hos oss, inte i ett palats, inte i en domstolsbyggnad, utan helt nära oss, han vill tälta bland oss, hos oss, som så ofta är på väg, men inte vet vart. Guds domslut är befriande för alla som längtar efter rättfärdighet! Det är Domsöndagens innersta budskap. De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.

Fast de syns inte nu.

Inte än.

Det är lite för enkelt att bara säga att det är psykiskt sjuka som begår mord och skjutningar, visst är det sjukt, men det är oftast inte ett infall, även om det också förekommer. Oftast är det planerat mycket lång tid och mycket noga, och ligger det hat bakom dödandet, och religiösa motiveringar. Varför hata någon? Det sägs att hat kommer från rädsla, och kärlek just är avsaknad av rädsla. Det kan jag hålla med om, men hur kan man bli så rädd att man börjar hata och kan tänka sig döda?

Har det något att göra med en perverterad syn på martyrskap? En martyr är någon som visar sig beredd att dö för sin tro/ övertygelse. Men kan det leda till att man beredd att inte bara dö utan även döda för sin övertygelse?

Det är inte sant att Voltaire har sagt: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Han sa aldrig det, utan det var en senare författare som skrev om honom som formulerade det så. Jag är dessutom också mycket tveksam till själva utsagan. Det är att ta i för mycket tycker jag. Verkligen. Vi ska varken dö eller döda pga. idéer, åsikter eller tro, tycker jag. Idéer, livsåskådningar och tro kan guida oss genom livet, ge mening åt det meningslösa som vi råkar ut för, ge en struktur åt livet. Jesus säger att det största man kan göra är att ge sitt liv för en annan människa.

Kap 15 i Johannes evangeliet: vers 9 Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. 10 Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. 11 Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. 12 Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 13 Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. 14 Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.

Han talar om kärlek – dvs. avsaknaden av rädsla – som ett uppdrag, en befallning. Älska som imperativ! ”Släpp er rädsla!” kunde han ha sagt. Låt er inte styras av rädsla, utan älska andra människor istället! Ge sitt liv för sina vänner… och kanske om man växer som människa även för sin ovänner. Men inte för idéer, ideologier eller tro. Nej, det kan inte vara meningen. Det är att slå in på helt fel väg.

Filmen börjar med en scen på ett tåg (symbolen av industrialismen). Där träffar vi William Blake, en romantiskt kläd kille från Cleveland som åker tåg till Town of Machine. Den första dialogen har William med en maskinist. Maskinisten är en typiskt realist- han pratar om miljön som han är relaterat med och frågar- fördjupar sig i omständigheter. Maskinisten försöker att varna ”romantikern”. William representerar romantiken – en spontan och emotionell människa (åker till ”ingenstans” utan någon försäkring.) Från de här första minuterna jagade mig en känsla att filmen handlar om en konflikt mellan två epoker: romantiken och realismen. Det är väldigt intressant att se hur epoker förändras och jag ska försöka pröva min teori.
William Blakes äventyr fortsätter i Town of Machine. Där finns inget jobb för romantikern och han bara har råd med en liten flaska sprit. Utanför baren träffar han en tjej som säljer pappersrosor. En tjej som står någonstans i mellan romantiker och realister. Senare händelser leder huvudpersonen till förändringar: han fångar ett skott, tjejen dör och William kommer bli jagat av Dickinsson. (Enligt min teori representerar Dickinsson Charles Dickens, en av de mest lysande stjärnorna av realismen. Författare William Blake har aldrig träffat Charles Dickens och tiderna när de skrev stämmer inte riktigt- Dickens första bok tryckes 1836 och Blake dog 1827. Men som realismens symbol stämmer Dickens väldig bra eftersom William Blake och Charles Dickens skrev om London och deras verk går lätt att jämföra.) Dickinsson anställer tre mördare för att döda William. Mördarna påminner mig om artonhundratalets press. T.ex. ”Penny press” i USA- billig press för underklassen som man kan föreställa sig som en fiende av romantikens ideal.
William Blake vaknar och träffar den andra huvudpersonen- en indian som heter Nobody, en man som säger mycket utan att säga något. En man som heter ’Kroppslös’ leder romantikern William. (Indianen är som samvetet, en samling av principer och ideal som leder huvudpersonen till ett mål även om mannen inte uppfattar vad är det.) Nobody förklarar för William att han är död och att William måste lära sig prata med hjälp av skott och hans dikter ska skrivas med blod. William Blakes metamorfos börjas… Han får mer och mer romantikens egenskaper.
Tre jägare i en skog. Jag antar att de representerar ett samhälle på artonhundratalet. Indianen och William träffar dem långt bort från städerna och ”industrialismen” men jägarna drivs av viljan att äga utan att dela med sig. Denna vilja kommer att förstöra dem. Man kan tolka det som en förvarning. Romantikens ideal blev inte fysiska eller materiella värderingar utan bara andliga är värdefulla.
Scenen i en affär är en fortsättning av en kritik av människors koppling till pengar. Kyrkans representant är en rasist och riskerar sitt liv för att få belöningen för William Blakes död. Romantikerna vinner igen.
Blake och Nobody tas bara emot i en indianby. Det är också en tydlig koppling till romantikens karakteristik- en intresse till folkkultur, nationellt och etniskt ursprung.
-Du måste åka iväg nu, säger Nobody.
– Vart? frågar William.
-Ditt William Blake kommer ifrån, ditt där alla andar kommer ifrån, svarade Nobody.
Man kan inte säga att William Blake dör eller försvinner utan han lämnar ett jätte fotspår i litteraturen och romantikens idéer återkommer senare i symbolismens och modernismens epoker. Naturens skönhet, den allmänna uppkomsten av känslor över intelligens, ett försök förstå sig själv och människas personlighet, människans humörs och mentala förmågors förståelse, fokus på hjältars och andra figurers känslor och inre kamp beskriver romantiken och återspeglas i filmen. Tvekampen mellan realister och romantiker är inte så tydligt men det faktum att William Blake inte blev accepterat i den tiden förklarar mycket, tycker jag.
Jag har försökt att samla mina tankar om filmen och koppla dem till litteraturhistorien. Enligt Wikipedia handlar filmen bara om William Blake och poetens verk. Där finns även förklaringar till vilka scener i filmen kopplas till poetens dikter. Men jag har försökt att teckna lite fler paralleller mellan huvudpersonerna och epokens förändringar. Jag får erkänna att jag fortfarande bara har läst några William Blakes dikter och jag kan inte värdera Blakes verk. Men filmen imponerar på mig och den går att tolka på så många olika sätt. Mitt sätt är kanske helt fel men det var så roligt att söka och koppla ihop olika detaljer…

Valdas Siupinis
20 10 2017

Inte bara överleva, utan leva livet. Att ha mat för dagen, men också att ha något att leva för. Det är viktigt. Jag tänker på de där hemska bilderna från Syrien… människor som måste lämna allt de har, allt de känner till, och som måste lämna alla framtidsutsikterna de hade… barnen. Var gör man när man måste lämna sitt barn till jorden? Visst, man kan säga fromt: i den levande Gudens händer… men har man någon framtid kvar, när barn dör.

Änkan i Sarefat och hennes sön har räddats av en säker svältdöd, genom Guds försorg. Hon var beredd att lita på att mjölet, oljan – ja brödet, skulle räcka till både Elia och hennes son, och henne själv. Så länge allt väl. Men seden kommer döden igen och knackar på hos dem. Sonen, hennes framtid, blir sjuk och dör. Varför ska då hon överleva? Varför skulle detta under med mjölet och oljan ske, om hennes son ändå skulle dö? Det går inte att ta miste på hennes vrede. Hon känner sig lurad, av Elia, av Gud. Det hade varit bättre om de hade fått dö med en gång, tillsammans. Och Elia håller med henne: Gud måste vara grym när han låter sådant ske! Gud måste vara grym, när människor drabbas av krig, av gasattacker, när barn slutar andas och dör…

För mig känns det rätt att föräldrar skriker ut sin vrede också mot Gud. Det hade jag också gjort antar jag. Som Elia gjorde får också vi anklaga Gud. Gud tål det, jag vet.

Berättelsen i bibeln får ett annat slut än de flesta berättelser om föräldrarna i Syrien får: Elia sitter inte kvar och anklagar Gud, utan ber Gud om liv. Och pojken får livet tillbaka.

Änkan får sin son tillbaka, och med honom en framtid.

Detta känns väl bra, och ger oss en fingervisning om att döden inte har det sista ordet. Döden – och sedan Livet!

Men vad som inte känns bra är att vi skulle behöva minst 1000 Elior för att ge barn tillbaka till så oändlig många sörjande föräldrar. Att berättelsen kom med i bibeln är så klart för att det som hände var ett undantag. Alla änkor som förlorade barn på Elias tid fick inte sina barn tillbaka. Alla sjuka i världen som levde på Jesus tid blev inte botade. Det behövdes då som nu ett särskilt ingripande för att sådant ska hända. Men sedan måste vi komma ihåg att livet bär, i de allra flesta fall. Krig är undantaget, Barns död är undantaget, därför reagerar vi så starkt på det. För att vi vet att så ska det inte vara. Så grymt är inte livet för de flesta. Våra barn kommer i vanliga fall hem efter skolan. Vi kommer hem efter en semesterresa, eller en jobbresa till Göteborg. Livet bär. Och har vi ingen annan att klaga på när det värsta ändå drabbar  oss, då får vi klaga på Gud. Det är inte mera än rätt. Men också ska vi be om läkedom. Om liv efter döden.

 Publicerad i MT  idag.