Självklart är inte de här 57 anledningar att inte ha ett kärnvapenkrig de enda anledningarna. Man kan ju själv fylla på med JULBELYSNING, KUSTAA SAKIS UTSTÄLLNING GRÄNSLAND I VANDALORIUM i VÄRNAMO, men även BORSJTJ och självklart UKRAINA, och tusen saker till. Stora, viktiga saker, små, till synes obetydliga saker. Allt som kan göra en människa glad eller väl till mods kan vara en anledning att inte kriga överhuvudtaget, låt bli med kärnvapen.

Boken nämner inte bara saker/ting, utan även människor och händelser i en salig blandning. LENA HORN, som jag inte kände innan jag läste boken, och GYTTJA och SURPRISE PARTIES samsas. Saker, det är ’den/det’. Människor som nämns är ’han’ eller ’hon’ eller ’hen’. Förutom de sista två: människor, men inte ’han’ eller ’hon’ eller ’hen’, för de sista två är vi två. Jag och du är den slutgiltiga anledningen att inte kriga. Att vi finns, att det finns en tydlig eller mera otydlig relation mellan oss gör att vi kan se varandra i ögonen. Och där ser vi oss själva i speglingen, och vi ser en människa som liknar oss. En människa som vi själva, annorlunda, men ändå samma. Obegripbar, men ändå synlig med samma behov som jag. ”Skada mig inte!”, säger jag, säger du, ”Jag är inte din fiende!” Varför bär jag ändå vapen?

Vi går väl alla igenom olika stadier i vårt tänkande, och i våra ställningstagande. Två steg framåt, en steg tillbaka ibland. Pacifist betyder egentligen fredgörare. Det borde vi alla vara, vi ska väl alla bidra till freden, stifta fred, hålla fred så länge det hänger på oss. Efter lärarhögskolan tänkte jag göra vapenfritjänst, till stor förtret för min far som helst hade sett att jag blev yrkesmilitär. Han fick en sonson i alla fall som blev yrkesmilitär, men det visste han inte medan han levde. Av olika anledningar gjorde jag inte vapenfritjänst, utan började på en reservofficersutbildning som jag utan förvarning blev inkallad till. Det var ingen succé, varken för Nato, drottningens vapenrock jag satt under eller mig själv, och jag avslutade utbildningen efter ett tag. Men jag lärde mig skjuta med FAL och Uzi och någon revolver jag har glömt namnet på. Jag var ganska bra på att skjuta prick, men det intresserade mig inte. Skotten gjorde ont i öronen, att sikta på en pappskiva med en människofigur på fann jag vämjelig. Jag kände mig inte som en framtida hjälte med gevär i handen, snarare som en rånare. Jag hamnade några månader av lumpen på försvarsministeriet, och efter det åkte jag till Israel, för att upptäcka att Uzi fanns där med, och att man, om man åkte ut i naturen i grupp, alltid hade en beväpnad person med sig.

Att göra fred är bra, det tycker jag fortfarande. Vi ska göra fred överallt vi kan. Men det finns många situationer då det är viktigt att kunna hantera vapen. Fred måste tyvärr försvaras med vapen. Ofta räcker det med hot om vapen, men som vi ser i fallet Ukraina behöver vapen även användas. Tyvärr får vi även rapporter om att de som strider för en god sak också själva blir skadade, ofta till kroppen, men alltid till själen. Våldet inom hemmen i Ukraina har ökat sedan kriget bröt ut. Män som har stridit har bilder i huvudet de inte kan bli av med. De blir jagade av de här bilderna, förföljda, hotade, och det händer allt för ofta att de skadar dem de älskar mest och som de har stridit för. Jag fick inte stryk av den far som ville att jag skulle bli militär, men jag lärde känna de demonerna som bodde i honom efter Andra Världskrigets fasor, då han flydde från slavarbete i Riga till Nederländerna på slutet av kriget, genom bombade städer, över lik fastfrusna på stranden. Det fanns ingen som visste något om post traumatisk stress syndrom.

Jag, och du. Vi ska inte kriga om vi inte måste. Och vi ska stödja dem som måste kriga, och hjälpa dem när allt detta är över att bli kvitt bilderna, eller i alla fall lära sig att hantera dem.

Stöveln som bars i striden, manteln som fläckats av blod, allt detta ska brännas och förtäras av eld…

(Jes 9)

Den Helige Mikaels Dag, i MT fredag 30 september 2022

Draken finns också i vår värld, och hans raseri är stort! Kanske tydligast för oss just nu i Ukraina där vi ser att människors liv slås i spillror, där djur och människor dör bara för att draken andas över dem. Andas med artilleripjäser och bomber. Men draken finns i många länder, gör att glaciärer smälter med en rasande hastighet. Draken finns även i vårt land, även i vårt liv. Nu så på höstkanten är det lika vackert här som i Körsbärsdalen: träden har tagit på sig sina höstfärger, det finns svamp att plocka i skogen. Det finns gott om goda, vackra äpplen på träden. Men människor gör varandra illa mitt i denna vackra värld. Vi vill det goda, möjligheterna finns egentligen, men mycket kan bli fel. Sjukdom och död hotar också oss.

Den Heliga Mikaels dag vill inskärpa att situationen på jorden är allvarlig, mycket allvarlig, men att det sista ordet tillhör Gud. Och Katla får inte det sista ordet, aldrig! Inte i Törnrosdalen, inte i Ukraina och Ryssland, inte i vårt liv. Draken och hans änglar är redan övermannade. Vi får stärka varandra med att stå ut, organisera uppror mot ondskans framfart på jorden, och vi får aldrig acceptera att människovärdet trampas på, som det gjordes i Törnrosdalen. Vi kan säga till varandra: All makt åt Gud, som vill oss ALLA väl. Han har valt sida, det har Jesus visat oss, han står på vår sida. Alltid. Drakar kan ställa till med mycket elände, men det goda vinner till slut. Var så säker!

”…och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mera någon plats för dem i himlen… men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.” Uppenbarelseboken 12.

Missa inte Domsöndagens konsert i Mariestads Domkyrka, med med kör, bild och musik, ett nyskrivet verk av Jan Tammo om Uppenbarelseboken!

Willem-Jan Fens,

präst i Svenska kyrkan, Mariestad 

Alltså en värdecheck instucken i en Lindstubbe, för hur mycket trädgårdsinköp som helst. Det blir roligt, att leta fram ett dyrt träd eller en dyrbar buske eller perenn, och bara ställa det vid kassan. Vad säger ni om Guckusko på  Marieholmsvägen? Det blir underbart. Samtidigt när vi pratade om det under frukosten satt hunden och tiggde om en ostbit, och anmälde sig att vara kock vid julmiddagen. Vi låter hunden prata ibland, och den sa att den mycket väl kunde komponera en måltid. Jag var tveksam, jag tror inte vi har samma smak riktigt. Jag sa: javisst! Hunden som kock, då kan vi sätta en bock till trädgårdsmästare! Då skulle det inte bli mycket av våra trädgårdstankar. Man kan se det framför sig. Jag köper en fin guckusko och planterar den varsamt på ett lugnt ställe och trädgårdsmästare Bock tar den som förrätt till kvällsmaten.

Det är ju egentligen det som Johannes Döparen reagerar mot: fel person på jobbet, okunskap får ställa till det. Slöseri är resultatet. Och ändå har vi alla hållit på med det. Vi har byggt upp ett samhälle som i o f s nästan är ett paradis, men det finns bara det lilla kruxet… ett paradis, men inte för alla. Vad ropar Johannes: Bana väg för Herren, gör hans stiger raka. Varje klyfta ska fyllas, varje berg och höjd ska sänkas …. alla människor ska se Guds frälsning. Ett paradis som inte är till för alla, det finns klyftor som blir större, och Johannas säger att de ska fyllas! Vad har vi gjort? Vi har satt bocken till trädgårdsmästare. Lyssnat på fel råd, tagit fel beslut. Alla människor ska se Guds frälsning – inte bara vissa! Och paradiset skapar vi inte på jorden. Om någon ropar: Här är det! Så tror inte på det. Ett bättre eller ett mindre bättre samhälle kan vi åstadkomma, men paradiset når vi inte- inte än. Hur ska man då rätta stigarna, hur ska man då fylla klyftorna? Det måste väl vara väldigt svårt… mycket arbete, mycket teknik… många dyra konsulter… Konsulter som kanske heter Bock i efternamn, bäst att kolla! Ska vi fråga Johannes hur vi ska räta ut stigarna och fylla klyftorna? Inkomstklyftorna, samhällsklyftorna mellan bostadsområden, klyftorna mellan människor som aldrig träffas pga. att de inte ser varandra, alla de klyftorna ….

 Först får vi en kalldusch av honom. Huggormsyngel, kallar han oss! (ja även mig som har jobbat 25 år i församlingen!) ”Anställa bocken som trädgårdsmästare!”, ropar han, ”och sedan ha mage och fråga vad man ska göra för att få livet att växa!”

Men Johannes Döparen är ändå en människa med mycket kärlek, annars hade han inte stått där vid floden Jordan och döpt folk och talat till dem, talat till oss ikväll. Han har mycket kärlek, och han säger lite lugnare nu: ”Bär sådan frukt som hör till omvändelse. Köpt bara rättvisemärkt kaffe. Det är Fair träde som gäller, inte något annat. Cykla när du kan, och om du kör bil ta hänsyn till cyklarna! Lämna alla dessa kläder du inte har användning av till Second hand på Stockholmsvägen, och lämna en matkasse till diakonerna som kan se till att de som behöver den får den. Titta en gång till på din löneavi, och förundra dig. Det är ändå ganska mycket pengar om man tänker på de flesta på vår jord…”  Ja, det står faktiskt så i bibeln att Johannes sa det här, inte bokstavligen men nästan . Det står att han säger: ”Om du har två skjortor, ge en till någon som inte har, och om du har bröd ska göra på samma sätt”.  Det är enkla saker, riktigt bas-saker att göra, som kristen, som människa. Jag tycker mig höra liknande från Greta Thunberg. Hon varnar för dåliga ledare. Hon varnar för att sätta bocken till trädgårdsmästare. Hon vill att stigarna blir raka, inte krångla till det. Lyssna på vad vetenskapen säger och ta beslut! Det förväntar hon sig att de med makt ska göra. Hennes budskap ligger väldigt nära Johannes Döparens. Och vi måste handla, och sätta bocken i ett rep på en gräsmatta.   Där kan den beta och gör inte någon skada. Tvärtom.

Och sedan måste vi släppa vår rädsla. Var inte rädd att göra det rätta. Ha inte nerverna utanpå, var inte för känslig, det är bråttom, men panik hjälper ingen. Gör vad du ska, omvänd dig, men panika inte.  Och därför detta tips till slut. Visst är det svårt att önska sig något vettigt i julklapp?

Några gånger har jag avslöjat vad jag önskar mig i julklapp. Jag tänkte göra det i år igen. Jag önskar mig… en tub Silicon.  Förutom allt som jag redan kände till som användningsområden för silikon, som att ha på gummilisterna i bilen så att dörrarna inte fryser fast, och som tätning och fogning i badrummet, och för cupcake-formar, en degskrapa, isformar och durkslag i köket, så hörde jag alldeles nyss, det var i torsdagsmorgon i vetenskapsnytt på radion, att man har gjort konstgjorda nerver av silikon. Och därför är det säkert bra att ha en tub silikon i skåpet. När nerverna är hårt spända av allt vi råkar ut för och är rädda för, då kan man laga en nerv som gått av med en liten tråd av färsk silikon. Lite nerv i reserv. God jul så småningom!

Men ändå sårar det helt i onödan när någon känner sig tvungen att säga vid utgången efter julnattsmässan: ”Det var en dålig predikan!” Det kanske det var för den personen, men var det nödvändigt att säga det, och just då, istället för God jul! Man kan psykologisera och säga: det var nog något annat som skavde, och det var det säkert, det kan finnas mycket uppdämd vrede en sen julafton. Men en midnattsmässa är så mycket mera än en predikan. Betydde det ingenting att vara så många tillsammans och sjunga de vackra julsångerna? Hade körens och musikernas inslag inget inflytande på julstämningen? Hördes inte orden om ”Det folk som vandrar i mörkret…” och ”…var tiden inne för henne att föda…. Hon lindade honom och lade honom i en krubba…”? Var det just den dåliga predikan som skulle kommenteras? Detta hände mig för några år sedan. Men det förvånar mig ännu, att någon menade att just det skulle sägas, och just då.

På nätet får jag läsa om präster som för höra att deras julpredikan var vämjelig vänsterpropaganda och att deras kollekt till den Gode Herdens skola i Betlehem säkert direkt går till Hamas. Och en kyrka delade ut reflexer i formen av en ängel till besökande skolklasser. Reflexer som räddar liv! Men reflexerna kom tillbaka, för det ansågs vara kristen propaganda. Och idag får jag läsa i lokaltidningen att det finns en Besviken besökare, som genom tidningens insändarsida ställer frågan om det i kyrkan inte fanns någon annan plats för klädstången än där den stod, snett bakom altaret. Det enkla svaret är nej. Jag satt själv på vänstersidan, och tyckte just att de syntes väldigt lite. Men jag räknar med att allt det andra som fanns att se och uppleva ändå väger upp mot den här stången som knappast syntes. Det är inte så jätte ofta vi byter fönster i Domkyrkan, inte oftare än varje hundrade år, men när vi gör det, får vi nog räkna med att det blir lite stökigt. I vanliga fall hänger kören (som ger mycket av sin tid på julafton) sina ytterkläder bakom altaret på samma stång. De kan inte hänga i vapenhuset, obevakade och kalla, och vad skulle det vara för syn när man kommer in i kyrkan? Men nu fick klädstången stå framför den temporära byggväggen. Var det något att vara besviken över? Jag kan inte tycka det. Jag kan nog snarare förstå upprördhet över en dålig predikan.

Ibland står man och bultar på en dörr som är stängd, och tror att man inte kan komma någonstans. Men ofta är det bara att förskjuta blicken lite: och där ser man en annan dörr, som inte alls är låst, men som man inte alls hade upptäckt för att man koncentrerade sig så på den låsta. Det är sällan man kan öppna en dörr för någon annan, oftast måste människor själv öppna de dörrar som viktiga för dem, men man kan peka på dörren, och säga: har du sett att där finns en möjlighet kanske? Men ibland är det vår uppgift att öppna dörrar för andra. För våra barn till exempel. Det är vårt ansvar att i alla fall sätta dörren på glänt, till världen, till andra människor, till upplevelser och erfarenheter. Peka på Musikdörren, och säga: vill du kika in? Gitarr kanske? Piano? Peka på idrottsdörrerna: fotboll? Friidrott? Också på trons område. Bibeln är ganska tydlig: man kan inte ha sin mammas eller pappas tro, inte morfars heller. Man behöver sin egen erfarenhet av att vara älskad av själva livet, av Gud. Man kan inte bara lita på vad andra säger, man kan inte bygga sitt liv på andras erfarenheter. Men man kan tillsammans upptäcka dörrar som är på glänt, på en familjegudstjänst till exempel. Eller när man är tillsammans för att fira ett dop. Där finns då en tydlig öppen dörr…
Jesus talar ofta i bilder, använder bilder för att förklara det som är svårt att förstå. Han säger ofta: jag är…(sanningen, vägen, livet, Herden, Sonen, människosonen etc.) Han säger också: ”jag är grinden”. I samband att han talar om oss människor som får som behöver en herde. Grinden är för fåren det dörren är för oss: en säkerhet över natten, om den är stängd och faror hotar. En möjlighet när den öppnas, och vi vill gå ut i världen. Han är vårt skydd när det är svårt i livet, han är vår möjlighet när vi vill vidare, när vi vill till gröna ängar och vila vid vattnet. Det är av praktiska orsaker svårt att ha dörren till kyrkan öppen, men domkyrkans port är olåst från 8.00 till 20.00 hela sommaren, och från september till och med april 8.00 – 16.00.
Som sagt, den går inte att ha öppen, men den är olåst, och det finns automatiska dörröppnare. Och du är alltid välkommen att titta in och sitta en stund, tända ljus, vara med på orgelmusik onsdagar kl.12.15, och självklart också på mässan kl 11.00 på söndagar. Vi är en öppen folkkyrka, och det ska märkas, inte bara i Domkyrkan, utan också på gudstjänsterna och verksamheterna i Marieholmskyrkan, på Torsö och andra ställen. Dörren till mitt rum är allt som oftast också öppen, och även om jag har mycket att göra finns det alltid tid till ett samtal. Eller för att bara byta några ord. Men att säga det är kanske att sparka in en öppen dörr!

Jag kan ibland bli lite smått irriterad, när man hör i medierna om meditationens välgörande effekt. Om att man kan få meditation på recept, eller litteratur på recept. Inte för att jag tycker att det är bluff, men för att vi alltid har haft det i kyrkan. Däremot skulle jag tro att de flesta skulle reagera starkt om en läkare ordinerade 10 mässor och däremellan dagliga Herrens bön och böner ur andra bönböcker, och daglig bibelläsning. Men det är just det som man nu i sekulär form rekommenderar. Steg 1 inför bön är att sitta i lugn och ro, inte bakåtlutande utan rakt upp, med händer knäppta och lyssna inåt. Det lär vi konfirmanderna. Och ja: mindfullness gör en stor sak av det. Bara vara. Kristen bön tar nästa steg också: man lägger fram det som rör sig just nu i tankarna, i hjärtat. Det finns några sorters bön att urskilja, (men det är inga vattentäta skott mellan dem).
1. Klagobön. En stor del av psaltarpsalmerna är just klagoböner. I dess kortaste form ber man helt enkelt: VARFÖR? Amen. Man kan fylla på med allt som man beklagar: att människorna inte kommer överens, att sjukdom och död drabbar oss, att kärleken till pengar styr så ofta människors handlande, att torkar drabbar många länder, att man inte kan förstå varför föräldrarna… eller barnen… eller syskon… Det är nyttigt att klaga. Gud tål det också. Man behöver inte skylla på Gud, för att kunna lägga fram sina problem och funderingar inför Gud. Man får perspektiv, och man funderar också på hur det skulle vara om det inte var som det var… Det är gott att klaga, men man ska inte fastna där så klart.
2. Det finns ju så mycket att tacka för! Och det är det man kanske ska börja med i bönen. Men om man inte är så van vid bön, är det kanske lättare att tacka efter klagan, ta detta som tvåan. Kortaste formen är: Tack Gud! Amen. Och så kan man fylla på med allt som är gott. Allt man har och njuter av, allt man kan och är till nytta. Ja, ska man nämna allt, där får man inte gjort något mera den dagen, så någon begränsning får man ta med i beräkningen. Men det blir alldeles uppenbart hur mycket gott Gud oss ständigt ger… Medmänniskor som delar vårt liv, du kan lätt nämna de första 30 du kommer på. Och sedan platsen där du bor, dina saker som du är rädd om, dit körkort och ditt pass om du har sådana saker, träden i parken, biblioteket, affären, cykeln, bilen, rullatorn. Osv. osv.
3. Men sedan som trean är det dags för förbönen. I dess kortaste form: Hjälp (dem) Gud! Amen. Den här bönen är en följd av klagobönen. Man ber om hjälp, om kraft att kunna ändra på något som är fel.
I de här bönerna gör man sina egna tankar till Guds tankar, och tvärtom: man gör Guds tankar till sina egna tankar. Man säger till Gud: detta som berör mig, vill jag också att det ska beröra dig Gud! Och det som berör dig Gud, låt det också beröra mig! Och då kommer man av sig själv till den fjärde formen av bön:
4. kontemplation eller tillbedjan med ett svenskare ord. I dess kortaste form är det: Du och jag Gud! Amen. Det behövs inga ord. Vi vet det båda två: Gud och jag hör ihop, precis som Emil och Alfred, i Astrid Lindgrens berättelse om Lönneberga. När de har badat, och kommer just upp ur vattnet (fin symbolik!) säger Emil: du och jag Alfred! På samma sätt finns det en samhörighet vi kan känna med Gud, en närhet som inte behöver ord. Du och jag Gud! Amen. En närhet som inte utesluter någon annan. Gud och jag blir inte ’bästisar’ där en tredje inte får plats. Vår närhet behöver inte ens markeras. Jag behöver inte ens ha ett kors runt halsen. Jag vet: Gud känner mig bättre än jag själv gör. Och det jag känner av Gud är kärlek och barmhärtighet. Alla dessa former av bön finns med i utställningen Ikoner i förvandling av Ludmila Pawlowska. Direkt när man kommer in i Domkyrkan Berlinmuren- muren mellan oss, hål, kulor, blod. VARFÖR Gud! Amen. Men också alla de seende ögon. Jag är sedd, kan se in i himlen! Tack Gud! Amen. Och ”Brevet till dig”, i flera former. Där står det alltihopa, det jag ber om, det jag vill ha Guds uppmärksamhet på, det jag önskar för andra och mig själv. Och överallt, men kanske särskilt i de ryska ikonerna är det band mellan Gud och människan synlig. Du och jag Gud. Amen.
Har du inte varit på utställningen än så är det dags. Innan du vet flyger dina tankar iväg…. Och du ber….

Som hjälp kan man läsa t.ex.Psaltaren 13. Den har också allt ovan.
För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge skall du glömma mig, Herre?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte?
3 Hur länge skall tankarna mala,
mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Hur länge skall min fiende triumfera?
4 Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon,
låt mig inte somna in i döden,
5 låt inte min fiende säga att han besegrat mig,
mina ovänner jubla över mitt fall.
6 Jag litar på din godhet,
mitt hjärta skall jubla över din hjälp.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty han är god mot mig.

Det är bara att säga: Amen!

På nederländska lektionerna läste vi bara nederländsk litteratur (inkl. flamländsk) och på engelska engelsk litteratur, och på tyska tysk och på franska fransk. Det var på högstadienivå, så just på franska kom jag aldrig så längt, men jag stavade mig igenom La Belle et la Bête, från 1790 av Gabrielle-Suzanne Barbot de Villeneuve, i en modernare skolversion. Max Frisch – Biedermann und die Brandstifter fick vi läsa, och på engelska lite mera avancerad litteratur. Man skulle lämna in en litteraturlista med 10 verk på varje språk, som man måste kunna redogöra för, utan krav på att ha läst dem på originalspråket. Tyska och engelska har jag haft mycket nytta av, franska lite mindre, men det känns ändå bra att kunna lite, kunna beställa något, och när vi var i Barcelona kunde jag ändå läsa lite skyltar på katalanska, som är mycket mera likt franska än spanskan är. Sedan har det blivit lite hebreiska, svenska, grekiska, danska, några ord indonesiska så att jag kunde hälsa och beställa rum och mat och fråga efter vägen när vi reste runt där några veckor i början på 90-talet. Det mesta av språken är borta på de områden man inte använder. Jag har kunnat Herrens bön t.ex. på nästa alla nämnda språk, men det kan jag inte nu längre. Jag kan det knappt på nederländska nu. Sångerna sitter bättre, för då har man melodin till stöd. Språk måste användas för att behålla det. För att kunna använda språket som redskap för att få ut ett budskap. Så är det också med bildspråket. Liksom man måste använda tyska för att behålla det man kan, så behöver man ser bilder, tolka dem, för att behålla och utveckla den förmågan. Liksom det kan räcka med att ibland se en tysk tv-serie för att få lite påfyllning av sitt tyska, kan det räcka med att ibland slinka in på ett museum eller ett galleri för att upprätthålla bildspråket. För det vi inte kan tala om med ord, kan vi ofta tala om med bilder. Orden: ”Gud ser dig!” kan förstås som: ”Gud ser allt fel du gjort och för bok över det! Passa dig!” Men en bild av Hagar i öknen (det finns många, men Rembrandts är bra), där hon är den första i bibeln att ge Gud ett namn: ’Seendets Gud’, kan inte tolkas på det viset. Bilden tolkar hela berättelsen om Hagars förtvivlan i sin ytterst utsatta situation, som en berättelse om Guds omsorg och trofasthet. Så är det också med ikoner. Det är bilder som talar sitt eget, rätt så annorlunda språk. Ett fönster mot himlen har de kallats. Henry Matisse skriver passionerat om dem från ett Moskva-besök 1911: ” jag har sett kyrkokonst från många olika länder, men ingenstans har jag mött en sådan uttryckskraft, en sådan känsla av mystik….” I sommarens stora utställning i Mariestad kan du från 1 juli se riktiga ikoner, och inte minst Ludmila Pawlowskas verk inspirerad av just denna ikonkonst. Du kan vandra från Domkyrkan, via Prästgårdsträdgården, Residenset till Marieholmskyrkan och öva upp ditt bildspråk. Det är verkligen konst som har ett budskap. Till dig.
WJ