Alltså en värdecheck instucken i en Lindstubbe, för hur mycket trädgårdsinköp som helst. Det blir roligt, att leta fram ett dyrt träd eller en dyrbar buske eller perenn, och bara ställa det vid kassan. Vad säger ni om Guckusko på  Marieholmsvägen? Det blir underbart. Samtidigt när vi pratade om det under frukosten satt hunden och tiggde om en ostbit, och anmälde sig att vara kock vid julmiddagen. Vi låter hunden prata ibland, och den sa att den mycket väl kunde komponera en måltid. Jag var tveksam, jag tror inte vi har samma smak riktigt. Jag sa: javisst! Hunden som kock, då kan vi sätta en bock till trädgårdsmästare! Då skulle det inte bli mycket av våra trädgårdstankar. Man kan se det framför sig. Jag köper en fin guckusko och planterar den varsamt på ett lugnt ställe och trädgårdsmästare Bock tar den som förrätt till kvällsmaten.

Det är ju egentligen det som Johannes Döparen reagerar mot: fel person på jobbet, okunskap får ställa till det. Slöseri är resultatet. Och ändå har vi alla hållit på med det. Vi har byggt upp ett samhälle som i o f s nästan är ett paradis, men det finns bara det lilla kruxet… ett paradis, men inte för alla. Vad ropar Johannes: Bana väg för Herren, gör hans stiger raka. Varje klyfta ska fyllas, varje berg och höjd ska sänkas …. alla människor ska se Guds frälsning. Ett paradis som inte är till för alla, det finns klyftor som blir större, och Johannas säger att de ska fyllas! Vad har vi gjort? Vi har satt bocken till trädgårdsmästare. Lyssnat på fel råd, tagit fel beslut. Alla människor ska se Guds frälsning – inte bara vissa! Och paradiset skapar vi inte på jorden. Om någon ropar: Här är det! Så tror inte på det. Ett bättre eller ett mindre bättre samhälle kan vi åstadkomma, men paradiset når vi inte- inte än. Hur ska man då rätta stigarna, hur ska man då fylla klyftorna? Det måste väl vara väldigt svårt… mycket arbete, mycket teknik… många dyra konsulter… Konsulter som kanske heter Bock i efternamn, bäst att kolla! Ska vi fråga Johannes hur vi ska räta ut stigarna och fylla klyftorna? Inkomstklyftorna, samhällsklyftorna mellan bostadsområden, klyftorna mellan människor som aldrig träffas pga. att de inte ser varandra, alla de klyftorna ….

 Först får vi en kalldusch av honom. Huggormsyngel, kallar han oss! (ja även mig som har jobbat 25 år i församlingen!) ”Anställa bocken som trädgårdsmästare!”, ropar han, ”och sedan ha mage och fråga vad man ska göra för att få livet att växa!”

Men Johannes Döparen är ändå en människa med mycket kärlek, annars hade han inte stått där vid floden Jordan och döpt folk och talat till dem, talat till oss ikväll. Han har mycket kärlek, och han säger lite lugnare nu: ”Bär sådan frukt som hör till omvändelse. Köpt bara rättvisemärkt kaffe. Det är Fair träde som gäller, inte något annat. Cykla när du kan, och om du kör bil ta hänsyn till cyklarna! Lämna alla dessa kläder du inte har användning av till Second hand på Stockholmsvägen, och lämna en matkasse till diakonerna som kan se till att de som behöver den får den. Titta en gång till på din löneavi, och förundra dig. Det är ändå ganska mycket pengar om man tänker på de flesta på vår jord…”  Ja, det står faktiskt så i bibeln att Johannes sa det här, inte bokstavligen men nästan . Det står att han säger: ”Om du har två skjortor, ge en till någon som inte har, och om du har bröd ska göra på samma sätt”.  Det är enkla saker, riktigt bas-saker att göra, som kristen, som människa. Jag tycker mig höra liknande från Greta Thunberg. Hon varnar för dåliga ledare. Hon varnar för att sätta bocken till trädgårdsmästare. Hon vill att stigarna blir raka, inte krångla till det. Lyssna på vad vetenskapen säger och ta beslut! Det förväntar hon sig att de med makt ska göra. Hennes budskap ligger väldigt nära Johannes Döparens. Och vi måste handla, och sätta bocken i ett rep på en gräsmatta.   Där kan den beta och gör inte någon skada. Tvärtom.

Och sedan måste vi släppa vår rädsla. Var inte rädd att göra det rätta. Ha inte nerverna utanpå, var inte för känslig, det är bråttom, men panik hjälper ingen. Gör vad du ska, omvänd dig, men panika inte.  Och därför detta tips till slut. Visst är det svårt att önska sig något vettigt i julklapp?

Några gånger har jag avslöjat vad jag önskar mig i julklapp. Jag tänkte göra det i år igen. Jag önskar mig… en tub Silicon.  Förutom allt som jag redan kände till som användningsområden för silikon, som att ha på gummilisterna i bilen så att dörrarna inte fryser fast, och som tätning och fogning i badrummet, och för cupcake-formar, en degskrapa, isformar och durkslag i köket, så hörde jag alldeles nyss, det var i torsdagsmorgon i vetenskapsnytt på radion, att man har gjort konstgjorda nerver av silikon. Och därför är det säkert bra att ha en tub silikon i skåpet. När nerverna är hårt spända av allt vi råkar ut för och är rädda för, då kan man laga en nerv som gått av med en liten tråd av färsk silikon. Lite nerv i reserv. God jul så småningom!

Det är lätt att hålla upp dörren för smarta människor

Det är skönt att visa upp sig

kasta bak håret

när man vet att man sitter vid rätt bord

 

Man växer

inte av sig själv

men just för att man sitter vid rätt bord

Ens egen osäkerhet kamoufleras

man får sitt på det torra så att säga

man sitter vid rätt bord

man kastar bak håret

tittar sig omkring

och håller upp dörren vid rätt tidpunkt

Ser till att hålla alla hästar inne

 

Man skrattar gärna

man skrattar när snygga människor säger roliga saker

roliga och smarta saker

men man tittar sig omkring

först

innan man skrattar

Skrattar dom snygga människorna? frågar man sig

dom smarta människorna

jaja, dom skrattar

då är det lugnt

då skrattar man på

kastar bak håret

sitter vid rätt bord

sitter snyggt

 

Man blir liksom snyggare

när man sitter vi snygga bord

bredvid snygga människor

det smittar

samma med intelligens

man blir intelligentare av att umgås vid intelligenta bord

med intelligenta människor

och varför skulle man inte vilja vara intelligent

varför skulle man inte vilja bli ännu intelligentare än man redan är

 

Då kan man ju tänka sig hur allt skulle vara om allt vore tvärtom

om man skulle umgås med fula människor

sitta med idioter

sitta och skratta med idioter

vid korkade bord

det smittar

Det smittar verkligen

på något sätt smittar det ännu mer

kraftigare

och inte vill man väl bli dummare än vad man redan är

ännu korkade

fulare

fetare

Fetma smittar verkligen

det vet man

och fetare vill man inte bli

fet ful och korkad vill man inte bli

 

Det är därför vi måste se om vårt hus

fråga oss

vem behöver jag

vem gagnar mig

vem hjälper mig att bli intelligent

vem hjälper mig att känna mig snygg

vem täcker upp för mig

skyddar mig

vilket bord skall jag sitta vid

när skall jag kasta bak håret

när skall jag skratta

så att ingen märker

att jag är rätt korkad

ganska ful

lite småfet

en osäker idiot

 

Det gäller att vara mycket mycket uppmärksam

på helspänn

alltid beredd

Haha

Där sitter dom korkade, dom fula

Här sitter jag tralalala

kastar bak håret

skrattar

Jag är en fri och snygg människa

intelligent också

håller upp dörren

Nänä, inte alltid, det förstås, man får ju se om sina hästar om man säger så

se till att ha alla hästar inne

Syns inte det?

Märks inte det?

Att jag är snygg, fri och lycklig?

Syns inte det, att jag är en lycklig människa?

Lina Ekdahl

De flesta av oss har något i ryggmärgen som gör att vi tänker så. Vi vill välja bord, vi vill hålla upp dörren – men inte för alla. Vi funderar på vem som kan ge oss fördelar… att man kan skatta sig lycklig om man kan hålla sig utanför konflikter. För då kan man konsten att töja lite på sanningar.

Jesus tycker att ett sånt liv inte håller måttet.

Han säger om de som lider så här: Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret och sitter vid hel fel bord– För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet. Du kan lyckönska de som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem. Lyckönska de som aldrig hinner fram i tid eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest och duka borden i framtiden. Grattis de som ingen bryr sig om att skaffa rätt, de som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas deras vänner.

Och om de som forfarande kan känna medlidande säger han så här:

Lyckönska ni som fortfarande har ett varmt hjärta i kroppen, – ni ska möta värme. Gratulera även de som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på baktaleri och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du liknar Gud. Du kan skatta dig lycklig om de förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.

Men håller jag måttet i det verkliga livet.? Långtifrån alltid.

Alla Helgonshelgen är en tid med dubbel betydelse. Vi är här med tankarna hos de som har lämnat oss, de som vi saknar, de som vi trodde vi inte kunde leva utan. Inte för att de var helgon, utan för att de var människor som stod oss nära, som vi älskade. För att de gav värme och ljus i våra liv. De är de som ger en silverglans åt de mörka molnen. Vi är också har idag med tanke på dem som har gått före oss in i härligheten för att de var helgon. De som ger oss mönster för våra liv. De som är våra förebilder i tron. De som visar oss att det går att leva nära Jesus och leva som han vill att vi gör. Jag tror att de här två grupperna: våra nära som har avlidit och helgonen flyter in i varandra. Våra nära blir lite helgonlika, och helgonen får drag av de vi har känt och älskat. Och det gör inget, tycker jag. Helgonen hade säkert drag som inte var så trevliga, och de vi har tagit avsked ifrån hade alla sina goda sidor. Och försöker man se på en annan människa med Guds ögon lyser allt gott hos den människan med stark kraft. En känd teolog Gustaf Wingren har sagt och skrivit: för ett helgon aldrig mera än hopp, för en syndare aldrig mindre än hopp. Och det är sant: inte ens helgon får ett fribrev in i himlen, då skulle vi hamna i gärningsläran igen, som Luther bröt sig loss ifrån. Man förtjänar inte himlen, inte ens ett helgon. Men vi lever alla på hoppet, och hoppet är inte samma som egna hop-fantiserade önskningar, utan hoppet grunder sig på Guds löften. Och skulle Gud inte hålla sina löften? Naturligtvis gör Gud det. Jesus har kommit för vår skull, för oss som inte alltid gör som vi ska, som lever vårt liv med fel och brister. Löften finns där i Saligprisningarna. Vi tilltalas där. Och det är stora skaror Johannes talar om i Uppenbarelseboken, och lika så stora skaror på berget när Jesus ger folket Guds grundlag. Mängder av människor, och vi ingår, och de som vi har lämnat ifrån oss ingår också. Självklart.

Lina Ekdahl har just kommit ut med ny diktsamling nu i september, den heter ’Fyrahundrafyrtio år’ och är utgiven av Wahlström&Widstrand. Det är en ganska så sorglig bok skriver hon själv. Men jag ska nog skaffa den också.

Och vi som är äldre kan lätt falla i samma gropar. Att lotsas vara 25 när man är 50 är patetiskt, kroppen åldras ändå. Men man kan lotsas att livet är perfekt. Man kan som 60 åring lotsas att man är lyckad. Att ens barn inte har några problem alls och är – ja, ska man inte säga det rakt ut någon gång? – underbarn. Man kan ju relativt lätt se till att huset har senaste kök och badrum enligt Vi i Villas nyaste nummer. Att möblerna följer senast trenden precis. Att bilen skiner som solen på infarten. Om man har råd… Om banken har råd, och det har den om man har fast anställning. Och så kan man bjuda in sina lika lyckade syskon och vänner, så att de kommer i sina lika skinande bilar och tittar på det fina badrummet. Och sätter sig på de nya sofforna med de nya glasen fyllda med bubblor. De lyckade bilderna av den där lyckade semestern har de redan sett på Insta och Fb. Dem behöver man inte visa. Nu är det inte alls så att jag inte tycker om sköna soffor och fina glas (glasen köper jag på Kyrkornas second handbutik), och fina kök, men jag vill gärna dra in Saligprisningarna i det hela. Ni vet, de där raderna i Matteus kapitel 5. Jag kopierar in dem i min egen version här för säkerhets skull:
När han såg massor med folk som var upptagna med sitt gick han upp på berget, satte sig och undervisade alla som ville lyssna:
Han säger då:
1. Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret – För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet.
2. Du kan lyckönska dem som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem.
3. Lyckönska också de som aldrig hinner fram i tid, eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest i framtiden.
4. Grattis dem som ingen bryr sig om att skaffa rätt, dem som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas till deras vänner.
5. Lyckönska dem som fortfarande har ett varmt hjärta kvar i kroppen, – de ska möta värme.
6. Gratulera även dem som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på skitsnack och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud.
7. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du bär på en likhet med Gud.
8. Du kan skatta dig lycklig om du förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.
Det säger Jesus. Och det betyder att vi visst kan se till det yttre, men att det viktigaste ändå är att ha sitt fokus på andra människor. Att man har sin ev. friska, starka, vältrimmade kropp till inget annat än att göra det som behöver göras: bära kassor, bära och stödja dem som inte själva orkar, utföra ett arbete i Jesu namn. Det betyder också att man inte ska förakta dem som av en eller annan anledning inte har det lyckade utseende du kan åstadkomma. Inse att de kanske i själva verket har ett försprång! Och det betyder att man tillsammans med sina vänner får sitta på soffor och samtala om hur det går för barnen. Men inte vika ut dem. De är egna personer, och deras framgång eller misslyckande hänger på så mycket annat vi överhuvudtaget inte kan påverka. När man kan förmedla vilka svårigheter som möter vilken människa som helst i livet – också dig och dina barn – då kan sådant bli till något att be för, och på de viset kan vi lägga det i Guds hand.
Och man kan också bjuda in någon man aldrig har bjudit in förut, och höra vad den människan har att säga. Bara lyssna, och ställa uppmuntrande frågor. ”Berätta mera”. Det finns nu även spel som vill få oss att berätta mera för varandra. Det som du säger är tryggt hos mig. Det är inte så svårt eller konstigt som det kanske låter. Det gör man ju när man läser en roman, eller ser en bra film. Man får en människas innersta tankar, och ibland är det så att man får veta sådant som man inte ens vet om sina bästa vänner. Det känns oftast mycket bra, och bäst är det när man på ett förtroligt vis kan samtala med andra om det man läst och har fått del av. Det gör vi i bokcirkeln i Marieholm, och i alla andra bokcirklar i stan som pågår.
Vi längtar väl alla efter lycka, för oss och för våra barn, och för de som står oss nära. Men Gud vare tack behöver vi inte vara lyckade för det!

Det slog mig när jag vek ihop tvätten, att handdukarna vi har säkert är tre gånger så stora som de i min barndom. En vanlig handduk idag hade man kallad för badlakan förr. ett badlakan idag är som ett täcke.
När vi var i New York för ganska många år sedan kom vi snabbt på att 2 muffins räckte gott och väl till två vuxna och 3 barn. De var ju enorma, som en liten sockerkaka. Sådana stora hade vi inte sett hemma. Nu är det helt normalt med Jätte Muffins även i Sverige. Visst fick vi plats i Bubblan på 60-talet, två vuxna och tre barn, men inte var det någon plats över till bagage egentligen. Har man idag tre barn så har man ofta en betydlig större bil. För även resväskorna har vuxit! Jag har en gammal på vinden, med ett ulltäcke i. En av sådan storlek räckte till hela familjen när vi åkte på semester när jag var barn. Nåja, kanske inte hela familjen, men ändå. Om man nu åker över helgen någonstans så behöver man en jätteväska på hjul minst en per person. Och garderoberna, de har också vuxit, i alla fall blivit fler. TV-skärmarna, de har vuxit, liksom bostäderna och sommarhus och även tält. Terrassen är enorm, för även trädgårdsbordet har vuxit!

Men allt detta handlar om konsumtion. Vi köper större saker, bär om kring fler saker, tror oss behöva fler olika saker. Men har vi som människor blivit större? Ja i vikt, säger statistiken, i omfång, visst. Men som människor? Har vi ett större hjärta?

Ja, som tur är tror jag att väldigt många faktiskt har det. Vi kan härbergera fler åsikter utan att gå sönder. Vi kan acceptera en större olikhet bland våra familjemedlemmar, våra vänner och våra medmänniskor. Vi kan acceptera kärlek som bärande princip i samkönade par. Vi välkomnar människor av olika härkomst i vår mitt. Allt är inte längre på ytan bara vitt och heteronormativt. Inte ens i kyrkan. Vi vågar visa mera nu än förr vad som rör sig inom oss. Jag har en stark känsla av att vi i kyrkan faktiskt för en gångs skull har gått före. Jaha, har den manliga prästen en man? Ja, vad var det med det? Född i Irak, och med i Svenska kyrkan? Ja, varför inte? Det har i alla fall i Mariestad gått av sig självt, och jag har märkt att gränserna har suddats ut, och toleransen har ökat utan att några har behövt ta ett beslut om detta. Jag tycker att vi ska glädja oss åt detta, och försvara de landvinningar vi har gjort på de olika områden. För den andra rörelsen finns också.

Det är ju SVENSKA kyrkan. Då ska man väl vara SVENSK. Äkta svensk. Varför ska de komma hit och ta med sig sina problem och krig och ta våra jobb? Varför ska vi skicka pengar till Afrika där de bara är korrupta och krigar, när det finns behov bland oss? Kyrkan ska väl stå för tradition? Vår tradition? De är de och vi är vi!

Jag har aldrig hört någon säga något sådant direkt till mig, men åsikterna finns, det ser man ibland på tidningarnas insändarsidorna, och på valresultatet när SD får rätt så många röster. Åsikterna finns, men i det stora hela är jag övertygad om att vi har blivit större. Som människor. Och de flesta har vuxit ifrån den där ängsliga attityden som gör att man bara bevakar sitt. Jesus har påverkat oss. Det upptäckte redan Röde Orm! Vi har avslutat idag i bokcirkeln ’Den gröna vägen’, en roman från den irländska författaren Anne Enright. Boken handlar om en ganska inskränkt mor, och 4 barn som lever var och en i sin bubbla. Vi följer dem från 80-talet tills nu. Men sedan händer något. Och det visar sig att alla har vuxit. Även gamla mamma. Det ger hopp. Och det stämmer med det jag ser omkring mig.
Vi är på väg. Vi blir grönare, vi blir större, i hjärtat! Tack gode Gud för det!