Du är inte först att läsa. Monika var först. Sedan var det Sofia. Jag skulle nämligen aldrig publicera en text utan att först anlita en läskompis. Sofia och Monika är mina. Och det här är den smärtsamma berättelsen om hur jag kom fram till varför läskompisar är så viktiga.
Det är länge sedan nu. Jag var lokaltidningsreporter på en liten ort, långt från platsen där jag växte upp. Jag var ung och nyutbildad. Många saker gjorde jag för allra fösta gången.
Ingen ställde de kloka frågorna
Jag skrev mina artiklar och de redigerades och korrekturlästes på huvudredaktionen i den större staden. Förhoppningsvis räddade kollegerna där borta mig från stavfel och syftningsfel. Men de ställde inte de där kloka frågorna, som ”Hur menar du egentligen när du skriver att …?” Eller ”Borde du inte intervjua den här personen också?”
Så hände det sig att en liten butik, i en av de närliggande byarna, hade brunnit över natten. Jag pratade med polisen, som förklarade det vanliga om att de skulle utreda om det var ett brott.
Jag borde ha ställt följdfrågor
Polisen sade det på ett sätt som väckte min följdfråga: ”Menar du att det skulle kunna vara ägaren som gjorde det?” På den fick jag ett jakande svar.
Jag borde ha ställt följdfrågor. Det visade sig nämligen att det inte alls fanns skäl att misstänka ägaren för brott, även om det förstås inte var en omöjlighet. Men det insåg jag alltför sent, nästa dag när tidningen var tryckt och hade landat i traktens brevlådor.
När insikten krupit in i mig kände jag mig liten, oerhört klantig och mycket skuldmedveten. Önskade att jag hade kunnat vrida klockan tillbaka och göra om. Men en tryckt tidningsartikel går inte att ändra.
Butiksägaren tog emot mig
Jag tog bilen ut till byn och letade reda på butiksägaren. Han var där. Han kunde ha varit fruktansvärt arg, ledsen och kränkt. Kanske var han ledsen och kränkt, men han tog emot mig och han var inte arg. Och han tog emot mitt ”Förlåt!”
Det var på den bittra vägen jag lärde mig att ett misstag i en text kan få mig att känna mig riktigt dålig.
Så här i backspegeln är det där ett speciellt minne från mitt yrkesliv. Inget jag är stolt över, förutom att jag åkte till mannen och bad om förlåtelse. Men jag lärde mig förvisso något om vikten av noggrannhet.
Minimera risken med hjälp av en läskompis
Det händer nog fortfarande att det slinker igenom något litet fel eller att jag glömmer ställa en klargörande fråga, men numera minimerar jag risken genom att alltid be en kollega eller en vän att läsa igenom med kritisk, men omtänksam blick.
Det är därför jag kallar dem för läskompisar. Jag frågar bara dem som är omtänksamma och vill mig väl – men som samtidigt vågar ifrågasätta det jag skriver.
Checklista för en läskompis
Anlita en läskompis, någon som bryr sig om att din text blir riktigt bra. Skicka med de här frågorna:
- Är texten skriven för målgruppen?
- Börjar texten med det viktigaste?
- Markera krångliga och onödiga ord och formuleringar.
- Innehåller texten rätt information – lagom, för lite, för mycket?
- Finns det människor i texten (du, vi, församlingen, kören …)?
Lämna ett svar