Malmö är känt för att det blåser. Blåser kallt. Stormarna låter ofta höra om sig i hela landet. Även den övriga snålblåsten är känd då det gäller kriminalitet, utanförskap och stängsel som sätts upp för att hålla människor isär.

Ändå är det i Malmö som de positiva krafterna kanske är som störst. I snålblåsten gror innovationer som aldrig förr, och då tänker jag inte i första hand på höga byggnader. Jag tänker på alla de livsavgörande projekt som bildas av ideella organisationer och föreningar, av nytänkande företag och privatpersoner. Exempelvis finns en omkringvandrande kvällsöppen arbetsförmedling för att hjälpa unga som hamnat snett. Det finns nätverk av frivilliga som försöker bryta människors isolering. Och mitt i city är S:t Johannes kyrka öppen dygnet runt för människors vila och skydd.

I Malmö finns innovationer som inte främst handlar om att tjäna pengar, utan om att få andra att växa och utvecklas i existentiell mening. Det är livsavgörande för individen och en vinst för hela samhället. Vi har Open Skåne, Yallatrappan, Good Malmö, Nätverk social ekonomi som bara några exempel vid sidan av allt det viktiga som görs inom den etablerade välfärdens ram. Flera av idéerna går nu på export. De inspirerar och utvecklar hela samhällets människosyn fastän de inte alltid syns i media eller märks direkt. De fungerar mer som en sådd.

Malmö har blivit innovationernas stad, vilket sår möjligheter för varje människa att gro, att låta något nytt växa fram i livet som ger nya värden. Jag hörde häromdagen om några som blivit värdfamilj åt ett nyanlänt ungt par. De träffas på flyktingboendet ett par gånger i veckan, dricker te och talar med varandra så gott det går. Detta har förändrat familjernas liv och deras inställning till tillvaron i stort. Är detta innovativt? Ja, det är det idag. Det är en återerövrad idé att det går att vara tillsammans, att överbrygga gränser och att kliva utanför det invanda. De största innovationerna handlar om skeenden inom människor. Steget behöver inte vara långt för att det ska vara stort. Som frön i vinden sprider det sig och påverkar samhället.

Jag tror blåstens Malmö kan vara ett stormens öga för frågor som handlar om sociala innovationer. Malmö kan bli en föregångare för hela landet att bearbeta dessa frågor. I april är Malmö för första gången värd för konferensen Samhälle & Existens på Slagthuset. En konferens som rör sig i korsvägarna mellan politik, kultur, media och teologi och arrangeras av Svenska kyrkan Malmö och Malmö högskola. Årets tema är Religion som utmaning och resurs, hot och möjlighet. Bland andra medverkar kultur- och demokratiministern, EU-parlamentariker och ärkebiskopen. Konferensen är tänkt att årligen återkomma med olika aktuella teman.

Tänk om vi tillsammans i Malmö kan skapa ett växande forum för frågor som rör samhälle och existens, ett slags Almedalen men som inbegriper fler än politiker. Jag drömmer om detta forum där alla som är intresserade av innovationer samlas till utställningar, föreläsningar, seminarier etc. Där berättelser berör och nya idéer väcks.

Det är i Malmö det alltid blåser. Och det är i Malmö det nya gror. På många håll blomstrar redan en vilja att inte göra skillnad på människor. Det allra vanligaste är att människor vill varandra väl. Samtidigt behöver denna inställning vidareutvecklas, synliggöras och med varma vindar blåsas vidare till fler.

Kära Anni-Frid… Så inleder konstnären Lars Lerin sin brevväxling lite trevande inför att han ska möta Anni-Frid Lyngstad. Han hoppas på att de ska bli vänner trots att de aldrig tidigare träffats. Allt följs av kameror och sänds i tv-serien Vänligen Lars Lerin.

Kära Anni-Frid… Är inte kära ett löjligt och förlegat ord som uttrycker avstånd och skapar misstänksamhet? Används inte ordet enbart av dem som passerat nittio? Hur som helst blir jag varm, rörd och djupt glad när jag ser det skrivet. Jag känner mig hel när jag möter värmen från Lars Lerin. Han är så fin, försiktig och intresserad. Han är klok, uppfylld av livsvisdom samtidigt som han verkar vara så sårad och förstörd, plågad av sin värk, både själslig och kroppslig. När han säger kära, så visar han samtidigt sin sårbarhet. Trots rädslan att kliva fram tar han ett språng över skräcken och landar rakt ner i öppenheten. Där finns gåvan att ge av sig själv.  Att våga fast man är rädd är ett blottande av hela sig själv. Det är hissnande och det är i dessa situationer som djup vänskap kan uppstå. Lars och Anni-Frid, två rädda själar, möts och blir vänner. Och allt började med ordet kära…

Jag är glad att Lars Lerin gör detta tv-program. Det är viktigt att vi får se människor som ärligt, sant och äkta vågar visa sig. Alldeles för ofta visar tv bara de människor som hela tiden är med för att spela sig själva, de som verkar tro att de dör om publiciteten skulle falna kring deras person. Lars Lerin lägger inte två strån i kors för att behaga någon tv-tittare, men han verkar djupt intresserad av den människa han möter och vinnlägger sig verkligen om att möta den andra med stor respekt.

Rakt upp och ner kliver Lars Lerin in i bilden med hela sig själv. Med sin blyghet, smärta och sorg, sina sår och tillkortakommanden. Utan att själv förstå det eller mena något särskilt med sitt sätt att vara, fyller han tusentals människor med värme, det vittnar SVT:s kommentarfält om.

Lars Lerin ber inte om att bli älskad, men ärligheten i bräckligheten talar rakt in i det mest ömtåliga och viktiga. Rakt in i den sårbarhet som också kallas kärlek. Hur ont det än kan kännas och hur svårt det än kan vara kan försöken att vara vänlig göra den mest snarstuckna älskvärd.