”Läser du många böcker blir du bildad”, sa vår lärare i mellanstadiet. Kanske är det sant, men det är inte säkert. Bildning är ett komplext begrepp. Det handlar inte så mycket om förmåga att samla fakta eller fallenhet för att lära utantill.

Bildning är mycket större än lärande. Det handlar om förmågan att skapa. Att läsa, tolka, se, lyssna, förstå, mentalisera, utöva empati och få syn på sammanhang. Dessa komponenter tillsammans kan vara vägen till bildning. Att plöja igenom en kanon av böcker som någon bestämt eller att ha sett alla Ingmar Bergmans verk under ett filmmaraton på jullovet är ingen garanti.

Det är spännande att tänka på bildning ur perspektivet människosyn, att det handlar om att bli till som en större människa, att bygga en större värld. Samlandet av tolkningsnycklar kan låsa upp dörrar till bättre världar.

Människan är en föränderlig varelse. Vi är inte låsta till att vara de vi redan tror att vi är. På samma sätt är världen föränderlig, man kan förändra den och vidga den på flera olika sätt. Ett sätt är att ta del av andras tankar, redan tänkta tankar, exempelvis genom att läsa. Att samla erfarenheter och att ta del av tankegångar som brutit mark i utvecklingsprocesser är sådant som bygger. Det är ju dumt att inte ta del av viktiga tankegångar som redan tänkts och som dessutom nedtecknats. Andra sätt kan vara att resa, samtala, intressera sig för annat än sig själv. När detta görs är man på bildningens väg. Det är en väg för både tankebildning och bodybuilding  – en utveckling för både kropp och själ.

Det är tråkigt att begreppet bildad ibland används för dem som har det välspänt, som om det är en synonym till överklass eller maktinnehavare. Därför ser många med misstänksamhet på bildningsbegreppet, med rätta. Hur kan vi råda bot på detta historiska missförstånd? Bildning handlar om förändring, om att inte acceptera världen som den är. Detta betyder faktiskt att för de maktfullkomliga och härskande är bildning helt ointressant. De önskar ju att världen ska förbli precis som den är just nu. Bildningsmotståndarna önskar en homogen, färdig och fyrkantig värld där sanningen enbart kan förstås på ett enda sätt.

Den tidiga svenska arbetarrörelsen fokuserade bildningen just för att världen behövde förändras. Bröd och bildning åt folket! Bildning är alltså ett evangelium – en befrielserörelse. Därför är bildningsförakt intet annat än människoförakt.

Den överdrivna individualismen, att det alltför ofta talas om jag och mitt kanske inte är vägen att bygga ett bättre samhälle? Att vara inkrökt i sig själv och fastna i egocentricitet gör världen mindre och möjligheterna färre. Bildningsunderskottet i vår tid handlar främst om att likhetstecken är ställt mellan jag och världen. Det handlar inte om att vi har glömt viktiga årtal eller om vi kan vad blommorna heter på latin. Katastrofen är att världen tar slut där jag tar slut. Att vilja bilda sig är att spränga dessa gränser och tränga ut ur detta trånga skal.

Och visst är det svårt och visst känns det i hela kroppen att detta liv är fyllt av motsättningar, paradoxer och konflikter. Världen är fylld av så olika berättelser, olika syn på saker. Samtidigt är det ju precis detta som gör det hela intressant.

All fakta som bara ligger en datorskärm bort är fantastiskt. Så lätt det går att få fram data. Men icke säger detta något om bildning. Möjligheten att snabbt få fram fakta kan vara ett första steg i att vilja omvandla den till kunskap. I denna process behöver vi ha med vår kropp, våra känslor, vårt förnuft och vi behöver involvera oss med andra, spegla och söka gemenskap. Det är så vi kan lyfta från oss själva och bli mer.

”Jag kan googla hur boken slutar, så slipper jag läsa den”, sa en gymnasieelev jag mötte. Jag tipsade om att eleven skulle strunta i hur boken slutade och istället våga fokusera upplevelsen. Men jag vet också att det kan kännas förskräckligt. Det är både underbart och svårt när vi närmar oss det som verkligen kan handla om befrielse.