När jag blev konfirmand öppnade sig en värld som kom att bli fullkomligt avgörande för mig. Att få kliva rakt in i mystiken var både svindlande, befriande och uppfordrande. Jag minns att jag inte begrep så mycket av allt det som vi konfirmander fick lära oss, men det gjorde inte så mycket eftersom var sak får ha sin plats, var sak får ha sin tid. Det var viktigt att vi skulle kunna vissa saker utantill eftersom ”det kan vara bra att ha i livet även om ni kanske inte tycker det verkar vara så just nu”…

Min konfirmandpräst var lugn och saklig. Han var mån om att vi skulle närma oss mysteriet i vår egen takt. Kunskap varvades med allmänna samtal om livet i stort och det var viktigt att vi var med och firade gudstjänst.

Jag tillhörde nog dem som högljutt hävdade att konfirmationstiden bara var ett nödvändigt ont för att få presenter. Men jag minns att det var en fasad, en lögn, för att inte sticka ut för mycket. Det gällde för 14-åringen att hålla sig på mattan, att säga sådant som en trodde att en skulle säga för att få vara en i gänget…

Men oavsett fick vi konfirmander en rejäl skolning. Gyllene regeln, buden och andra centrala bibeltexter fick vi ordentligt fördjupa oss i. Vi fick också lära oss mycket om kyrkoårets skiftningar, de liturgiska klädernas namn, och vi fick bekanta oss med nattvardssilver, piscinor, missalen och om kyrkobyggnaders olika arkitektur och symbolik. Det var just mycket sånt här runtikring som jag minns bäst och som fascinerade mig djupt, utan att jag riktigt begrep varför.

Idag ledde min numera pensionerade konfirmationspräst och jag högmässan tillsammans i S:t Petri kyrka i Malmö. Det blev en mycket fin och betydelsefull stund för mig. Det har gått 26 år sedan jag konfirmerades och det är 15 år sedan jag blev präst. Jag tror att min konfirmationspräst Sven-Erik Palmbring har en hel del skuld i mitt yrkesval.