I flera år har det talats om vikten av att nyutexaminerade präster får en mera erfaren präst som mentor. Detta tror jag är standard idag och det är toppen. Men det är också viktigt att den kollegiala sämjan stärks emellan präster runt om i församlingarna, samt att delandet av idéer, teologiska tankar, strategiska utvecklingsprojekt, tips på liturgiska finesser kan flöda mellan varandra. Ingen präst har patent på evangeliet och vi behöver dela spännande uppslag med varandra. Hur gör du? Så bra om vi också får stöd av varandra när vi står inför sådant vi upplever är svårt och på gränsen till outhärdligt i uppdraget.

För några år sedan startade jag ihop med fem andra präster en ”utvecklingsgrupp”. Vi verkade alla i olika församlingarna men ändå väldigt nära varandra geografiskt. Vi träffades vid något tillfälle per månad och delade svårigheter och glädjeämnen med varandra. Så underbar att tillsammans tala om uppdraget, att få sätta det i relation till alla diffusa behov och allt mer knappa resurser. Detta ledde också till att vi vågade bjuda in varandra till fördjupning när det bland annat gällde kyrkliga handlingar. Hur gör du? Vi bevistade varandras församlingar och firade högmässor hos varandra som vi sedan talade om och vi tillät varandra att lämna och ta emot feedback. Det var läskigt i början men så stärkande! Och så roligt!

Den kollegiala samverkan mellan präster är en framtidsgrej tror jag. Ensamvargar är vi nog alla i lite olika grad, därför behöver vi utveckla former som hjälper oss att våga och ge oss tid till detta. Den professionella handledningsformen i all ära, men det behövs också en samverkan hemmavid, bland kollegor som delar uppdrag alldeles i närheten.