Plötsligt är ljuset annorlunda. Våren har övergått i sommar och värmen har satt fart på grönskan. Det gråbruna filter som annars täcker verkligheten är borta.

Klara, starka, ljusa färger sköljer genom tillvaron. Sköljer genom tillvaron gör också alla pollen. Jag ser inte de små partiklarna trots att ljuset är så klart, men jag känner att de finns precis överallt. Med röda tårfyllda och svullna ögon ser jag på allt det vackra. Jag skymtar genom min grumlade blick vita och röda blommor, limegröna små blad på träden och den alldeles klarblå himlen som blir så otroligt vacker mot det solgula rapsfältet.  Med ett pipande ljud drar jag in sommarluften och utbrister plågsamt: ”vad allt är underbart vackert”.

Jag tänker att aldrig förr har väl Karin Boyes berömda strof ”Visst gör det ont när knoppar brister” kunnat tolkas så bokstavligt. Det är märkligt att det vackraste man kan tänka sig och som jag längtat så mycket efter hela kalla vintern också innebär detta lidande.

Det som öppnar och ger liv, det som är sprudlande är också smärtsamt. Precis som passionen. Den är svindlande och omdanande och den är också plågsam. En passion är som en karusell: fantastisk, överraskande och kittlande. Men den skapar också distans till omvärlden, yrsel, besatthet och illamående. Ordet passion kommer just från latinets patio som betyder lida.

Kanske är det så att all utveckling innebär smärta i någon grad. Det handlar om knopparna som brister, att något gammalt lämnas och något nytt kommer till. Det är en slags sorg som föregår den verkliga utvecklingen. Och visst gör det ont. Trots att det leder framåt, trots att det kan vara väldigt vackert, kan förändringen vara svår. Och det kan bli mycket bra i det nya.