Tid – det är ett märkligt fenomen tycker jag. Tiden bara går och går oavsett vad som sker. Tiden i sig är helt oberörd av vad som händer eller vad vi upplever inom tidens ramar. Klockan har vi uppfunnit för att mäta och dela in tillvaron – den bara tickar och tickar…

Ändå så berör detta med tid oss på djupet. Vi måste på nåt sätt relatera oss till den eftersom den utgör en struktur för hela vårt samhälle. Den mäter ålder, delar in veckor, reglerar ledigheter och hjälper människor att stråla samman. Vi vet att vi inte har all tid i världen, sekunderna är begränsade. Vi har ansvar, olika förpliktelser som vi gemensamt strukturerar med hjälp av våra klockor.

Samtidigt så vet vi att livet är större, rikare och djupare än tid. Livet består av relationer, erfarenheter och minnen och vi gör oss bilder av framtiden och skapar oss förhoppningar. Allt detta är viktigt, men djupt inom oss vet vi att hur vi än planerar, bestämmer, drömmer, hoppas och längtar, så är allt vi har på ett sätt bara just nu. Det är nu vi får möjlighet att leva.

I Bibeln talas det om tid på lite olika sätt. Klocktiden som tickar kallas på grekiska chronos. Det är planeringen, dagar, sekunder, månader och år.

Men så talas det också om en annan slags tid som kallas kairos. Det är en tid som inte lika lätt kan mätas utan som handlar om hur liksom tiden ibland står still – om ögonblicket, om närvaro, om upplevelsen – att vara ett med verkligheten. Som att vara uppfylld av kärlek, närhet och evighet. Det är en tid där klockans betydelse bleknar för en stund och något djupare och djupt meningsfyllt bryter in och tar plats.

Kairostiden är en bild för Guds ständiga närvaro. Jesus påminner oss genom att säga: Tiden är inne, Guds rike är nära. Jag tror det betyder att vi nu får möjlighet att se inåt på ett nytt sätt, att se oss själva och andra djupare än bara på de spår som månader och år ger.  

Nu är evighetens mysterium närvarande i våra liv, just denna dag, denna sekund. Så flätas vår tillvaro ihop – vår tid – med den gudomliga evigheten och nuet.