november 2024

Att söka freden i den andres blick

Tänk om detta tänkesätt slog igenom på djupet för oss alla – vad världen skulle se annorlunda ut! ”Mellanrummets möjlighet” kan hjälpa oss att ta hand om våra känslor, vad vi gör av våra erfarenheter och smärta – det kanske öppnar oss för andra sätt än att fasta i bitterhet, missunnsamhet eller kontroll och i stället se nya vägar som på ett mer genomgripande sätt kan leda till liv och kärlek?


Jag sitter här med mitt tummade exemplar av filosofen Martin Bubers bok ”Jag och du” och tänker på freden. Hur fred börjar inom var och en av oss – genom hur vi ser på oss själva och hur vi möter varandra.

För att ett verkligt möte ska kunna äga rum behöver det finnas ett mellanrum mellan oss. Ett mellanrum som skapar liv bortom vår kontroll. Tomheten och tystnaden i mellanrummet öppnar för något mer, något outgrundligt, där våra verkliga jag kan komma fram. Då blir vi till i varandras blickar på ett nytt sätt.

Mellanrum ger möjlighet att se annorlunda, det öppnar för respekt. Där ingen på förhand har bestämt vem vi är, eller beslutat vad mötet ska vara bra för eller vad vi ska användas till. Att inte bli sedd som ett objekt utan som ett subjekt – en människa med outgrundligt liv – det öppnar för ett äkta möte. Det öppnar för fred, därför mellanrummet ger utrymme för kärleken. När vi backar tillbaka lite och verkligen kan se varandra, kan liv fyllas mellan oss. Då kan vi få syn på livet i blicken. Vi får möjlighet att söka freden i den andres blick.

Vägen till fred behöver gå genom fred, genom hur vi var och en försöker välja fredens väg i det egna livet, genom att ge plats, ge utrymme för mellanrum där liv och kärlek kan strömma. Det handlar om hur vi relaterar till varandra och till oss själva. Tänk om detta tänkesätt slog igenom på djupet för oss alla – vad världen skulle se annorlunda ut! Mellanrummets möjlighet kan hjälpa oss att ta hand om våra känslor, vad vi gör av våra erfarenheter och smärta – det kanske öppnar oss för andra sätt än att fasta i bitterhet, missunnsamhet eller kontroll och i stället se nya vägar som på ett mer genomgripande sätt kan leda till liv och kärlek?

När FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköljd gav sig ut på det som skulle bli hans sista resa, hade han fyra böcker med sig i sin portfölj på flygplanet: Nya testamentet, FN-stadgan, ett exemplar av den medeltida mystikern Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse samt filosofen Martin Bubers ”Jag och Du” (som Hammarskjöld var i färd med att översätta till svenska). De här fyra skrifterna säger något om en livssyn som kanske inte är helt vanlig – varse sig för världsledare eller för dagens produktiva och kontrollerande delar av samhället? Människosyn och tro hör samman. Mystik och politik är inte väsensskilda, tvärtom! De hör ihop för att vilja förändring, utveckling och omdaning – att söka jordmån för att så kärlek och fred.

På sin sista resa innan planet störtade var Hammarsköljd på väg för att söka mellanrummet i diplomatin. Att genom att inte objektifiera, utan att vilja släppa på kontrollen, söka djupare kontakt för att nå in till fredens hjärta och önska äkta möte. Jag tror Bubers tankar om mellanrummets möjligheter var otroligt viktiga för Hammarskjöld – Där vi får bli till subjekt för varandra ”Jag och Du” – inte objekt som ”Jag och det”. Att i Kristus efterföljd, leva så sant och äkta det går för att söka modet att inte kontrollera utan vilja öppna för det outgrundliga.

Guds fred, som är mera värd än allt vi tänker, ska ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus (Filipperbrevet 4:7). Låt oss omdanas i våra inre så vi får lust att möta freden i den andres blick. Låt oss vara öppna för vad denna dag kan innebära under vår fortsatta vandring på fredens och på kärlekens väg.

Bön för dagen: Gud, tack för fredens möjligheter som börjar inom varje människa. Låt oss upptäcka mellanrummens kraft – där vi släpper på kontroll och släpper på viljan att äga och förfoga över livet. Hjälp oss att se dig i varandra, i våra olika möten. Tack för nyfikenheten för det outgrundliga i varandras blickar. Gud, hjälp oss att lita på tillvaron håller, så vi vågar vandra fredens väg. Amen.

Nu är den yttersta tiden extra nära

Fortsätt att kämpa för demokratiska värden, mänskliga rättigheter och skapelsens upprättelse – så gott det bara går!


”Den yttersta tiden” känns extra nära nu. Och det har den nog gjort i alla tider…

Nu när höstens kyla tilltar och det bara blir kallare och mörkare passar också kyrkoåret på att dra på i samma anda och tala om de svåra tiderna, om slutet och om tillstånd som känns som födslovärkar. Varför? Ja, kanske är det här ett sätt att se på våra liv och vår värld just nu? För liksom Jesus med vänner tolkade tillvaron, får vi också tolka det vi ser, uppfattar och känner.

I bibeltexterna möter vi tankar om den yttersta tiden och om hur allt ska brytas ner. Det handlar om hat och hungersnöd, jordbävning, stridslarm och om krig och krigsrykten. Likheten med vår värld idag är slående. Detta är ju också vår verklighet just nu. Både i vår vardag som kan innebära svårigheter i det egna livet med till exempel depressioner och ensamhet, men också för världen i stort där krig, terror och katastrofer är närvarande. Så visst går det att känna att de yttersta tiderna är extra nära just nu – och så har nog människor alltid uppfattat sin samtid. Vare sig vi levt på 1000-talet eller 1600-talet, om vi varit järnålders- eller upplysningsmänniskor, så har vi nog alla alltid levt i de yttersta tiderna.

Vi lever i en tillvaro som är både ock. Med svårigheter, lidande och ondska närvarande, liksom det goda, frihetskamp, kärlek och vänskap. Jesus säger till oss: Var inte rädda! Eller som söndagens evangelietext uttrycker: ”Se upp så att ingen bedrar er”. Alltså: Fortsätt att kämpa för demokratiska värden, mänskliga rättigheter och skapelsens upprättelse – så gott det bara går!

Vi får vila i Guds omsorg om oss i alla tider. Vi får komma ihåg att Gud alltid vill möta oss i det som är nu, i nuet. Vi behöver leva nära Guds ord att inte vara rädda. Uppenbarelseboken beskriver i sin framtidsprofetia att Gud skall bo mitt bland oss och Gud skall torka alla tårar från våra ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Gud säger: Se, jag gör allting nytt, jag är början och slutet.

Gud är mitt i våra funderingar, mitt i våra liv. Precis där vi tänker och undrar när något slutar och när något börjar, det som vi är rädda för och osäkra på; just där är Gud och lovar att ta hand om oss och trösta oss om vi behöver tröstas. Men framför allt att vända rädsla och misstro till tillit, mod och handling för våra medmänniskor i den fortsatta kampen för att bevara vår mänsklighet.