Archive for mars, 2017

För övrigt anser jag att Improperierna bör avskaffas

Mar 23

Kyrka 1Snart är vi inne i Stilla veckan, och liksom tidigare år vill vi från Centrum för religionsdialogs sida vädja till församlingarna att avstå från att framföra Improperierna i Långfredagens gudstjänst.

Improperierna (förebråelserna) är en växelsång med rötter i 800-talet. Den innehåller Kristi tänkta förebråelser mot folket för att det belönat hans välgärningar med lidande, och eftersom den anspelar på händelser i Gamla Testamentet blir effekten att det är det judiska folket som kollektivt anklagas för att ha dödat Jesus.

När den framförs idag är det naturligtvis inte med antijudisk avsikt. Tanken är att det är församlingen som sitter på de anklagades bänk. Men när det som sägs anspelar på det judiska folkets historia: ”Jag förde dig upp ur Egyptens land – du har rest korset åt din frälsare” så är det judarna som blir symbolen för människans ”bortvändhet från Gud”.

Synagoga 1Och den hör hemma i en gammal tradition av att utpeka judarna som gudsmördare. Under en lång tid av kyrkans historia var fastan och påsken en tid då just hatet mot judar uttrycktes särskilt starkt, särskilt Långfredagen var en fasans dag för judarna, då de kristna församlingarna uppeldade av antijudiska predikningar gick ut för att hämnas Jesu död på judarna. I våra kyrkor finns många antijudiska bilder, till exempel de av den triumferande Kyrkan och den förblindade Synagogan i form av två kvinnogestalter, vår illustration är hämtad från Östra Vemmerlövs kyrka i Skåne.

Palestrinas tonsättning är underbart vacker, och många har en stark relation till den – men med tanke på dess historia är det kanske en uppoffring vi bör göra som en del av vår kollektiva botgöring i fastan att avstå från den. Vi lever i en tid av ökande antisemitism, och det är en plikt att avhålla sig från allt som på minsta sätt kan göda den med negativa stereotyper av judar. I det nya handboksförslaget finns Improperierna inte längre med. I många församlingar, t ex Malmö pastorat, är de redan borta från långfredagsgudstjänsten. Vi hoppas många följer efter.

Helene Egnell

 

Filed Under: Bloggtexter

Nyförvärv till biblioteket – mars

Mar 20

Memoirs of a Hopeful Pessimist av Debbie WeissmanMemoirs of a Hopeful Pessimist: A Life of Activism through Dialogue av Debbie Weissman (biografi)

After attending a week-long, inter-religious conference with about 60 other women, Dr. Debbie Weissman had a life-transforming experience. While harnessing a strong Jewish identity on her quest to do interfaith work, she tells about meeting people from other religions and the interesting conversations that ensue. Her unique perspective, one that includes respect and concern for others, allows for distinct and novel insights. Coupled with humorous anecdotes, Dr. Debbie Weissman’s engaging journey finds meaning and optimistic hope in the life of a pessimist.”

 

Louis Massignon: A Pioneer of Interfaith DialogueLouis Massignon: A Pioneer of Interfaith Dialogue av Dorothy C. Buck (biografi)

The root of the word Badaliya in Arabic, means to replace or exchange one thing for another. The French scholar and spiritual seeker, Louis Massignon (1883 1962), interpreted the word as a willingness to put oneself in the place of another, to give one s own life for the sake of someone else. This offering of himself for the well-being of his Muslim brothers and sisters was the inspiration for Massignon s entire life. In 1947, the renowned orientalist, who had regained his Christian faith and identity while on a research expedition in Baghdad, in present day Iraq, established an international prayer association that he named, the Badaliya and for which he remained the organizer until his death in 1962.”

 

Trossamfunden och flyktingarna: en reportagebokTrossamfunden och flyktingarna: en reportagebok om trossamfundens verksamhet för nyanlända och flyktingar av Tove Palén. Utgiven av Nämnden för statligt stöd till trossamfund.

Hösten 2015 var speciell på flera sätt. Aldrig tidigare hade så många människor varit på flykt i världen. 2015 var också det år då rekordmånga flyktingar kom till Europa. Till Sveriges nordliga breddgrader tog sig över 160 000 personer. Detta innebar en stor utmaning för svenska myndigheter. Men det offentliga fick hjälp från civilsamhället. Organisationer, föreningar, församlingar, tillfälliga nätverk och enskilda människor engagerade sig i mottagandet av flyktingarna. För trossamfunden är det sociala arbetet för flyktingar en lika central som omistlig del av verksamheten. Så har det varit länge men det syntes tydligt under hösten 2015 då kyrkor, moskéer eller andra gudstjänstlokaler ofta blev samlingspunkter för de akuta mottagningsinsatserna. Hit kom flyktingar för att få en natts sömn, ett mål mat och varma kläder. Reportageboken Trossamfunden och flyktingarna är ett försök att ge en inblick i denna verklighet. Det är inte en utvärdering eller en kritisk granskning av vad samfunden gör, utan tio korta nedslag på olika platser i Sverige. Ambitionen har varit att på ett konkret sätt visa vad trossamfunden gör för flyktingar – och hur de går tillväga.”

Jag är neutral!: religionskunskap i det pluralistiska SverigeJag är neutral!: religionskunskap i det pluralistiska Sverige av Karin Kittelmann Flenser

En av de integrationsutmaningar som Sverige står inför är hur vi bemöter människor som ser världen på ett annorlunda sätt. För att det mötet ska bli så bra som möjligt behövs det ett genuint intresse för människor med andra trosuppfattningar. I rapporten som Karin Kittelmann Flensner, lektor i utbildningsvetenskap, har skrivit, argumenterar hon för att svensk skolas religionsundervisning i dag saknar det här intresset. Religionsundervisningen, menar hon, används i stället för att förtydliga den egna, sekulära övertygelsen och religiösa människor framställs ofta som irrationella och kvar i en förgången tid. ”

 

Contemporary Muslim-Christan EncountersContemporary Muslim-Christan Encounters av Paul Hedges (red.)

Contemporary Muslim-Christian Encounters: Developments, Diversity and Dialogues addresses the key issues in the present day global encounter between Christians and Muslims. Divided into two parts, the first examines theoretical issues and concerns which affect dialogue between the two traditions. The second part highlights case studies from around the world. Chapters come from established scholars including Reuven Firestone, Douglas Pratt and Clinton Bennett, emerging scholars, as well as practitioner perspectives. Highlighting the diversity within the field of ”Christian-Muslim” encounter, case studies cover examples from the US and globally, and include dialogue in the US post 9/11, Nigerian Muslims and Christians, and Christian responses to Islamophobia in the UK. Covering unique areas and those not explored in detail elsewhere, Contemporary Muslim-Christian Encounters: Developments, Diversity and Dialogues will be of interest to advanced students, researchers, and interfaith professionals.”

 

 

Malin Norrby

Vi behöver feministisk interreligiös solidaritet

Mar 8

Gruppbild på deltagare vid IKETH-konferens 2008Idag, på Internationella kvinnodagen, får väl också denna blogg dra sitt strå till stacken i myllret av feminismer som diskuteras och manifesteras denna dag!

Feminismer, ja – för feminism är inget entydigt begrepp. Diskussionen om teori och metod, om vilka ideologier feminismen kan ingå ett fruktbart samarbete med, om vilka strategier som leder framåt har pågått sedan kvinnorörelsens födelse i förrförra seklet. En röd tråd i diskussionen har gällt människosynen: särartsfeminism eller likhetsfeminism. Ska kvinnor ha inflytande i samhället för att vi annorlunda än män, eller för att vi är likadana som män?

Och så har vi frågan om feminism och religion. I 70-talets kvinnorörelse var den som kallade sig kristen en lite udda fågel – till skillnad från 1800-talets pionjärer, som hämtade sin inspiration ur Bibeln, samtidigt som de var kritiska mot den patriarkala kyrkan. Dagens religiösa feminister får fortfarande kämpa på två fronter: med det egna samfundet som inte förstår deras feminism, och med sekulära feminister, som inte förstår deras religiösa engagemang. Titeln på en bok som kom för ett par år sedan är talande: ”Faithfully Feminist: Jewish, Christian and Muslim Feminists on why we stay”.

Feministteologi ett interreligiöst projekt

Den moderna feministteologin har varit interreligiös från början: inte minst var den ett judisk-kristet projekt (även om den kristna feministteologin inte alltid var fri från antijudiska stereotyper) men muslimska feminister, t ex Amina Wadud, fanns med på ett tidigt stadium. Idag finns det anledning att värna och stärka denna interreligiösa solidaritet.

Kön och sexualitet är en stridsfråga idag, såväl inom som mellan religiösa gemenskaper. Kvinnofrågor diskuteras i de flesta religiösa traditioner över hela världen, men kan också ”kidnappas” för vitt skilda agendor: såväl anti-muslimska som anti-västerländska. Anti-islamsk propaganda anspelar ofta på att kvinnor skulle ha låg status i islam, ofta symboliserat av slöjan, framförallt de heltäckande varianterna.

Men samtidigt får kvinnor som bär burka/niqab också illustrera ”hotet” från islam. Ett exempel är Sverigedemokraternas ökända video från valrörelsen 2010, där en kvinna med rollator jagas av kvinnor höljda i svarta skynken. Budskapet var att resurser tas från svenska pensionärer för att göda muslimerna som invaderar vårt land.

För många sekulära likväl som religiösa feminister symboliserar slöjan kvinnoförtryck – men kanske också hotet att förtrycket som kvinnorörelsen så länge bekämpat ska komma in genom bakdörren om sådan klädsel accepteras.

Hävda rätten till sin egen kropp

Utifrån en feministisk analys är det inte orimligt att se den heltäckande klädseln som ett uttryck för kvinnoförtryck. Problemet är att kritikerna förbiser att den också kan vara uttryck för kvinnors fria val. Risken är alltså att kritiken bidrar till objektifieringen av ”Den muslimska kvinnan”, som framställs som både offer och förövare, som föremål för medömkan likaväl som ett hot mot det västerländska samhället. Hon blir själva symbolen för islam.

Å andra sidan är det inte bara i en västerländsk, orientalistisk diskurs som kvinnors ställning lyfts fram för att nedvärdera ”de andra”. Motsvarande retorik finns i ”occidentalistisk”, väst-fobisk propaganda. I fundamentalistiska versioner av de flesta religiösa traditioner tolkas den västerländska kvinnans ”omoraliska” leverne, de höga siffrorna för abort och skilsmässor som bevis på hur kvinnofrigörelsen för människor vilse, och hur utsatt den västerländska kvinnan i själva verket är. Man pekar också på hur kvinnor tvingas exploatera sina kroppar i reklamen.

Vare sig en kvinna täcker eller exponerar sin kropp står den i fokus för debatten. Och just därför är det så viktigt att feminister även i detta sammanhang hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar, vare sig vi väljer att täcka dem eller ej. Den som tillämpar den viktiga dialogprincipen ”låt var och en definiera sig själv” talar inte om för en kvinna att hon är förtryckt för att hon klär sig på ett visst sätt. I medvetenheten om att feminism kan bygga på olika teorier och strategier kan jag erkänna att en feminist kan bära huvudduk och avstå från att ta män i hand, även om jag själv menar att andra teorier och strategier är att föredra.

Centrum för religionsdialog har genom året på olika sätt lyft feministiska perspektiv. 2008, när vi startade vårt arbete, stod vi värd för IKETH:s konferens om kvinnors skrifttolkning som resurs i religionsdialogen och arbetet för jämlikhet (bilden ovan är hämtad därifrån). Lika länge har vi funnits med i arbetet med seminarieserien ”Religionsdialog i genderperspektiv” som hittills genomfört åtta seminarier på olika teman. Sedan förra året har Stockholmsavdelningen av nätverket ”Systerskap & religionsmöte” sina möten i våra lokaler.

Vårt bibliotek har ett hundratal titlar som innehåller feministteologi från olika trossamfund och i interreligiös praktik. De flesta av dem återfinns under denna länk. Det går utmärkt att komma och botanisera i hyllorna, och även låna hem böcker!

Glad 8 mars på er allihopa!

Helene Egnell

Filed Under: Bloggtexter

Religiös analfabetism

Mar 3

Helene EgnellMyndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har publicerat en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige (nedan kallad MSB 2017) som fått skarp kritik av 23 svenska islamforskare, som menar att rapportens slutsatser går emot den samlade forskningen om islam i Sverige.

Forskarna kritiserar rapporten ur akademisk synvinkel. Men det finns också anledning att granska den från ett trosperspektiv. Rapporten är nämligen också ett uttryck för den ”religiösa analfabetism” som börjat debatteras de senaste åren. Det icke redovisade grundantagandet är att en svensk är en person med sekulär livssyn, och att i den mån man har en religiös tro är det en sektor av livet som hör hemma i den privata sfären.

Rapporten framhåller, som bevis för Muslimska Brödraskapets fördärvliga inflytande att en skrift som utgivits av Sveriges muslimska förbund säger att ”muslimer bör ’underkasta’ sig tron som uppfattas vara ett allomfattande system av idéer, ideal och normer för mänskligt liv” samt att ”[d]et uppfattas som en religiös plikt att sprida islam”. (MSB 2017, s 9)

”Underkastelse” är ett specifikt muslimskt uttryck, i kristendomen talar vi hellre om ”överlåtelse”, inom buddhismen att ”ta sin tillflykt till” Buddha – men de flesta troende oavsett konfession anser nog att tron är allomfattande, och innehåller idéer, ideal och normer för mänskligt liv. Islam, liksom kristendomen, är en uttalat missionerande religion – men även t ex hinduer och buddhister vill sprida sin lära. Så vad är problemet när just islam gör det?

Vidare berättar rapporten att Muslimska Brödraskapets medlemmar får genomgå en introduceringsprocess på 5-8 år, och att denna tid är avsedd att förbereda dem på ett långsiktigt samhällsbyggande arbete. Novitiat, kallar man en sådan introduceringsprocess i klostervärlden, och att vara samhällsbyggande ingår i de flesta religioners självbild.

”Gränslöst arbete” är rubriken på ett avsnitt i rapporten. Gränslöshet är också något som är gemensamt för de allra flesta religiösa rörelser. De uppstår på en geografisk plats, men sprids sedan genom handel, migration eller mission över världen. ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar” sade som bekant Jesus. Det är också värt att påminna sig att ”kosmopolit” är ett kodord för judar i antisemitisk propaganda.

Detta var bara ett par exempel på hur det som är ett normalt sätt att tänka och verka för dem som praktiserar någon form av religion i rapporten misstänkliggörs. Författarnas underliggande åsikt att den som ska räknas som svensk är sekulär framkommer i slutet på det avsnitt som kritiserar ”mångkulturalismen”: ”Den svenska befolkningen [min kursivering] bör [enligt mångkulturalismförespråkarna, min anm.], trots att de är i majoritet, vara en grupp bland andra grupper: alla grupper ska ha samma status.” (MSB 2017 s 26) Möjligen handlar det om en ”freudian slip”, men i detta citat förefaller rapporten inte räkna med att muslimer ingår i den svenska befolkningen.

Om ”den svenska befolkningen” inte inkluderar muslimer, kan den rimligen inte heller inkludera praktiserande kristna, judar, hinduer, buddhister osv. Ska vi räkna oss som ”resident aliens”? Om en statlig myndighet tar till sig denna syn på religiösa människor är det allvarligt.

I likhet med islamforskarna ifrågasätter inte heller jag att det kan finns individer och grupper i Sverige som har kopplingar till Muslimska Brödraskapet, och att det skulle kunna vara ett samhällsproblem. Men en kartläggning av detta måste baseras på fakta, och vara grundad i en förståelse av vad religion är.

Helene Egnell

Filed Under: Bloggtexter