Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har publicerat en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige (nedan kallad MSB 2017) som fått skarp kritik av 23 svenska islamforskare, som menar att rapportens slutsatser går emot den samlade forskningen om islam i Sverige.
Forskarna kritiserar rapporten ur akademisk synvinkel. Men det finns också anledning att granska den från ett trosperspektiv. Rapporten är nämligen också ett uttryck för den ”religiösa analfabetism” som börjat debatteras de senaste åren. Det icke redovisade grundantagandet är att en svensk är en person med sekulär livssyn, och att i den mån man har en religiös tro är det en sektor av livet som hör hemma i den privata sfären.
Rapporten framhåller, som bevis för Muslimska Brödraskapets fördärvliga inflytande att en skrift som utgivits av Sveriges muslimska förbund säger att ”muslimer bör ’underkasta’ sig tron som uppfattas vara ett allomfattande system av idéer, ideal och normer för mänskligt liv” samt att ”[d]et uppfattas som en religiös plikt att sprida islam”. (MSB 2017, s 9)
”Underkastelse” är ett specifikt muslimskt uttryck, i kristendomen talar vi hellre om ”överlåtelse”, inom buddhismen att ”ta sin tillflykt till” Buddha – men de flesta troende oavsett konfession anser nog att tron är allomfattande, och innehåller idéer, ideal och normer för mänskligt liv. Islam, liksom kristendomen, är en uttalat missionerande religion – men även t ex hinduer och buddhister vill sprida sin lära. Så vad är problemet när just islam gör det?
Vidare berättar rapporten att Muslimska Brödraskapets medlemmar får genomgå en introduceringsprocess på 5-8 år, och att denna tid är avsedd att förbereda dem på ett långsiktigt samhällsbyggande arbete. Novitiat, kallar man en sådan introduceringsprocess i klostervärlden, och att vara samhällsbyggande ingår i de flesta religioners självbild.
”Gränslöst arbete” är rubriken på ett avsnitt i rapporten. Gränslöshet är också något som är gemensamt för de allra flesta religiösa rörelser. De uppstår på en geografisk plats, men sprids sedan genom handel, migration eller mission över världen. ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar” sade som bekant Jesus. Det är också värt att påminna sig att ”kosmopolit” är ett kodord för judar i antisemitisk propaganda.
Detta var bara ett par exempel på hur det som är ett normalt sätt att tänka och verka för dem som praktiserar någon form av religion i rapporten misstänkliggörs. Författarnas underliggande åsikt att den som ska räknas som svensk är sekulär framkommer i slutet på det avsnitt som kritiserar ”mångkulturalismen”: ”Den svenska befolkningen [min kursivering] bör [enligt mångkulturalismförespråkarna, min anm.], trots att de är i majoritet, vara en grupp bland andra grupper: alla grupper ska ha samma status.” (MSB 2017 s 26) Möjligen handlar det om en ”freudian slip”, men i detta citat förefaller rapporten inte räkna med att muslimer ingår i den svenska befolkningen.
Om ”den svenska befolkningen” inte inkluderar muslimer, kan den rimligen inte heller inkludera praktiserande kristna, judar, hinduer, buddhister osv. Ska vi räkna oss som ”resident aliens”? Om en statlig myndighet tar till sig denna syn på religiösa människor är det allvarligt.
I likhet med islamforskarna ifrågasätter inte heller jag att det kan finns individer och grupper i Sverige som har kopplingar till Muslimska Brödraskapet, och att det skulle kunna vara ett samhällsproblem. Men en kartläggning av detta måste baseras på fakta, och vara grundad i en förståelse av vad religion är.
Helene Egnell