Professor Mona Siddiquis föreläsning till Krister Stendahls minne tog sin utgångspunkt i föreställningen att den stora skillnaden mellan de båda religionerna är att kristendomen talar om en kärleksfull och förlåtande gud, medan islam är en lagreligion med en dömande gud. Det är en
vilseledande förenkling, menade Mona Siddiqui – islam talar också om Guds kärlek, men utifrån andra perspektiv än kristendomen.
Professor Siddiqui inledde med ett par personliga historier, som illustrerade missuppfattningar om lagens och kärlekens roll i islam. En präst hon var bekant med hade sagt att han aldrig skulle kunna konvertera till islam, eftersom han inte ville gå miste om bacon till frukost. Bakom den halvt skämtsamma anmärkningen anade Mona Siddiqui en oförmåga att förstå att matregler kan ha en andlig funktion som ett uttryck för människors gudsrelation.
Den andra berättelsen handlade om en nunna som frågat: ”hur vet ni muslimer att Gud älskar oss? Som kristen vet jag att Gud älskar oss eftersom Jesus dog för våra synder”. Det var en fråga som för Mona Siddiqui tydliggjorde skillnaden mellan kristendom och islam (och även judendom) vad gäller hur de förstår Guds kärlek: avsaknaden av ett avgörande ögonblick i historien då denna kärlek uppenbaras.
Att tala om “islamisk teologi” är problematiskt, påpekade Mona Siddiqui, eftersom teologi traditionellt varit ett kristet begrepp. Det har inte samma funktion i islam, som inte har utvecklat samma typ av doktriner om Guds väsen som kristendomen. Men i den grundläggande betydelsen av
”tal om Gud” är det ändå rimligt att använda begreppet ”teologi” för islamiskt tänkande.
Paulus talar om människans slaveri under synden, och hur han kämpar med paradoxen att lagen är en välsignelse som visar den rätta vägen, samtidigt som den visar att han är slav under synden och inte kan befria honom ur det slaveriet. Han lyckas inte lösa paradoxen, men finner att befrielsen ligger i nåden och kärleken som personifieras av Jesus. Och här ligger den stora skillnaden mellan kristendom och islam, menar Mona Siddiqui, i synen på syndens natur.
Även om islamiskt tänkande inte har några motsvarigheter till de kristna lärostriderna kring inkarnationen och treenigheten, så finns det en djup reflektion över Guds vilja och natur i de olika grenarna av islamisk teologi.
I Bibeln är berättelserna om Guds kärlek ofta dramatiska, medan Koranens text kan te sig jämförelsevis tam, menar Mona Sidiqui, som också påpekar att det häpnadsväckande nog inte finns något bud om att älska Gud, motsvarande ”det dubbla kärleksbudet” i Bibeln. Men Koranens kortfattade uppmaningar att göra gott eftersom Gud älskar dem som gör det (t ex i Sura 2:195 och 222) har ändå inspirerat de sufiska mystikerna till deras hänförda utläggningar om Guds kärlek.
Islam anklagas ofta för att ha en gud som sätter upp villkor för sin kärlek, men så ser inte de muslimska teologerna och mystikerna det. Den store 1100-talsteologen al-Ghazali såg inte uppfyllandet av lagen som ett villkor för Guds kärlek, utan som det sublima sättet att visa Gud sin kärlek.
Lagen och kärleken ska alltså inte ses som två motsatta paradigm, utan Mona Siddiqui vill se ett dialektiskt förhållande mellan dem.
I kristendomen är kärleken central eftersom vi inte själva kan försona oss med Gud, utan det är Guds kärlek som åstadkommer försoning. Mona Siddiqui refererade till Anders Nygrens idé om att agape är ett grundläggande och centralt begrepp som är unikt för kristendomen. I islam har kärleken inte samma strukturella betydelse, menar hon.
Föreläsningen bygger på ett kapitel i Mona Siddiquis bok “Muslims, Christians and Jesus”, som är väl värd att läsa. Den är tillgänglig via nätbokhandeln, men finns också att låna på Centrum för religionsdialogs bibliotek.
Helene Egnell