Ett trettiotal askar i olika färger med hemlighetsfulla dekorationer på. Efter kvinnoseminariet Helig-Qadosh-Moqqadas på Sigtunastiftelsen följde de med sina skapare hem. Som en påminnelse om ett dygn av delande, kring frågan vad som är heligt för mig.
Helig är ett mångtydigt ord
På svenska har det med ordet hel att göra, med betydelsen lyckobringande och oskadad. I ordet ligger också betydelsen okränkbar och fridlyst, det som inte får skadas. Betydelsen ”avskild”, det som är avskilt för Gud är en grundbetydelse i det hebreiska qadosh med samma stam som det arabiska moqqadas, och det latinska sacrum. Den heliga platsen är den plats där det heliga uppenbarar sig, den heliga tiden den tid då vi träder in i den mytiska tiden och blir samtida med händelser i vår religiösa tradition.
Men i många traditioner har kvinnors tillträde till de officiella heliga rummen begränsats. Kvinnor har inte fått vara med och definiera vad som är heligt eller formulera de heliga skrifterna eller riterna. Var och när finner kvinnor det heliga? Hur vill vi definiera och formulera det? Det var frågan när Centrum för religionsdialog tillsammans med Sigtunastiftelsen, Samarbetsrådet för judar och kristna, Sensus och Ibn Rushd bjöd in till seminarium 4-5 mars 2016.
Varje människa bär på en berättelse
Deltagarna fick var och en fick berätta om en helig plats. För många var det en kyrka, för muslimerna Mecka, men många hade också en plats i naturen eller ett sommarställe som sin heliga plats. De flesta uttryckte också att egentligen kan alla platser vara heliga platser, och att den heliga platsens betydelse låg i att den påminde om att man kan möta Gud överallt.
– Jag trodde det skulle blir väldigt långtråkigt att lyssna till alla presentationer, men nu förstår jag att varje människa bär på en berättelse, och jag vill höra mer om var och en, sa en av deltagarna efteråt.
Var och en fick under pedagogen Lotta Geislers ledning tillverka en ask av papper och pryda den på det sätt hen ville.
– Jag tog fasta på att det heliga är något okränkbart, som kan behöva skyddas. Vi får göra askar som skyddar det som är heligt för oss, sade Lotta, som sedan varsamt ledde deltagarna i att två och två dela med varandra hur de tänkt när de gjorde sin ask. När sedan alla fick säga något inför hela gruppen uttryckte flera att de först känt ett visst motstånd mot att ”pyssla”, men att det blivit en oväntat stark upplevelse att på ett så konkret sätt reflektera över vad som var heligt för dem.
Tre olika perspektiv på helighet
Efter att på detta sätt ha delat något om vår personliga relation till det heliga ägnades lördagen åt de mer offentliga uttrycken för helighet i islam, kristendom och judendom. De tre föreläsarna närmade sig ämnet från mycket olika utgångspunkter.
Lena Larsen, norsk teolog och praktiserande muslim, fokuserade på den alltmer brännande frågan om kvinnors plats i moskéerna. Många moskéer är idag bara öppna för män, eller kvinnor hänvisas till de sämsta platserna, på en läktare eller i ett annat rum, ofta små och opraktiska. Men protesterna mot detta växer bland muslimska kvinnor. De hänvisar till att Koranen inte säger något om kvinnors plats i moskén, och att i Mecka, islams heligaste plats, ber kvinnor och män sida vid sida.
– Att få gå runt Kaba hand i hand med min man, där alla var sida vid sida och alla kategorier nedbrutna, det var ett tillstånd av helighet, berättade Lena Larsen. Hon beskrev hur villkoren för kvinnors tillträde till moskéerna diskuterats genom hela islams historia, och hur läktarna och de särskilda rummen för kvinnor tillkom på 1800-talet. Idag finns det tre krafter som verkar för kvinnors tillträde till moskén, både från konservativt och progressivt håll:
– Undervisning är en ny viktig funktion i moskén, därför tycker Brödraskapet att det är viktigt att kvinnor går dit, så att de får kunskap och kan undervisa barnen. Även salafismen uppfordrar kvinnorna att gå till moskén. Och så har vi den rörelse där kvinnor vill leda bön. Ett uttryck för den är rena kvinnomoskéer, vilket inte är något nytt. Det nya är att de har en feministiskt agenda, som vi ännu inte vet vart den kommer att leda. En fråga är om kvinnomoskéerna kommer att medföra en förändring i moskéns idé och funktion?
Kallade till ett heligt liv
Biskop emerita Caroline Krook stod för det kristna bidraget. Hon inledde med att konstatera att alla de tre ”abrahamitiska” religionerna är eniga om att endast Gud är helig, men att det som kommer från Gud har del i guds helighet och inte får kränkas.
– De första kristna började kalla varandra ”heliga”. Genom dopet hade de blivit lemmar i Kristi kropp och på så sätt blivit delaktiga i Guds helighet. Människan blir inte helig genom moraliska egenskaper eller livsföring, men är kallad till ett heligt liv. Helgon kallar vi dem som helt och hållet tagits i anspråk för Guds räkning.
Kvinnors inflytande minskade när kyrkan växte, år 494 satte t ex ett påvligt brev stopp för kvinnors tjänande vid altaret, berättade Caroline Krook, men lyfte också fram de många medeltida kvinnor som trots allt visade på det heliga och blev inflytelserika, som Hildegard av Bingen, samt Birgitta, Katarina av Siena och den sentida Edith Stein som blivit utnämnda till skyddshelgon för Europa.
Helighet är Livet självt
Eva Aperia, pedagog i judiska församlingen valde att tala om Livets helighet. Heligheten är skild från allt i den materiella världen, samtidigt som den emanerar ut i världen. Helighet är Livet självt, menade hon.
– I en värld som frågar ”hur kan jag använda det” säger judendomen ”gör oss heliga genom dina bud”. Människan intar en särställning i skapelsen: hon har fått Guds ande inblåst i sig, är ”Guds avbild”. Människan kan förändras och världen kan bli bättre. Vi lever i ett partnerskap med Gud, ett förbund. I det ligger ett stort ansvar: våra handlingar är avgörande, vi kan dra in eller stöta bort Gud ur världen. Det vittnar om Guds kärlek och djupaste tillit till människan.
– Enligt Mishna stämplar Den helige varje människa med den första människans stämpel, ändå är var och en unik. Vi borde begrunda vårt gemensamma ursprung. Vi är skapade lika för att vi ska förstå att det bara finns en Gud.
Det dryga dygnet på Sigtunastiftelsen inramades av andakter från de tre olika traditionerna. Eva Ekselius ledde välkomnandet av Shabbat på fredagkvällen, på lördags morgon lärde Aiat Majeed oss att be med muslimska radband, som alla fick behålla, och dagens avslutades med en tidig helgsmålsbön som leddes av Helene Egnell med hjälp av citat av Hildegrad av Bingen och Mechthild av Magdeburg, två av de medeltida kvinnor som skådat in i helighetens djup.
Detta var det åttonde seminariet i serien ”Religionsdialog i genderperspektiv”. Det första hölls 2005, och ämnen som tagits upp har varit Sara och Hagar, övergångsriter, mat, kläder och döden.