Året 2022 har på flera sätt varit ett av de mest omtumlande åren för världen. Miljoner människor som redan hade det svårt, har fått det än svårare, i alla världs-delarna, 82 miljoner är på flykt, över 40 miljoner saknar tillräckligt med mat. Klimatet, med översvämningar och bränder har kommit ur balans. Framtiden är oviss – och hoten mellan världs-ledarna trappas upp.

Mitt i allt detta nynnar barnen på en sång som länge har tillhört den svenska sångskatten. En sång som i all sin enkelhet ändå har ett tydligt budskap till oss. På förskolor, skolor och i hemmen, är det den här sången som nynnas och som de litet större barnen älskar att sjunga med i, och det beror inte bara på de enkla rimmen!

Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen.

Alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen.

Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp.

Tipp, tipp tapp.

Den här första versen kan också alla vi vuxna känna in stämningen i. 

Att det är midnatt, att det är nedsläckt känner vi både till och av, att det är för tyst, känner många av – för jorden och människorna skälver och bävar inför det rådande världslägets raka väg, i hopplöshet.

Ja, den här sången skissar en bild av hur det är – precis som julevangeliet (Lukas 2:1-20) beskriver världsläget när kejsaren ordnade en skattskrivning för att få råd att fortsätta sitt krig, och tvingade människor att ge sig av – och Josef och Maria var några av alla dessa människor som i mörkret fick ge sig av.

Den andra versen handlar om det hopp som julevangeliet målar upp i stark kontrast mot kejsare Augustus värld. För där utanför stallet hörs en sång och om fred på jorden, och lovsång till universums Gud som vill att människor ska hålla fred. För i och med att Jesus föds, så återkommer hoppet, herdarna jublar, och människorna vågar tro på framtiden och varandra. 

Varje gång jag hör barn sjunga vers två i sången Midnatt råder, eller Tomtarnas Julafton, som den egentligen heter, så tänker jag på att det vi firar i dag, Jesus födelse, hjälper alla människor att krypa ur det som förminskar deras värdighet som människor, till ett liv i balans med alla och naturen. Alla och därför också mig.

Så här är vers två – en vers om hopp:

Se, då krypa tomtar ur vråna, upp ur vråna.

Lyssna, speja, trippa fram på tårna, fram på tårna.

Tipp ta, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp.

Tipp, tipp tapp.

Och precis som barnen när de sjunger, så finlemmat med sina kroppar, händer och fötter härmar nyckelmomenten sovandet, och sedan krypandet upp ur vråna, och lyssnandet, och spejandet, och trippandet mot framtiden så hoppas vi att hela världens delar och ledare härmar det här – med julevangeliets budskap i sinnet: Fred på jorden – ära åt Gud i höjden, och kryper upp ur sin mörka vrån.

För några dagar sedan gjorde SvT en inspelning i Mariakyrkan i Helsingborg. Inslaget som ligger på SVT:s webbsida, handlar om den omfattande, tidskrävande och kostsamma renoveringen av kyrkans fönster som förstördes längs hela norrsidan, och i delar av koret. Det hände i samband med en detonation av en bomb mindre än 50 meter från kyrkan.

Detonationen ägde rum den 24 maj, och vi var många i Helsingborg som blev mycket berörda när vi in på vår egen kyrkas ömtåliga hud fick känna av våldet och hoten som finns i vår älskade stad.

Våldet som ibland beskrivs som strukturellt för att skydda marknader av bedrägerier och narkotikaförsäljning och ibland beskrivs som spontana i affekt utförda personliga vendettor.
Hur än våldet beskrivs, och förklaras, så är två saker bortom allt tvivel, nämligen:

• Ingenting är så meningslöst, så fullständigt okreativt, så bakåtsträvande och hämmande som våld.
• Och för det andra, som vuxna måste vi alltid, hela tiden leva upp till kravet att rannsaka oss, i varje sekund så att våra tankar och handlingar aldrig öppnar upp för och i slutändan ser våld som en lösning på ett problem.

I julevangeliet som också med sin tidsinramning säger något väsentligt om det politiska världsläget vid tiden för Jesu födelse, julevangeliet inleds ju med orden, Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas, liksom i det förhör som romaren Pontius Pilatus håller med Jesus, minuterna före tortyren och därefter avrättningen av Jesus, så ställer evangelisterna två riken, två föreställningar om sanning, två livshållningar, mot varandra:

Det ena riket: Pax Romana – romarriket med dess romanska fred, som med våld och hård styrning höll folk i schack – och därför ideligen behövde ta ut tullavgifter, och extra skatter från byar och från de besegrade folken, för att upprätthålla sitt system, sin ”fred”.

Det andra riket: Guds rike, som himmelsöppnar sig med kärlek och bräcklighet. Precis som glasfönstren här i kyrkan, sköra och transparenta, som nu sätts samman igen, som tonerna bildar en melodi, och som människorna endast tillsammans är en mänsklighet, och Kärlekens ur-logaritm trotsigt med början i ett lånat stall låter sitt rike komma på jorden, för att Gud ska bli allt i alla, via ett lånat kors.

Bön:
Ge alla människor del av den frid som änglarna sjöng om den första julnatten: Frid på jorden och ära åt Gud i höjden.
Ge oss den förundran som herdarna erfor den första julnatten, och låt oss också skynda.
Med Maria vill vi begrunda, ta till oss, det vi har hört – det möjliga kärleksriket i en värld av alltför mycket våld.

Amen

För massor av år sedan stod det två föräldrar och tre barn, vår nya grannfamilj, på vår trappa och knackade på, och en vänskap som nu varat sedan över 20 år skulle inledas. Strax var vi i gång med maten och drycken och samtal som gjorde att vi berättade något om vilka vi var och en var, o s v. Barnen, en hel drös, tittade på varandra och det verkade plötsligt som något låg i luften. En av gästföräldrarna gav röst åt vad det handlade om.

– Får era barn se Robinson?

Aha, det var därför det hade varit litet avvaktande stämning runt bordet, och undrande blickar mellan oss vuxna, några sekunder. Barnen insåg nämligen att klockan närmade sig Robinson, och vi föräldrar funderade på hur vi skulle formulera tv-frågan. Eftersom vi väl alla ansåg att Robinson var ett slags socialdarwinistiskt spel men inte ville missunna barnen något (som de brukade få se), så enades vi om att ”vi ser den med barnen”. Som om vi på något sätt kunde utgöra ett filter mellan rutan och deras sinnen! Ja, tänk.

Så satt vi där och försökte väl skava av de värsta replikerna och konspirationsuppläggen som presenterades av (skådespelare)-personerna på denna tropiska ö, genom käcka tillrop och distanserande kommentarer, så att barnen skulle känna att det hela med en (ojuste) utslagningstävling var litet fånigt. Men tyckte barnen det egentligen? Var det inte snarare så att vi legitimerade programmet, genom att i barnens ögon koreografera och justera själva gestaltningen? Vad var verkligt för dem?

Nåväl, jag ångrar inte det. För det var för längesedan. Då när vi fortfarande kunde göra saker och kalla dem för oförargerliga. Men de tiderna är slut. För mänsklighetens etiska medvetande är progressivt och med kunskap följer ansvar.

På en och samma vecka har jag nu på media sett hur kända svenskar går omkring i svåra terränger och under extrema förhållanden, i en lek, som en lek. De har därefter fått upprepat beröm för sin duktighet, tala rakt in i kameran och berätta djupsinnigt och personligt hur det kändes att vara sviken, hungrig och törstig, hur det skavde, hur de frös eller var varma och plågade. Hör de inte sig själva? Vet de inget om världen, vad som händer runt dem?

Under samma vecka har ju eller borde samma tv-kanaler ha rapporterat om dödade människor i en kyrka i Etiopien, bombdåd i Istanbul, torka, hunger, törst i ena delen av världen och översvämningar, sjukdomar, klimatflyktingar i den andra delen av världen. Ingen lek. Inte självvalt. Inget låtsaspsykologiserande eller egoboostande. Ingen solnedgång över havet och anslutande reklam för livskvalitet, föryngring, rikedom och gemenskap.

Under samma vecka fortsätter ju också ett anfallskrig härja i Europa – och oftast unga, sönderpropaganderade eller vilseledda eller bara unga och naiva människor luras till skyttegravar med meningslösa uppgifter och sjukdomar och hat till följd. Och på andra sidan, människor som har isolerats, torterats och levt under omänskliga förhållanden i månader. Utan tillräckligt med förnödenheter. Utan sina mänskliga rättigheter. Ingen lek. Bara på riktigt ovald verklighet.

– Titta inte då, säger jag till mig själv, (och detsamma kanske du också vill råda mig till, eller dig själv.)

Den stora risken är väl inte att jag fortsätter titta på allt detta lekskräp om hur människor utmanar sig själva och går stärkta vidare i livet, bejakande och bekräftande sig själva och sina strapatser i den oädla konsten att ägna sitt liv, sin talang åt fel saker och att slösa bort sitt oftast välförtjänta kändisskap istället för att ställa det i rättfärdighetens, fredens och klimatarbetets tjänst.

Den stora risken är däremot att gränsen, eller den röda linjen som man säger nuförtiden, mellan detta eviga lekande och rapporteringen om allt som händer i vår värld suddas ut. Allt blir en fiktion, ett hitte på, något okroppsligt, overkligt där vi inte erfar någons lidande som sant och där vi inte förväntas ta ställning eller engagera oss – för alltför mycket blir som en lek andra gör, där borta, och så lyssnar vi, tittar på. Precis som kändisarna som utmanar sig, och resonerar löjligt fånigt och pretentiöst kring sina upplevelser, så har vi ju våra ”egna satta målbilder”, som vi inte kan överge även om varken jord, luft, fred, nu eller framtid finns. Leken där ute får en automatisk rekyl, den blir ju till ett allvar kring en enda sak, jaget. Det är synd. Förr beskrevs den som en nedåtböjdhet mot marken, ett hukande åt och dyrkande av det förgängliga, i den tidens språkdräkt, det materiella, och sedan reformationen en inkrökthet i sig själv, i förstone åt sin egen förträfflighet – men varför inte kalla det inkapslandet sin egen lek då framtiden samtidigt som vi roar oss med nihil får ett om före sig istället för ett hur, och redan nu för miljoner barn och vuxna, som knackar på vårt liv.

Det finns en helg varje år som är alldeles speciell och det är allhelgonahelgen.

Det är den helgen på hösten då vi minns dem som vi har förlorat. Ibland är det i närtid – ibland flera årtionden sedan, och det är samma sorg, men olika djupt huggen i vår livsnerv.

Människor som stått oss nära i livet. Människor som har gjort oss till de vi är idag. Så är det: utan dom inte vi.

Och den här helgen, allhelgonahelgen, ägnar vi ju särskilt åt att minnas dem, att tänka på alla fina, goda vardagshändelser vi varit med om tillsammans, det som har skapat vårt gemensamma liv.

Allhelgonahelgen är därför en helg när vi tänder ljus.
Vi tänder ljus i kapell och i kyrkor, vi har minnesgudstjänster och meditativa stunder i kyrkor och kapell i hela Helsingborg.

Och vi har mycket musik, för musik stillar oss och får oss att hämta kraft ifrån de inre källorna, och att gå vidare med framtidshopp.

Vi tänder ljus.

Ljus som ska sprida värme och skingra mörkret.

Ljus som gör tankarna ljusa när vi tänker på dem som vi saknar, dem som är en del av oss själva.

Ljus som tecken på livets, och människors, och Guds omsorg om var och en av oss, och hela skapelsen, och miljön.

Ljus som ska ge oss livsmod, stärka vår identitet, hjälpa oss att vara sanna människor och ge oss en vilja till det goda, fred, rättvisa, kärlek, glädje och skratt, allvar och gemenskap bortom ytan.

Ljus som lyser vår väg framåt, så att vi kan fortsätta gå den, trots att vi förlorat så mycket på resan. Förlorat dem vi trodde alltid skulle gå med oss – fastän vi ju visste.

Med blicken höjd, i allhelgonatid, tröstens tid, välkommen till kyrkor och kapell, att tända ljus, att lyssna till musik, eller bara sitta stilla.

Eller ta en promenad, en vandring på någon av alla våra begravningsplatser. Här finns en bänk också för dig, och ett stråk av tröst, en glimma av hopp, en smak av ljus. Varje löv.

• • •

Annie Ernaux skriver vackert och definitivt om saknadens insikt i slutet av sin bok om sin mor, en bok som hon ger namnet Kvinnan, säkert för att återspegla den närmast fysiska identiteten med sig själv. Med några korta vardagliga ting beskriver Annie utifrån sin egen insikt hur andras kärlek och omsorg, kroppslighet, närvaro och engagemang ger oss människor den kontinuitet i vårt eget liv som gör att vi över tid och i återblickandet upplever oss som ett sammanhållet jag, en personlighet, människa.

”Jag kommer inte längre höra hennes röst. Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom från.”

Ett något annat sätt att beskriva detsamma möter i Torbjörn Flygts senaste bok Slugger där huvudpersonen hela sitt liv ser sig som en del av sin ena förälder, i oändlig men bristfällig kärlek till den ständigt givande och kämpande, och svikna men ändå upprätt gående, som ger kraft. Också en Kristusbild.

Idag lyssnar vi på tre bibeltexter i våra kyrkor. Tre texter från tre helt olika situationer, och med en stor tidsrymd mellan dem. Texterna är också olika på så sätt att de handlar om olika saker, vitt skilda saker. Kan det tyckas.

Den första texten är den vackraste texten, för den beskriver på ett fantastiskt sätt den realistiska syn som Noomi har om vad som är bäst för hennes svärdöttrar nu när olyckorna och död har drabbat hennes söner, alltså deras äkta makar, och att svärdöttrarna måste vara kloka när de planerar sina liv. Men allra vackrast blir berättelsen när Rut svarar henne att hon aldrig kommer att överge sin svärmor, och vända tillbaka. Och orden som hon sedan säger liksom etsar sig i ens minne: Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud, är min Gud.

Rut börjar alltså sitt statement i det nära, i du-jag-relationen, talar om rörelsen över land och vatten och att slå sig ned, och lyfter sina ord från det personliga till en tillhörighet till folket, och ytterst att dela samma Gud, samma grundövertygelse om verklighetens beskaffenhet. 

Med några ord beskriver hon alltså allt det som varje människa längtar efter: att få leva nära och troget, att följas åt – och att få känna tillhörighet till den plats man lever på, stanna där man behöver, och ytterst att allt detta har med tron på samma Gud att göra: Kärlekens Gud.

Den andra texten, episteltexten är inte alls på samma sätt vacker, och uttrycker inte heller ett personligt vittnesbörd om tillgivenhet och tro, men ändå något viktigt, om än i uppmaningens form, och med en pedagogisk argumentation: Visa gästfrihet – och föreställ dig att det är du som sitter i fängelse. Lev dig in i den andres situation, för som människa har du den förmågan, du är ju Guds avbild.

Den tredje texten liknar mest den första: Jesus vänder om när han får höra vad som håller på att hända, och går hem till Lasaros för att väcka honom från döden. Och det antyds att Jesus själv också kommer att uppstå, för det talas om två dagar innan han ger sig iväg. (På) den tredje dagen, är hela världens hopp, särskilt nu i klimatkatastrofens dagar, och att få vara med i hoppets arbete för jordens räddning, istället för att bidra till dess undergång. Med sig vänder Jesus oss – för det är i Jesus vi rör oss och är till: Döpta in i liv, det är minsann något annat än att vara döpt ”till” något, t ex ett namn ungefär som en etikett.

Bibeltexter: Rut 6:1-19, Hebreerbrevet 13:2-3 och Johannes (evangeliet) 11:1-7.

Ingen människa är en ö – det är väl så det engelska uttrycket No man is an island, oftast blir översatt. Och när vi använder det här uttrycket, såväl på engelska som svenska, eller för den del på vilket som helst av världens tusentals språk, så menar vi en och samma sak, nämligen att vi alltid står i beroende till varandra, vi är beroende av andra, och andra är beroende av oss. Filosofen Lögstrup kallar det för interdependens, och menar att vi sträcker oss ut mot varandra i spontana livsyttringar, för vi vill gott liksom bara av farten, och är goda liksom livet!

Att ingen människa är en ö, alltså en isolerad företeelse och ensamt övergiven eller självtillräcklig individ, har under de senaste årtionden fått ytterligare en dimension, nämligen framtidsdimensionen. Nu i miljökatastrofernas tid gäller det ju inte bara att se sig omkring i sin egen samtid och se hur beroende vi människor är av varandra i nuet, över hela vår jord, i byar, städer, över kontinenter och mellan folk och intressen av olika slag. Framtidsdimension formulerades pregnant 1987, av en arbetsgrupp nom FN som skulle ta fram det övergripande målet för en hållbar utveckling, alltså socialt, ekonomiskt, ekologiskt och andligt. Arbetsgruppens formulering i Brundtlandskommisionen är kortfattad och djup, på ett sätt som gör att tanken går till den vördnad och förundran för livet och naturen som Psalmisten i den 90:e psalmen lovsjunger alltings skapare med, samt också mikro- och makrokosmos.

Brundtlandskommisionens formulering lyder så här:

”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.

Svårigheten med att vara människa är bland annat att vi behöver hålla så många bollar i luften samtidigt, för att säga det som en klyscha. Vi behöver tänka på nuet, vardagens problem som kräver lösningar och mycket praktiskt arbete, arbetsplikter, oro för de närmaste, sjukdom och ohälsa – men också på krig i omvärlden, politisk turbulens, klimatförändringar som vi möter på tv och media varenda dag. Det är lätt att förtvivla i allt detta, och lätt att tappa kompassriktningen, och ge upp, kanske inte sig själv, men alla andra – och då också kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov, som det står i Brundtlandskommisionen från 1987.

Men historien bakåt går längre än till 80-talet – och idag har vi återigen fått några intryck från vad två stora personligheter säger om livet, Paulus och Jesus.

Paulus betonar att grunden för att känna enighet med det som är större än den egna lilla gruppen är två viktiga saker: Ömhet och medkänsla. Dessa två: ömhet och medkänsla.

För att konkretisera vad ömhet och medkänsla är kan vi då se hur Jesus hanterar förhållanden till andra människor, om han är en ö eller ett fastland. Han inbjuder sina kivande vänner med sin så prosaiska och allmänmänskliga fråga om stor, större störst, att se på honom, som menar att vi är till för varandra, till för att tjäna varandra, att inte sätta sig på sina höga hästar, och låta sig kallas för folkets välgörare när de står i tjänst för helheten. Kort sagt: Var rädd om din självbild, härma gärna Jesus i det här – han erbjuder sig som ett mönster att gå in i, efterfölja, och själv gick han hela vägen fram, och blev trodd under sin livstid.

Jesus gjorde ett livsval, stod för det, och vi kan analysera detta val, och välja att ha honom som förebild, härma honom – i vetskapen att han är mer än bara förebild – han läker och försonar också, allt tillbaka till ett, EN-ighet i Gud.

I varje arbetslag, och i varje sammanhang i vänskap, bekantskap, familj och släkt, uppkommer då och då situationer som rör vid de stora frågorna. Troligtvis går de oss oftast förbi – för vi känner den oerhörda tyngden och den värjer vi oss för. Dels för att orden att omfamna dem inte är tillhands, dels för att kommunikationen inte är förarbetad. Kanske också för att vi inte har svar, och för att vi inte vill ta med varandra ut i det okända, det svåra – det vi har omkring oss räcker. Söndag efter söndag tar vi emot Bibelns ord i gudstjänster, liksom möjligheterna är rika att också delta i gudstjänster mitt veckan, fysiskt eller digitalt. Vecka efter vecka hör vi på så sätt Jesu röst – och idag redogör evangelisten Matteus för binda-och-lösa tanken. En oerhört avgörande tanke. En svindlande tanke, egentligen det största undret – om de nu kan graderas.

Jesus säger nämligen till sina lärjungar att vad de och deras efterföljare, alltså kyrkan, binder på jorden är bundet i himlen. Och på motsvarande sätt, att det kyrkan löser på jorden är löst i himlen. Denna tanke, den så kallade nycklamakten, alltså makten till himmelen ges åt de kristna, alltså åt kyrkan. Inte som något frivilligt att jobba med utan som det avgörande att jobba med.

En utgångspunkt för nycklamaktsdoktrinen är att det går att göra en distinktion mellan handlingar, attityder, förhållningssätt och tankar som är felaktiga och som är rätta. (Här har redaktören för Evangelieboken satt ned foten genom valet av gammaltestamentlig text.) De rätta behöver inte åtgärdas. Men den som gör de felaktiga (syndiga), behöver förlåtelse för att det inte ska sluta med förskräckelse. Kyrkan ges uppdraget att förlåta, för att öppna himlens port för den som ”missat målet” (= syndat) och som ångrat sig inte bara med läpparna utan också med hjärtat, och detta kan göras 77 gånger, vilket avkodifierat betyder hur många gånger som helst! Kort sagt: För den som lever rätt eller vill det rätta är himlen – den avgörande sanktionen som verklighet eller föreställning – öppen! För oss andra – behövs förlåtelse, eller om vi inte tycker oss behöva det, att vi binds, alltså att kyrkan påtalar och tydliggör att vi är på fel väg, gör fel, tänker fel, syndar mot oss själva, andra, skapelsen, Gud själv (oavsett om det är som föreställning eller också som föreställning).

En annan utgångspunkt för nycklamaktsdoktrinen är att det finns en himmel som människan vill ha, vill till, vill leva i. Alltför oftast uppfattas en sådan himmel som något som finns först efter den enskilda människans död. Alltså en himmel som döden öppnar till men som anas då och då på jordelivet. (Glimt-metaforen sprider sig!). Förr tänkte man dessutom att den var där uppe och jorden här nere, och under jordytan, mörkret, vattnet, det onda – som Gud höll nere och i schack, och nu inte kunde men i slutändan skulle sätta stopp för.

När Jesus talar om binda och lösa människor i deras synd, och kyrkan försöker förvalta detta uppdrag, så borde detta vara helt förståeligt av vår tids medvetna, globala, upplysta, reflekterande, autonoma, naturvetenskapligt som humaniora- och beteendevetenskapligt skolade normkritiska människor. Varför då? Jo, för alla vi som på något sätt tillhör denna grupp som både har drag av moderniteten och av postmodernisten sysslar ju dagligen med att binda och lösa. Snart nog varenda ord, meningsbyggnad, gest, socialt, kulturellt som psykiskt sammanhang kan ju i vår tid snabbt och med en omedelbar konsensus ses som något som går emot himmelen – alltså den ordning som monopoliiskt bestämmer vad som är ok och vad som är förkastligt. (Här finns ingen pardon, som det diktas av en lyriker.)

Det tillhör väl mänsklighetens utveckling att det har blivit så här – att vi människor till vardags gör bedömningar, tar ställning, binder och löser, just för att skapa ett ett hanterligare eget universum, godare samhälle, en rättvisare och jämlikare värld. I klassisk kristendom – även om den aldrig har praktiserats i stor skala – så vägleder Gud människor oavsett vilken livsåskådning (religiös som ateistisk), genom människornas samveten, att där i samvetet känner människan naturligt vad som är rätt och fel – därav namnet Den naturliga lagen. Tyvärr har historien visat – och visar dagligen – att våra samveten kan manipuleras både av oss själva och av andra. Mig skrämmer det att det är så – och frågan väcks ofta inom mig, är jag fast i falska övertygelser om vad som är rätt och fel, korrekt och inkorrekt? Självkritik är nödvändig – men hur utövas den, är frågan. (Inte om vi är eller inte, eller om vi tvivlar eller inte.) Den naturliga lagen hörde samman med läran om Den allmänna respektive särskilda uppenbarelsen – och lagens bruk, säger inget om hur många, men 77:an går inte att bortse från!!!!!!!

Så nog är det så – att parallellt med att kyrkan inte längre i samma utsträckning har mandat att binda och lösa, så ser vi detta i vardagsdiskursen och i den politiska sfären som ju självklart går ända in i vår själ, i vårt samvete. Att det är så med själen erfar var och en som levt så länge att hen nu har dåligt samvete för sådant som hen ryckte på axlarna åt förr – eller inte ens det, och vice versa!

Vilket är då viktigast – att binda eller lösa?

Det unika med Jesus är bland annat att han lever för att lösa andra människor och lösa gudsföreställningar samtidigt som lösa-binda hålls samman. Annat är det med vår tid, som alltför ofta bara binder, och låter sin himmelen bli ett fördömande ideal – inte ett paradisiskt tillfälle som skiljer på den kämpande och segrande helheten.

Psalmer i Den svenska psalmboken:

57 (självkritik och hopp)

718 (örnevingarna och från dagens gammaltestamentliga läsning och frimodet)

I en värld av provokationer är det inte bara en svår konst att visa tålamod och behärskning. Det är dessutom nödvändigt för att upprätthålla människovärdet och samhället. Varje enskild människa har ett ansvar att inte dras med i starka känslor och i ropen som obarmhärtigt beskriver den andre. Samtidigt har alla ansvar för att värna yttrande- och mötesfriheten, och rätten att ”störa men inte störa ut” den andre. – Den som saknar sakargument gör ofta personangrepp med kränkande formuleringar, sade ofta min farfar – och tillade: Djupa andetag – frid, OCH utnyttja aldrig andras otillräckligheter. Och när vi barnbarn inte verkade förstå sammanfattade farfar: Spela aldrig dum – det är dig inte värdigt!

Amos 7:10-15, eftersom Amos håller boskap och odlar fikon, kan han inte kallas profet i den bemärkelse som enligt Amasja inte var tillåtet, men som enligt den generella definitionen ingen kan bestrida: kallad av Gud – inte någon som företräder ett särintresse. Amos resonerar logiskt – och är öppen med sin logik. Andra erbjuds att ta ställning till det som därmed sägs utan att förvillas av poetiskt smorda ord.

Vilket är ärligast, lättast, enklast, lämpligast, att acceptera en logik eller hänge sig åt en textuell känsla.

Paulus är också logisk i dagens text, Första Thessalonikerbrevet 2:1-8. Det ena ger det andra, och det yttre kända ger slutsatser om det inre, om avsikterna. I flera steg driver Paulus ett logiskt resonemang – den enda poetiska bilden är allegorin till hur en mamma förhåller sig till sitt barn – och även den bilden ingår i ett deduktivt logiskt resonemang.

Den mest drastiska logiken finner vi som vanligt hos Jesus. Här i Matteus 16:24-27, är det rakt på. Om du har betalat med ditt liv, ja då har du ju inget kvar att köpa tillbaka ditt liv med. Detta är logik långt djupare än de vardagliga former av livsstilsprogram som vi rör oss med, och som hålls så högt i Sverige just nu, av unga människor som tror sig kommit på något eget självständigt och icke konformistiskt, mitt-i-livet-människor som tycker sig ha ”absolut” koll på läget och lite äldre som menar sig ha erfarenheter och år på nacken och därmed rätten att ohört recensera alla andra!

Därför går min tanke direkt till Act Svenska kyrkan som gett mig möjlighet att med ett enkelt swish på 243 kronor betala livsmedel för en familj på sex personer på Afrikas svälthorn i tio dagar, och där finns 18 miljoner människor som riskerar att svälta ihjäl. Logiken säger att poesin inte löser detta!
Etiopen, Kenya och Somalia – barnen, swish 900 1223. Skriv AKUT i meddelandefältet. Och fortsätt gå i Jesu spår – om du vill. Inte ens Jesus tvingar dig! Och det enda han lovar oss är kors, så realistisk och ärlig är han. Inga underfundiga poetiska ambivalenser med alluderingar till andra hemliga och sköna längtor här, bara det enkla: inget mindre än kors, om du vill hänga på. Och vem vill inte det, i en värld som vår, en värld som inte överlever esoterisk elitism inom något område. Det ”hemlighetsfulla, för de invigda och få” – och som finner sin stolthet i att inte vara kommunicerbart, är varken livsbejakande eller smart, snarare dötråkigt och vulgärt. – Följ mig, mist ditt liv, inte andras, för livets skull, lär Jesus oss, visar Jesus oss.

Svensk psalm: 462.