Döpa eller inte döpa?

I väntan på barn går känslorna och tankarna på högvarv. Viktigast är självklart hälsan och att det ska gå bra. Barnets namn är en spännande fråga och behöver tas flera varv. En annan fråga kan vara den om barnet ska döpas och om det ska göras nu eller sedan. 

Vad är då dopet? Mitt svar är att barnet i dopet kommer in i ett sammanhang som är vida större än den egna familje- och vänkretsen, barnet får en större gemenskap. Ja, att det ligger en djupare mening i dopet. Livet är större än att vi bara är biologi som interagerar på stimuli från varandra. Vår tro på Gud handlar om detta.

Tryggt kan det bli att i dopet sträcka upp barnet till Gud och säga att allt vi i vår kärlek inte kan eller orkar att skydda barnet från, det får Gud göra och att med det följer löften om att barnet aldrig kommer att bli ensamt. Gud är där och när också denna lilla människa ska dö, så möts hon av Gud. 
Ja, dopet är den handling där vi gör detta och att det är oändligt mer än en namngivningsceremoni.

Döpa eller inte döpa?

JA, säger jag dig som håller på att bli eller har blivit förälder, det finns goda skäl för dig att döpa ditt barn. Som hjälp i beslutet, kolla hur många JA du har på följande fem frågor:

–       Tror du på att Jesus Kristus har levt på jorden (vid vår tidräknings början)? 

–       Tycker du att de texter som finns i Bibeln om när Jesus botar sjuka människor, delar mat, och befriar kvinnor och män från destruktiva sammanhang till att ta egenansvar är berättelser som håller? 

–       Anser du att det Jesus säger och dessutom i handling visar om barns oändliga värde och om medmänsklig respekt och kärlek är viktigt? 

–       Menar du att det sätt som Jesus är på också borde vara det sätt som människor och framför allt hela världens Gud borde vara på? 

–       Längtar du till det där som öppnar upp för något äkta, som vi alltid kan vila i, fria från oro och självupptagenhet, och att gemenskapen med andra döpta i Helsingborg och globalt bär oss genom livet och världen, och i evighetens famn?

Första Mosebok 6:13-22, Hebréerbrevet 11:1-7, Markus 12:41-44 och Psaltaren 73:23-26

Idag hör vi om den fattiga änkan som lade sina sista slantar till de fattiga. Hon som själv var en av de fattiga gav sina sista slantar. Det är märkligt, men det visar på en medkänsla utan gräns, en medkänsla som inte ens fattigdomen kunde förstöra. På så sätt är denna fattiga änka en förebild för oss alla – att av någon anledning inte förbittras, inte ge upp när vi möter starkt och kompakt motstånd, som just fattigdom och allt som kommer med den innebär. Ja, en förebild – och som Jesus säger: Hon gav av sitt sista – det enda hon hade kvar – andra gav av sitt överflöd, det som de inte behövde. Hennes gåva påverkade hennes liv, drabbade henne själv. Hon satte andra före sig själv. De som hade mycket påverkades inte av att de lade några slantar i offerkistan, de gav av det som de inte behövde, för de hade redan mer än de behövde, mycket mer.

Jesus uppmärksammar människor som är där på tempelgården på skillnaden mellan denna änka och de andra som just då lade sina gåvor där. Han såg alltså, och ingen säger emot honom, och det beror på att alla visste att det var precis så som Jesus sade, och de höll med om hans slutsats: att hon gjorde mer än de andra, för hon gav allt hon hade, de flesta gav bara det de inte behövde.

Som bakgrund till den berättelsen om denna fattiga, helt fantastiska kvinna, står berättelsen om arken – som skulle byggas för att rädda djuren när man visste att vattenmassorna snart skulle komma. Alla visste det inte, och många som hörde det trodde inte på det – för inte kunde de väl tro på det som man inte såg, sade de. Så egentligen är det fel att säga att arken byggdes när man visste att vattenmassorna skulle komma. Men en människa trodde på det man ännu inte såg, och därför byggde han en stor båt som djuren skulle räddas på. Han hette Noa – och var litet som änkan med de sista slantarna. Båda gick de trons väg, att tro på det som inte syns och att tro på det som inte verkar klokt – men som görs i kärlek, att rädda djur och att ge fattiga människor vatten och bröd, liv och mening.

Ibland säger man att kyrkan är som Noas ark – en stor båt som seglar över världen och bjuder in alla människor att följa med och räddas från det som hotar människor, som hotar människors känsla av mening, som hotar människors känsla av sammanhang. Var och en av oss inbjuds att leva ett sådant liv, för andras skull, och att tro på det vi inte ser – men som är sannolikt.

Båtens mast har en tvärslå och tanken går till korset, och till Guds egen son, som där sträcker ut sin kropp och sitt mod, och som levde och lever för andras skull, och som liksom den fattiga änkan ger av sig själv, i ren evig, stark, helig bergfast kärlek.

I alla religioner liksom i alla storfilmer under 1900-talet finns det en avgörande episod, myt eller scen när godheten står mot ondskan. Det gäller alla religioner om de så är från Främre orienten eller har uppkommit i andra delar av världen, före, under antiken eller senare, och det gäller filmer som Batman, Harry Potter, Stjärnornas krig för att inte tala om Bondfilmerna som tydligt i titlarna sätter ord på allvarets ögonblick. Sedan några år har tv-spel och alltmer dataspelen blivit arenorna för denna strid, och i oktober kommer det mest utvecklade spelet med titeln Diablo IV, episkt, som det står i förhandsreklamen, och självklart interaktivt!

Särskilt filmer som skapades från 1940-talet framåt – och de under det ”kalla kriget” lyfter fram en avgörande scen, när det onda står mot det goda, och alla vi i biopubliken eller framför tv:n hämtar andan, för det verkar i det längsta som om ondskan ska segra, för den är bättre beväpnad, har slugt gillrat en fälla, följer inte spelreglerna utan är ojuste, och vet var fall-luckorna är, och har dessutom i vissa filmer mutat de andra runt om representanten för det goda, som plötsligt står alldeles ensam och övergiven mot ondskan själv.

Astrid Lindgren var väl den författare som överförde detta kamp- och stridsmotiv till barnlitteratur – i böcker som Mio min mio och Bröderna Lejonhjärta. Överförde det skickligt och i lagom doser för att hålla kvar det spännande och viktiga med att vara barn och stå upp för det goda utan att barn som läsare och publik skulle bi skrämda och rädda.

Men inte bara i gamla och nya religioner och filmer under de senaste 80 åren upprepas detta tema – också i vårt inre, i alla våra mardrömmar, och i de vägval vi står inför, där vi inte riktigt alltid vet vad som är gott och vad som är mindre gott, eller rentav destruktivt och ont upprepas striden mellan gott och ont.

 Vi har ett samvete, sade man för i klassisk teologi, för att Gud genom samvetet skulle leda oss rätt i alla dessa vägval. Det dåliga samvetet, när vi valt fel, skaver och plågar oss och får oss att ångra oss, vända om – och ta den rätta vägen, den smala goda vägen. Vägen för andras skull, framtidens skull, skapelsens skull för att inte äventyra andras möjligheter. (Brundtlandsdoktrinen)

Dagligen påminns vi dessutom om att det finns en strid, och krig i världen – och raseriet och komplexiteten tycks öka hela tiden. Konflikt på konflikt, blodbad på blodbad. Hämnd och eskalering – ja det känns ibland som det är fullständigt omöjligt att säga att den ena är god och den andra är ond – för ondskan kryper in också i det goda, och fastän vi så gärna vill skilja ut det goda, och ska så försöka göra för att fortsätta vara värdiga vår kallelse att vara Guds medskapare, så är det ibland omöjligt. All propaganda och all fake news gör ju att vår verklighetsbild är vanställd och inte alltid objektiv – långt in i våra känsloliv är vi manipulerade och andra får oss att tro att det vi tycker är något vi har kommit på själva – men ibland är våra uppfattningar formade av aktörer med onda avsikter, splittrande syften. Manipulationen får oss först att säga det som lånat sig åt ondskan, sedan att både tycka och tänka det – så tar sig ondskans krafter in i oss och förstör – men det finns vägar ut. Jesus, t ex bildade alltid mur mot ondskan, och föll aldrig för frestelser, inte ens när de var förklädda till välvilja med goda avsikter.

Ja, våra uppfattningar är ibland formade av aktörer med onda avsikter, splittrande syften. Och det påminner om Bibelns språkbruk – för där är definitionen av Djävulen att det är den som splittrar – ja, det är Djävulens signum, att splittra allt gott verk. 

Därför firar vi med glädje den helige Mikaels dag, och hör hur ondskan, i form av Djävulen och satan, är nedkastad från himmelen – alltså från platsen från vilken världen styrs. Och tiden nu, raseriets tid, är enligt Uppenbarelseboken begränsad.

Gud, vi ber dig – låt raseriets tid inom kort vara över, – för Jesus segrade över ondskan, döden, förgängelsen, synden och du försonade i dig hela universum. Segrade för att segra och därför också redan nu.

Psalmer i Den svenska psalmboken: 38, melodi B och 237, för båda psalmerna samtliga verser! Två olika psalmer och inom samma tro, också min.

Predikan

Förr i världen fanns det något som hette konfirmationsförhör. Det var på den tiden förhör överhuvudtaget var vanligt förekommande. Det hölls förhör i skolan, på arbetsplatser. Kort sagt kan man väl säga att förhörande var ett sätt att säkerställa att unga människor under utbildning, och vuxna i arbete hade förstått och tagit till sig kunskap. 

Men det var inte alltid som förhören faktiskt kunde säkerställa att man hade tagit till sig, och diskussionsfönstret stod sällan på glänt. Det fanns t ex inte ofta flera olika möjliga svar, för att uttrycka det milt. Men kunskap fördes vidare från generation till generation. Och med litet tur kunde man ta till sig meningen själv.

Sedan kom en tid när förhörsmomentet i konfirmationsgudstjänsten ersattes med en redovisning. Konfirmanderna skulle för alla i kyrkan åskådliggöra vad de hade tagit till sig, vad de hade varit med om, alltså deras upplevelser och erfarenheter under konfirmationstiden, som just därför mer sällan kallades för konfirmationsundervisning. 

En av de bibeltexter som konfirmander under årtionden har utgått från i sina redovisningar är just den text som är dagens evangelietext den 25 augusti 2024, den om kärleken till Gud och kärleken till medmänniskan, eller som medmänniskan kallas i Bibeln, nästan. 

Det är verkligen en tacksam berättelse att gestalta. Här finns ju rörelse, en resande på väg mellan två städer i farlig terräng. Ett överfall som kan gestaltas tumultartat och övertydligt. En skadad person som ligger orörlig, och sedan uppsatta människor som går förbi, utan att stanna och hjälpa till. Människor som kanske var rädda för att också de bli utsatta för ett överfall, och därför gick förbi? Eller?

Särskilt i kyrkans sammanhang är det utmanande och säkert för många litet kul att en präst och sedan en Levit, alltså för att hitta en jämförelse till vår tid, en högt uppsatt kommunaltjänsteman, bara går förbi. Att dessa två som borde hjälpa till, hjälpa en person av deras eget folk, sviker. 

Konfirmanderna var alltid duktiga på att visa hur man ”går förbi”, någon bara tittade bort (av lättja, olust, likgiltighet eller rädsla att möta samma öde), någon visade nästan avsky och vämjelse över den person som låg där slagen, som om det var självförvållat. Och att det var helt naturligt att inte stanna upp. Ingen tvekan ens.

Bästa rollen, och den som alla konfirmander ville ha, var ju Den barmhärtige samariern själv, som stannade, tvättade rent med olja, förband såren, tog den slagna människan till ett värdshus med både rum och mat, skötte om honom, och bad därefter dem där att sköta som honom, och som lovade att komma igen och betala än mer på tillbakavägen för den vård de gav människan.

Varför berättar Jesus denna liknelse. Svaret finns strax före liknelsen, och är att det rådde osäkerhet om vem man ska älska, förutom Gud. Svaret som Jesus ger är att den som visade sig älska den misshandlade och rånade personen var den person som var en främling, som alltså inte tillhörde det egna folket, och som hade möjligheter och uppdrag att bidra till andra människors väl. 

Jesus är radikal, och kompromisslös. Inga bortförklaringar accepteras. Det handlade inte om tankspriddhet eller stress – det var kärlekslöshet, obarmhärtighet som gjorde att de två första bara gick förbi. Det är tydligt i bibeltexten.

Ibland tänker jag att Jesus som skapade den här liknelsen, nog själv också kände sig som den slagna människan, som kom till världen, gick en bit på människornas väg, men som skuffades undan, av kärlekslöshet och misstänksamhet. Men som möter den något främmande Gudens barmhärtighet, och där i Guds famn, alltså symboliserat som värdshuset, får livet igen. Jesu död på korset är i överförd bemärkelse överfallet på vägen mellan Jerusalem och Jeriko.

Jag tänker också att var och en av oss är som den slagna människan. När så många idéer, föreställningar, moral, relationer, löften och förväntningar inte håller, så stannar Jesus som den främling han är, hos oss, tar upp oss, gjuter olja i våra sår, och vi vet ju att olja är symbolen för Guds heliga Ande, lägger om våra livssår, och betalar för oss, ”det saliga bytet” – som man sade i klassisk teologi: tar vår otillräcklighet, vår synd, och ger oss fullkomlighet, rättfärdighet. 

Värdshuset blir då kyrkan, platsen för återhämtning, hälsa och ett nytt liv!

Med tanke på att allt det här finns i liknelsen om den barmhärtige samariern är det inte alls konstigt att konfirmander älskade att dramatisera den och att alla ville vara Jesus – som frälser, räddar, befriar, försonar eller upprättar, you name it, människan. Fastän Jesus på sätt och vis är och förblir en främling. Men som Kristus alltid är med oss. Alltid.

Det har skrivits många sånger och böcker om nåd, och det har predikats många gånger om nåd, och undervisats om nådens gåvor som också kallas Andens frukter. Nådens gåvor är enligt Bibeln, i Galaterbrevets femte kapitel, bl a Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trohet, Ödmjukhet och Självbehärskning – allt sådant vi så gärna vill se utvecklas och bo hos oss själva och bland människorna vi är tillsammans med, ja inte bara bland dem, utan sådant som vi vill ska genomsyra hela världen och alla dess ledare inom politik och samhälle.

Var och en vet vad motsatserna till Nådens gåvor är, för vi har känt dragen av det inom oss, och vi har sett dem hos andra. Motsatserna till Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trohet, Ödmjukhet och Självbehärskning är kända för oss – och varje dag försöker vi stå det emot.

Det har i två tusen år i kristna sammanhang predikats i kyrkor om nåden – och miljontals är de människor som har känt av nåden, och upplevt hur kärlek, glädje och godhet genomströmmar dem och genom dom i sin tur når andra människor. Kort sagt att få bli omsluten av Guds nåd och bli som ett vattenflöde för Guds nåd till andra människor, som en bäck, i det lilla eller som en flod i de stora sammanhangen.

Och alla dessa böcker och alla dessa bibeltexter och predikningar påminner oss om att nåden faktiskt handlar om hur verkligheten är beskaffad. Nåd är att ha kunskap om Guds historia med människor och att få ha upplevt att hela verkligheten är fylld av nåd. 

Kunskapen om Guds historia med människorna är berättelsen om Jesus. Hans helt fantastiska liv, mitt i verkligheten där han gick fram och botade sjuka människor, tröstade ledsna människor och talade om Gud. Jesus gav ett ansikte åt Gud, gav konturerna till en upprättande, förlåtande Gud. Kunskapen om Guds historia med oss människor har sin höjdpunkt på påsken när han som var död, fick liv igen, den korsfäste blev uppväckt – för att vi som hör ihop med honom ska få samma chans, från död till liv, redan nu i tiden som aningar och glimtar, sedan då i evigheten fullkomligt, och därför nu outsägligt.

Men denna kunskap om Guds historia med människor, upprättelsens och levandegörandets historia är inte allt, för det behövs också den där upplevelsen när människan med den här berättelsen inom sig, sakta växer allt djupare in i nåden. Växer in, ja, det är ett växande in i nåden. 

Ofta börjar det hela med en oroande längtan efter något mer, något större är det vanliga, det invanda. Och denna otydliga längtan går sedan sakta över i en glädje över att få vara nära Gud, vara i Gud – men denna glädje är ibland bräcklig, och det blir en själens natt, men många gånger leder denna inre personliga glädje till att vi också växer i styrka och tar tag i våra liv, och engagerar oss etiskt för världen.

När Jesus säger att han själv och Gud är ett och att vi kan vara det också, då uttrycker Jesus nådens allra mest sanna erfarenhet: Att vara i harmoni med Gud själv, kärlekens källa, alltings ursprung och mål: Heligheten som är den egentliga verkligheten. Den som sjunger i allt. Och som vi bjuds in till att vara och bli i.

På söndag, den 28 juli, 9:e söndagen efter trefaldighet som har temat Goda förvaltare, läser vi Psaltaren 8 och Matteus 25:14-30. Texten från Matteus är en s k liknelse som Jesus har utvecklat ur välkänt traditionsstoff. Liknelsen är svår att ta till sig, bl a för att den framstår som motsägelsefull och oetisk. Men intressant är den, bl a för att den knyter an till tematiken Närvarande frånvaro – för ägaren (Gud, Meningen, Hoppet, balansen mellan jaget och världen) ”var bortrest”, alltså frånvarande samtidigt som människorna förväntas känna, tänka och handla i linje med ägarens förväntan, Guds närvaro.

Dessutom: Jesus Kristus går in i den frånvarande gudsföreställningens ställe och omformar bilden av Gud, och kanske också Gud själv, som återigen alltså förändras. Därmed representerar Jesus Gud på jorden, och människorna inför Gud, i försoningen.

Det berättas om ett barn som hela sin barndom längtade efter de där sommarkvällarna när föräldrarna var på fest i grannskapet och barnet fick följa med, för värdparet hade också barn, och i samma ålder. De första timmarna av festen satt de i trädgården, och sedan flyttade sällskapet in på glasverandan när kvällsbrisen låg på. Barnen somnade i sofforna innanför verandan, och hörde sorlet och glädjeskratten, och bars sedan den korta vägen hem, i den underbara sommarnatten, när festen var över, och stillheten fallit ner, överallt som finns

Och det var just denna vandring hem, som barnet längtade efter hela året, för då när barnet väcktes av att någon lade en lätt filt runt kroppen, och lyfte upp barnet och höll det nära sin kropp, öppnade barnet sina ögon, och såg rakt upp på himlavalvet, såg stjärnorna lysa starkt, och kände i hela sin kropp den mjuka rörelsen av att bli buren fram över trädgårdsgräset och sedan den lilla grusvägen. Det var detta tillsammans-skapet, tryggheten i att vara buren och blicken upp mot nattens stjärnor som fascinerade barnet och gav en grundstämning av lugn och tillförsikt – som skulle bära hela livet, och som liksom blev höjdpunkten på festen, med god mat och glädjen runt bordet, sommar efter sommar.

Detta barn är nog alla människor, för det är det vi behöver, trygghet och en blick upp mot stjärnorna, ett lugn och också en förundran över alltings storhet, det oändliga – precis som det står i den åttonde Psaltarpsalmen:

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne.// Du gjorde människan nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du människan.”

Det är gåvan som ges människan, att förundras över skapelsens storhet och allt underbart i naturen, i kulturen, samhället och mellan människor – och att använda sitt förnuft, sin etiska kompass, sitt engagemang för denna skapelses skull, för andra människor. För det goda.

Jesus bad psaltarpsalmer varje dag och därför självklart också då och då den åttonde Psaltarpsalmen. Mycket av det han sade i sin Bergspredikan så som den återges i Matteus 5:e kapitel är direkt inspirerat av just Psaltaren. Hans liknelse om vad människorna gör med sina talanger, alltså sina talenter, talar rakt in i våra liv. För varje dag prövas vi om vi får det goda vi har blivit anförtrodda att växa eller bara gömmas undan. Som människor, nästan som gudar som det står i psaltarpsalmen, kan vi oftast göra så mycket rätt och gott – och att få känna den glädjen hör till våra grundläggande längtor. Det är så vi blir människor på riktigt, när vi förundras över skapelsens storhet, upplever att vi är burna också i natten av Gud själv, trygga och lugna, och när vi anförtros uppgifter i livets tjänst – uppgifter som motsvarar de talanger vi har fått, och som vi utvecklar genom det som vi kallar våra liv, som alltmer blir liv i Gud, eller kanske inte, för att anknyta till hur gränslandet mellan säkerhet – osäkerhet och tro och orimlighet, ljus i mörkret målas i fr a Septologins femte bok, tänker jag

Romanen Pride and prejudice har översatts till över 70 språk, plagierats, filmatiserats och fått indirekta uppföljare, framför allt i den moderna klassikern Bridget Jones’s Diary. På svenska heter romanen Stolthet och fördom och den har ett brett persongalleri och komplicerade sak- och personförhållanden. Över 10 starka karaktärer medverkar i ett drama vars röda tråd just fångas av titeln. Att hantera fördomarna och sin stolthet, att våga ändra sina första intryck, och att våga trots tidigare motgångar. En bok för Pridehelgen och alltid! En bok vars tema som jag ser det också utmanar huvudkaraktärernas ideal och romanens dubbla utgång. En bok som ju visar hur samhällets lagstiftning och konventioner i (för)väg dömer enskilda människors känslor, tankar och handlingar och därmed tvingar människor att bli stereotypa trots att vi upplever oss så tryggt fria.

Predikan 16 juni 2024

Tredje söndagen efter Trefaldighet: Lukas 15:1-7 (men läs hela kapitlet!)

På söndag, den 16 juni, är det diakon- och prästvigning i Lunds domkyrka, och det är en stor högtidsdag:

• för Svenska kyrkan, som får ta emot människor som härmed blir vigda till ett liv i tjänst,
• för de församlingar som får ta emot dessa nyvigda med allt de har med sig av erfarenheter, perspektiv och kunskaper, och 
• för de nya prästerna och diakonerna som nu, efter år av förberedelser, äntligen får gå in i hoppets tjänst.

För biskop Johan är det ju dessutom så att det är en fantastisk dag att ha en diakon- och prästvigning på, eftersom evangelietexten från Lukas 15:e kapitel, den om det förlorade fåret, passar perfekt in på den uppgift som de nyvigda har gemensam, nämligen att söka upp människor som på olika sätt behöver hjälp att hitta hem, komma tillbaka, omfamnas av tryggheten, påbörja resan i trons glädje och i tilltron till det goda meningsfulla.

Ja, om den sökande fåraherden predikas det nog rätt så mycket om på söndag – den som lämnar de 99 för att söka det hundrade fåret. En och annan predikant berättar nog också att i Bibeln direkt efter verserna om fåret, står liknelsen om det förlorade myntet, som är försvunnet, men som kvinnan söker och finner, och slutligen om den tredje där och mest välkända liknelsen, den om den förlorade sonen som bestämmer sig för att komma hem igen, och som, för att citera Göte Strandsjös psalm ”möts av en vänlig famn”. (Sv psalm 774)

Ja, för många kanske det spontana blir att identifiera sig med fåraherden och kvinnan som söker, eller jordägaren som säkert saknar sitt barn och därför rusar till mötes (för att alludera till titeln på Moltmanns eskatologi). Men, det finns verkligen också anledning att ta på sig rollen som fåret har, situationen som myntet hamnat i och traumat det bortsprungna barnet befinner sig mitt i. 

Att vara vilse, att komma utanför gruppen, att inte veta åt vilket håll man ska gå, eller faktiskt ens var man är, som det rädda och vilsna fåret, omgivet av faror. Eller som myntet som kanske hamnat mellan några bräder i golvet, eller bakom en möbel eller som sopats ut i dammet där ute – eller det förlorade barnet som givit sig av med brådmogen stolthet och styrka – men som inget hellre vill än att komma hem igen, till riktiga vänner, till tryggheten hos de sina utan anspråk på att det ska bli som förr.

Den övergivenhet som Jesus här i dessa tre liknelser tecknar, har han upplevt själv. Så är det.

Den där rädslan i ensamheten har han känt av – det är därför han kan skapa sådana klassiska och omistliga liknelser, och det är därför dessa liknelser fortfarande idag fungerar. För dessa liknelser får oss att känna tröst och hopp, att det finns en väg tillbaka, att någon saknar dig, längtar efter dig och ställer till med en fest när du kommer tillbaka in i livsglädjen, som gudstjänsten ska vara en föraning av, himmelriket på jorden, som kan få oanade konsekvenser för dig, och hela världen. Du kan bli klädd med trons kläder, och få som en ring på din hand evangeliets eviga förbund med ditt liv. Buren på korslagda armar.

På söndag läses en märklig text från johannesevangeliet i de flesta kyrkor i Sverige. En text om ett möte mitt i natten, ett möte som äger rum i skydd av mörkret, som ett Getsemane. För att andra inte ska se, antyder berättaren. Men, jag tror att skälet till att Nikodemos sökte upp Jesus på natten också handlade om ämnet för det han ville tala om. Det var ju ett existentiellt, svårt och tungt ämne. Det handlade ju om meningen med ”det hela”, om att ana men inte nå fram och ut ur den egna bubblan, utan att kunna kalla det för bubbla. För där i den egna bubblan så är väggarna verklighetens yttersta gräns, inte bara det egna perspektivets horisont.

Dialogen mellan de två, Jesus och Nikodemos är både kantad av ordlekar som att födas igen – från ovan, och av ironi, artigheter och avoghet. Och det är väl så det måste bli när vi i dialog famlar oss framåt på vägen ur meningslöshet om så inte ofta till mening men till ett sammanhang som känns i alla fall litet bekvämare, eller för att använda det mest vanliga begreppet för lycka i Sverige: Trygghet.

Nu i början av sommaren kan kan det tyckas svårt att läsa texten från Johannes 3:1-8 om mötet mellan Jesus och Nikodemos, mötet som Nikodemos tar initiativ till, trots sina allt som skaver, alla våndor. Svårt för nu när det är ljust och soligt och sommaren står för dörren blir det nästan en omöjlighet för oss att förflytta oss till det där mötet mellan Jesus och Nikodemos. För mötet mellan dem utspelar sig på natten, i mörkret och vi lever med långa dagar, som öppnar sig alltför tidigt. Trots skillnaden mellan dagens ljus, nu och nattens mörker, då, tror jag nog ändå att det finns något i det där mötet som hakar i var och en av oss, särskilt om vi blivit förtrogna med våra egna tankar om livets tomhet.

Det som hakar i är kanske människans sökande efter mening. För om det var något som Nikodemos sökte så var det mening, han berättar ju att han hade sett och hört det Jesus gjorde, men han kände inte riktigt av meningen. Han kände till traditionen och de heliga skrifterna, och kunde tolka Jesus utifrån det, men fick inte ihop meningen. Hur han än vände och vred på allt som han hört och sett, och de svar som framkom i samtalet med Jesus, så fattades något, och när Jesus litet tufft i verserna som kommer direkt efter evangelietextens avslutande vers, alltså vers 8 förebrår honom blir han faktiskt svarslös – för han känner ju redan av att han med sina förutsättningar borde fått bättre grepp om just meningen. Ökar eller minskar distansen mellan dem, är vår ovilja att vara i konflikt eller/och vår vilja att projicera konflikt på andra med i vår tolkning av vilket?

Berättelsen i Johannes tredje kapitel om dialogen mellan Jesus och Nikodemos går över till en jesusmonolog om förkunnelse, vittnesbörd, evigt liv, tron på Guds ende sons namn, domen och sanningen och ljuset som uppenbarar vad Gud vill. Bakgrunden är Jesu ord om att tro på någon, t ex på Vindan utan att behöva eller kunna veta varifrån ”vinden kommer”. (På både grekiska som berättelsen är skriven på, och arameiska som Jesus talade är det samma ord för Ande och vind som blåser!)

Nikodemos blir rätt osynlig i dessa verser, alltså verserna 9-21 som inte finns med i Evangelieboken och som alltså inte kommer att läsas per automatik på söndag. Betyder osynliggörandet att han fått tillräckliga svar, att han blivit nöjd med nattens skola eller att han går tomhänt eller t o m uppgiven därifrån.

Det får vi inte svar på i det tredje kapitlet – men vi vet av kapitel 7 i johannesevangeliet att samme Nikodemos som i det här samtalet under natten framstår som okunnig och oförstående är den ende som en tid senare i Stora rådet som vill döma Jesus för vad han hade sagt, yttrar de sedan dess klassiska orden: Inte dömer väl vår lag någon utan att först ha hört honom och tagit reda på vad han gör?

Resultatet av mötet mellan Jesus och Nikodemos visar sig också i slutet av johannesevangeliet, i kapitel 19. För vem var det som kom med en blandning av myrra och aloe, ungefär 30 kilo till Josef från Arimataia som hämtat ut Jesu döda kropp från den världsliga makten? Och som lindade Jesus med denna blandning så som man brukade göra vid en gravläggning? Jo, Nikodemos, trots att han inte hade fått grepp om meningen, kanske.

En psalm i Den svenska psalmboken som tangerar undrandet är den med nummer 256, och som börjar med orden Var inte…