Nu är vi här i kyrkan, tidigt på morgonen, i ”ottan” som man sade förr om den här tidiga morgontimman, när dagen gryr, ljuset skimrar fram och natten drar sig tillbaka. Denna lugna stilla timme när staden och naturen är så vacker, världen vibrerar och varje sekund är fylld med djup och eftertänksamhet.

I vårt samhälle är det många människor som just nu kommer hem från sina arbeten, för de har arbetat hela natten för att hålla igång vården, den sociala välfärden och industrin. Alla dessa människor med omvända dygn, som lägger sig när vi andra går upp – och kanske är du också en av alla dessa som vanligtvis eller ibland arbetar natt.

På Jesu tid fanns det en speciell grupp människor som ofta arbetade natt, jag tänker på herdarna. De som vaktade byns eller sina egna djur, skyddade dem från rovdjur och tog dem till nya betesmarker, och letade upp och tog hand om djur som kommit bort från flocken eller fastnat i ett snår av buskar, eller kanske skadat sig på en vass sten, och behövde hjälp.

Att vara herde var inte så lätt, för samtidigt som man hade ett viktigt arbete så förlorade man litet av kontakten med byns vanliga liv, man kunde ju inte fira alla de där offentliga högtiderna på samma sätt som andra, och man var inte hemma som andra – därför blev man som herde lite utanför. (Ungefär som man här i Sverige ibland såg på sjömän förr.)

Och vissa rykten sade att man blev litet av en drömmare, och några menade att herdar både ljög och stal på nätterna, och ibland blev den negativa föreställningen så stark att herdar faktiskt inte betroddes att vittna i domstol.

Men mot allt detta stod folks vardagserfarenheter av hur herdarna faktiskt var och i Gamla testamentet fanns en helt annan bild av vad det var att vara herde. För en av de mest kända kungarna, David, hade varit herde innan han blev kung. Och när David diktade psalmer, som sedan kom in i Psaltaren, en väldigt fin Psalm- och diktbok i Gamla testamtet, så skrev han så här i Psaltaren 23: 

Herren är min herde, ingenting ska fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära…

När evangelisten Lukas som vi nyss hörde beskriver vilka som först fick veta att den stora glädjedagen hade kommit, när Frälsaren, Messias – alltså Kristus fullbordaren av alla löften, och Herren – alltså Gud själv, så är det just herdarna som är mottagarna av detta glädjebudskap. 

De som behövde det mest kanske, de som ”vandrade i mörker”, var litet utanför byns offentliga sammanhang, de vars röster inte räknades – de var de första som fick höra att nu ”Idag” har hela världshistorien ändrats – nu är Gud på jorden, på riktigt.

Och herdarna fick i uppdrag att berätta det för andra människor – där inne i byn som de så gärna längtade att få tillhöra, fullt ut: 

Respekterade, omtyckta och för alltid glada, för som ängeln sade: ”Idag” har en frälsare fött åt er.

Andra söndagen i advent

Tema: Guds rike är nära

Högmässa

Allhelgonakyrkan 2023 12 10

Klockan 10

Bibeltexter: 

Mika 4:1-4, Romarbrevet 15:4-7, Lukasevangeliet 21:25-36 och Psaltaren 85:9-14.

Psalmer:  39, 423:1,2,5, 396 och 108. 

Solosång: Look For The Silver Lining

För länge sedan, ungefär vid den tiden jag var ett barn, och med jämna mellanrum hamnade på släktkalas, med människor av skiftande bullrighet, och i alla åldrar, så fick jag höra att vi barn, alltså mina syskon och våra kusiner, skulle visa de äldre respekt.

På den tiden visste väl inte samtliga rosenkindade i barnaskaran runt borden vad respekt var för något, men de vuxnas sätt att uppmana oss och deras sätt att förstärka uppmaningen med gester och kroppsspråk, gjorde att vi tog det till oss, fattade och hörsammade.

Där var vi alltså, barn födda på 50- och 60-talet, och visade de äldre, vissa födda på 1800-talet, respekt. 

Hur? 

Jo, vi var tysta, satt still, och svarade kortfattat, oftast ett försynt ”Ja”, på alla frågor som riktades mot oss, eller påståenden, i stil med: ”Oj, vad du har blivit stor, sedan sist, vad är nu 7 gånger 8?”

Eftersom detta tydligen var den enda räkneuppgift den här gammel farbrodern kunde, så svarade jag alltid fort och direkt: ”56”, och inom mig tänkte jag, ”för det har inte ändrats sedan vi sågs senast”.

Så rasslade det till i historien för min del:

• 60-talet med barndomstrygghet och tidlös glädje med lekar och upptåg, eller bus som man började säga långt senare,

• 70-talet min ungdomstid, ja mina roligaste år var gymnasieåren på slutet av 70-talet, då ”solen sken” för mig,

• sedan studieåren i början av 80-talet, 

• familjebildning och vuxenliv med en växande barnaskara på 90-talet och 00-talet, och en bit upp på 10-talet, känns det som!

Och nu igår på en advents-släktmiddag, med fyra generationer, när jag och mina syskon, och kusiner inte längre är tysta och försynta utan rätt kaxiga och dominanta och erfarna, tillsammans har vi ju 1000 års livserfarenhet, så blev det så tydligt för mig att vår tid på många sätt är ett betydligt bättre samhälle än när jag var barn.

Nu såg och hörde jag nämligen flera gånger under eftermiddagen och kvällen, och långt in på natten, vuxna som utstrålade och uttalade sin övertygelse att barnen ska respekteras.

• Tvärtom än när vi var barn, viskade min storasyster, och tillade, äntligen har samhället blivit bibliskt.

Med det åsyftade hon att Jesus gång på gång lyfte fram barnen som förebilder i den mänskliga samvaron, och att alla ska bli som barn, öppna, spontana, och mindre fixerade vid meriter och självlegitimerande traditioner. 

Och att Jesus inte hade mycket till övers för dem som inte respekterade barn. Och kanske tänkte hon också på förra söndagen och det som ägde rum i direkt anslutning till Jesu intåg i Jerusalem, alltså där i templet. För vems röster ville Jesus bara höra? Just det: Barnens röster. (Matteus 21:14-16).

Direkt efter predikan alldeles strax, ja nästan som en del av predikan, ska vi få en solosång som handlar om att söka och ta till vara The Silver Lining, alltså silverkanten av något, alltså den där yttersta randen som lyser upp och ger allt det som varit en ny dimension, eller en ny betydelse, eller ett ”det kom ändå något gott ur det som var besvärligt”, eller som man gärna men ändå litet uppgivet sade förr: Inget ont som inte också för något gott med sig. 

I sagor och filmer av olika slag, har månen och skogsbrynet ibland en sådan här silverkant – och om bara en liten stund ska vi titta litet på en annan Silver Lining, nämligen den som återfinns precis efter det som återberättas i Lukas 21:a kapitel verserna 25-36, alltså den drastiska och samtidigt uppmanande text som vi nyss hörde och som egentligen har tre delar, och dessa är:

• först en del, verserna 25-28, som brukar kallas Människosonens kommande. Detta är verser som med hjälp av profeterna Jeremia (4:23-26), Amos (8:9), Mika (1:3-4) och Jesaja 13:9-10 och 34:4) handlar om solen, månen, stjärnorna och jorden som skälver och skakar – alltså om alla tecken på Guds vrede, och det mörker som ska visa sig i orostider och sluttider, inför Människosonens kommande (Jfr Daniel 7:13-14), 

• sedan en kort text, verserna 29-33, som är en liknelse om ett fikonträd, och 

• avslutningsvis den sista delen av texten, verserna 34-36, som är en uppmaning om att vara på sin vakt, vara vaken så att vi inte överraskas.

Alltså: Dagens rätt långa evangelietext består av tre texter, som är sammanförda och där det gemensamma temat är allvar och att tiden nu är nära, för verkligheten, sommaren är riktigt nära. Och helt följdriktigt är också dagens tema i Evangelieboken Guds rike är nära.

Men, jag sade att det går en silverkant här – och det gör det, för just Jesu ord i den tredje delen av dagens evangelietext, alltså hans uppmaning om att vi människor ska var på vår vakt, be hela tiden och vara vakna, hör till de sista ord som Jesus säger innan han avslutar sin offentliga verksamhet, alltså den verksamhet som hade skett i det offentliga rummet, där var och en som kom i Jesu väg hade fått höra vad han sade, och se vad han gjorde, t ex botade blinda, lama, spetälska människor. 

Bland de sista ord Jesus säger i det offentliga rummet, alltså innan de avslutande kapitlen som i princip bara handlar om vad Jesus säger och gör tillsammans med sina lärjungar, är just sådana uppmaningar som man kunde tro att han, i likhet med många andra ledare för rörelser, hade valt att bara säga i ett slutet rum, för de invigda, hängivna, avgjorda, ja för den lilla kretsen, klubben, de trogna, de lojalas skara.

Men inte Jesus, för som silverkant på sin offentliga verksamhet som ägt rum mitt ute i dammiga byar, trånga gränder, och på landsvägarna däremellan, så uppmanar han varje människa att vara vaken, att leva uppmärksamt, att ta tillvara på tiden, leva koncentrerat, med fokus, med riktning, med hög medvetenhet om vad som behöver göras, tänkas och uppnås, vilka ideal som ska eftersträvas, var fötterna ska sättas ned, vad handen ska syssla med, vad förmåga, empati och talanger ska användas till. 

Varför? 

Jo, för tiden är nära, tiden blommar sen, plötsligt, men snart, som ett fikonträd som verkar vara visset och hopplöst. Och detta säger Jesus till alla människor, inte bara till dem som redan kommit in i lärjungagemenskapen. Och inte bara till dem som behöver förlåtelse utan också till dem som behöver upprättelse.

Detta tål att tänkas på när vi hör att religion är en privatsak. 

Dessutom så ger Jesus alla en sak att fundera på. Jesus vill, i den sista textdelen, att vi håller oss vakna genom bön så att våra sinnen inte fördunklas av omåttlighet och dryckenskap. Och det är väl i alla fall både självklart och förståeligt vad det betyder.

Men frågan att fundera på är hur vi ska hitta den rätta balansen så att bedjandet hjälper oss att hantera ”livets bekymmer” på ett moget sätt istället för att bönen bli en flyktväg från livets bekymmer, från andra människors bekymmer och ditt eget livs bekymmer. 

Detta är en sak som jag är övertygad om att många människor just här i Rausförsamling tänkt mycket kring, och kommit långt i – för bönen är en viktig del av Raus församlings puls och identitet. Ja, just den silverkant som församlingen bidrar med på denna plats i världen.

Uppmärksamheten mitt i livets bekymmer är silverkanten på alla de berättelser som finns hos Lukas om Jesu offentliga verksamhet. Efter kapitlen med dessa berättelser börjar kapitlen om det som händer honom och det som sägs i den lilla krets som mer avgränsat hör Herren till. 

Och hela det förlopp som de avslutande kapitlen i Lukas evangelium handlar om, alltså kapitlen 22, 23 och 24 finns också på ett fördolt och gåtfullt sätt i det som Jesus säger om fikonträdet, som vi på ett alldeles speciellt sätt i enlighet med löftet i dagens text från profeten Mika, ”ska sitta under”. Trädet som är visset, grått och till synes dött i en tid av stormar och vinterväder, är ju en talande bild för den genom tortyr på ”korsträdets stam” avrättade Jesus Kristus, som efter tre dagar står i blom, då solens, vattnets och jordens skapargud, upprättar honom (Apg 2:24), ger honom livet åter, ger honom det nya livet, härlighetens liv, och vi kan inympas på hans kropp, alltså planteras i Gud, och bli som Silver Lining. 

Därför hämtar vi kraft från det underbara löftet i Lukas 21:28, (som förresten Lukas är ensam om att återge i evangelierna), att vi inte bara ska bli förlåtna utan också bli upprättade, få upprättelse, få Apolytrosis, som det heter på grekiska. Ett grekiskt ord som i vår Bibel är översatt med ordet ”befrielse” som för vissa av oss kanske inte riktigt har samma efterlängtat bekräftande innehåll som ordet ”upprättelse”. För mig anknyter dessutom ordet ”upprättelse” bättre än ordet ”befrielse” till det som Psalmisten (85:12) diktar i dagens Psaltarpsalm, i Evangelieboken, i strofen om ”rättvisa blickar ner från himlen”.

Och rent textredaktionellt harmonierar ordet ”upprättelse” väl med den avslutande versens löfte att alla i tron vakna, ska kunna stå ”upprätta inför Människosonen”, alltså inför Jesus, ”som går här fram och löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid”, som vi trosvisst, som inledning till vår gudstjänst sjöng i Psalm 39, med hjärtan fyllda av lycka och glädje (strof från solosången) i en värld där respekten ska gälla människor i alla åldrar. I en värld där alla, som det står i dagens episteltext, ”godtar varandra”. Eftersom, och som sammanfattning på predikan: 

En är avrättad för att alla ska upprättas. Och det får räcka!

Amen

(Att Lukas och Paulus på en gemensam resa också delade ord, visar sig i att ordet Apolytrosis – d v s upprättelse, förekommer i Rom. 3:24, 8:23, 1 Kor 1:3, Efesierbrevet 1:7, 14, 4:30 och Kol 1:14).

Det är då verkligen en storstilad entré som Jesus gör i Jerusalem, och nu här i våra liv. Jesus hade förberett intåget i Jerusalem minutiöst, in i minsta detalj när det gällde logistik och plats för starten, för vägsträckan, och vilken av portarna i den höga stadsmuren som han skulle ta sig in genom, och han skulle göra väl inne i templet.

Egentligen, alltså från en trinitarisk horisont, är intåget förberett sedan skapelsens morgon, att den Gud som skapar och upprätthåller världen, också alltmer gör sig närvarande i den, och kommer med frälsning till människa och skapelse, med upprättelse, läkedom och äkta glädje.

Och i Första Mosebok har vi en grundläggande gemensam nämnare för de tre abrahamitiska religionerna, alltså för judendom, kristendom och islam, nämligen att de förutom att de delar Guds eviga löften till Abraham, alla tre delar det som skapelseberättelsen ger uttryck för, nämligen:

• att livet är en gåva och innebär ett uppdrag att förvalta och utveckla,
• att alla människor är Guds avbilder, och lika mycket värda i Guds ögon, och därför med samma mänskliga rättigheter, och 
• att skapelsens Gud och frälsningens Gud är en och densamma. 

Ja, just så är det: Ursprungsmytens paradis är samma paradis som det eviga hoppets paradis, eller trädgård, där Gud håller en trädgårdsfest, i en evig glädje med goda och nyttiga maträtter – utan bismaker och avsmaker.

Intåget i Jerusalem var alltså förberett i Guds kärlek sedan skapelsens morgon och visar riktningen mot det kommande eskatologiska himmelrikets stora fest – samtidigt som några av detaljerna förbereds bara timmarna innan Jesus ska rida in på en åsna. Som vi vet utesluter dessutom Matteus alla maktdrag ur sin beskrivning av kungen Jesus – och i den fjärde versens hänvisning (i Matteus 21) till Sakarja ”hoppar” Matteus över orden om kungens seger.

Att han väljer en åsna beror på att åsnan var det symboliska kungadjuret enligt den judiska traditionen, alltså det riddjur som kungen i Jerusalem alltid använt i samband med sin årliga tronbestigning. Och anledningen till att åsnan sedan urminnestider hade haft denna uppgift är väldigt enkel: inget djur passar sig mindre väl än en åsna för strid och flykt. Åsnan är värdig en fridsfurste, en vardagens eviga kung.

För evangelisten Matteus som gång på gång i sitt evangelium understryker att Jesus var ödmjuk och tröstande, och som t ex låter Jesus säga de vackra orden att det finns vila för tyngda människor, och att han har ett milt och ödmjukt hjärta (Matteus 11:28), kunde inget vara mer pedagogiskt rätt än att entrén gjordes ridandes på en åsna. 

Dessutom, Matteus återkommer ofta till att Jesus var en kung, och att vad det hela handlar om är ett himmelrike, och att det nu börjar växa fram, med en ödmjuk, tröstande, fridfull kung, som också på korset förlåter, trots sin egen i ett skrik uttryckta övergivenhet och också uttryckta förtröstan.

Men, hur gick det egentligen till när åsnan och fölet kom på plats. Åsnan fanns ju inte med i den gemenskap av människor som tillsammans med Jesus hade rört sig runt i by efter by under tre år. Åsnan fanns inte heller plötsligt där, och bara väntade på att få användas. Istället är det så, att Jesus skickade iväg några av sina vänner, alltså lärjungar till en liten by utanför Jerusalem för att låna en åsna, som han visste fanns där?

Detta är spännande, för trots de kosmiska Big Bang-mässiga perspektiven att skapelsens och frälsningens Gud som ödmjuk kung gör den entré som också är himmelrikets entré på jorden, så informeras vi genom bibeltexten i Matteus 21 ingående om detaljen hur Jesus instruerar lärjungarna med hur de ska framföra hans önskemål om att få låna en åsna, och ordagrant också att hans avsikt är att lämna tillbaka den. Motivet återges också: ”Herren behöver dem”, alltså både åsnan och åsnans föl.

Låt oss titta litet närmare på den här förklaringen och då speciellt på ordet ”Herre”, som vi av tradition, särskilt när vi läser Bibeln eller firar gudstjänst associerar till Jesus, eller till Gud. 

Ordet, alltså det grekiska grundordet ”kyrios” kan förutom att betyda ”Herre” också betyda ”ägare”. Och med den insikten i bagaget kan vi därför i vår fantasi förflytta oss till den där byn som några lärjungar hade skickats till för att låna en åsna. 

Kanske uppstod det där i byn en diskussion, i vilken de som arbetade för åsnans ägare sade: ”Men ägaren”, alltså motsvarande ordet kyrios, ”behöver åsnan för att dra en kärra med grönsaker ned till Jerusalem om en liten stund”. 

Och att i den diskussionen lärjungarna i den grekiska översättningen använde samma ord, och sade: ”(Men) Herren behöver dem” och med det menade Jesus, ”och ska strax skicka tillbaka dem.” 

Båda parter använde alltså kanske samma ord – men menade olika personer. Några ”ägaren”, och lärjungarna ”Herren”.

Det är självklart en spekulation att måla upp en dialog med en sådan innebörd, men när vi vet att ordet kyrios både kan betyda ägare, alltså här åsnans ägare, och herre, alltså Jesus, så finns det ju en dubbeltydighet i själva berättelsen, och en dubbeltydighet som är intressant, och som påminner oss om något djupt liggande inom oss, och i vår identitet som människor. Inom parentes sagt: Tolkningen att kyrios här syftar på åsnans ägare har funnits tidigt i kyrkans texttraditioner, och är alltså inget nutida påfund. Tolkningen stöds av att titeln Kyrios för Jesus annars först återfinns i Pauli brev.

Dubbeltydigheten är viktig, för den återspeglar för var och en av oss att vi hela tiden står i livets dubbeltydighet, frågorna om vilka vi hör samman med, vad vi innerst inne vill och vilken väg vi ska ta. Den där dialogen mellan lärjungarna och dem som ansvarade för åsnan handlar ju om att:

• behålla eller lämna vidare, 
• stå kvar i det som är eller göra något helt nytt, 
• väga och reflektera, och lyssna på den inre rösten eller den yttre rösten.

Ja, den där dammiga tidiga morgonen i den lilla byn, när både ägaren och Herren behövde åsnan, är en tydlig bild för vad det är att vara människa, och dessutom kanske en bild för vad det är att växa vidare i sin tro, att efter dialog och kamp om livsväg och balanserande, våga göra något nytt, våga lita på löftet, i överförd bemärkelse, att ”Herren ska lämna tillbaka till ägaren, efteråt, och skyndsamt.”

En annan sak som denna del av förberedelserna inför intåget med Hurra-ropen påminner oss om är just detta att det i varje stund i livet äger rum små förhandlingar, när för och emot ställs mot vartannat, tradition mot förnyelse, 

Och vi påminns också om att varje sådan liten mikroförhandling, ja alltså om det än så är i vårt eget stilla sinne mitt i vardagen, eller i stora upprymda och ceremoniella sammanhang, är avgörande, och hör samman med och är en pusselbit i det stora intåget, in i det himmelska Jerusalem. In i den himmelska stad som vi anar väntar bortom den port som nu känns så stängd, och bakom vilken det finns något som framstår som okänt men ändå hoppfullt, som en port in till något fullständigt nyskapat som ändå är en fortsättning på den gamla skapelsen.

Det djupt mänskliga i förberedelserna inför intåget är också den väv av relationer och det samspel som krävdes för att genomföra det. Jag tänker på dialogerna mellan Jesus och lärjungarna och sedan lärjungarna och byinvånarna om åsnan och fölet, beslutet att låna ut åsnan och att lita på löftet att ägaren skulle få tillbaka den, och tilltron till att det var sant att Herren verkligen behövde, och mer än ägaren, behövde åsnan, och fölet. 

Vi lever i samma väv av relationer, ömsesidiga relationer, och vi samspelar med allt levande för att livet ska fortsätta och historien genom oss ska gå i rätt riktning. Mitt i denna rörelse, när vi inte längre orkar, får vi be om kraft, och kan vila i att vi ändå är älskade oändligt.

Så rider Jesus in i Jerusalem och signalvärdet av att han gör det på en åsna är uppenbart. För signalen är att här kommer en kung, med anspråk på att vara i sitt rike, och det i ljuset av Psaltarens ord (Psaltaren 24) att ”ärans konung”, är ett med Gud själv. En annorlunda kung, javisst, en ödmjuk kung, som är mild. En kung med sympati för de ödmjuka, de förtryckta och nedstampade: Matteus 8:17, 9:10-13, 11:1-6 och vars kungarike är öppet för alla som delar denna vision. Se t ex 5:4-12 och 18:1-5. En kungaidentitet framvuxen ur Den hebreiska bibelns profetior om Herrens lidande tjänare, som bär på mänskligheten. Se Jesaja 8:17 och 12:18-21 för ytterligare en dimension.

Ingen som ser Jesus kan missta sig på de anspråk han reser, och anspråk som han sedan förstärker genom att samma dag i direkt anslutning till intåget, inne i Jerusalem uppfylla två profetior till. Anspråken ges trovärdighet av att han i tre år förkunnat evangelium för de fattiga och att blinda har fått sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp. (Matteus 11:5).

Den ena profetian (Sakarja 14) genom det handfasta utdrivandet av kommersen inför Guds ansikte med orden ”Mitt hus skall vara bönens hus”, och därefter den andra profetian (Psaltaren 8:2, 5-6) genom botandet av de blinda och lama. 

Allt detta, intåget och dessa uppfyllelser av profetior, mitt i offentligheten som på grund av att lövhyddohögtiden (även kallad Tabernakelfesten, Suckot) stod för dörren var större än vanligt, står i stark kontrast mot det hemlighetsmakeri om sitt messianska uppdrag som så ofta Jesus hade omgett sig med. (Vid sammanlagt sju tillfällen i Matteusevangeliet upprepas ordet att det som nu händer är ett uppfyllande av skrifterna: 2:23, 4:14, 8:17, 12:17, 13:35, 21:4 och 26:56).

Och frågan är då: Varför gör han plötsligt nu något som på flera sätt lyfter täcket av hemlighetsmakeriet av den så kallade Messiashemligheten. 

Svaret är, för att uttrycka det bibliskt, ”Det är dags att vakna”, trädet stod i blom, tiden var uppfylld, Guds rike hade kommit nära, ”vår räddning är närmare än när vi kom till tro”, Guds tält (tabernakel) är uppsatt nu under vår vandring: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…” (Johannes 1:14, jfr 1917 års översättning).

Var och en av oss, som navigerar oss genom livets labyrinter av ondska, sjukdom, våld, missförstånd, svek, avund och girighet, och som därför hela tiden måste stå i en resonerande dialog med våra egna övertygelser och rädslor, och i ett ständigt förhandlande kring vad vi kan, vill och bör, delar med Jesus det intåg han gjorde i Jerusalem. 

Vi var med. För Jesus tänkte in oss i det han gjorde. Annars hade han inte valt att göra det. När han mötte Hurra-ropen så gav han dem ödmjukt vidare till oss. För han levde och lever för oss, för att vi ”iklädda honom”, ska:

• befrias från den kommers som meningslösheter vill dra in oss i, ”för att vi ska leva värdigt, som det hör dagen till”, och
• befrias till att be enkelt, och agera för barmhärtighet och god hälsa för alla människor, och därför också för oss själva, som alltid riskerar att förblindas av allt vi ser, och förlamas av allt som rör sig vår älskade underbara, och enda värld.

Är du en robot?

Frågan kan tyckas underlig. Förr ställdes den frågan som en reaktion när någon betedde sig känslolöst, eller rättare sagt när någon menade att den andre verkade känslolös. Ja, robot blev något negativt. Nuförtiden utförs helt fantastiska underverk av robotar. De svarar på våra frågor när vi kontaktar kundtjänst. De ställer diagnoser inom sjukvården, t ex har Chat GPT version 4.0 visat sig leverera betydligt övre träffsäkerhet än läkare, och snabbare.
Robotar bearbetar ofantliga mängder data och drar slutsatser som inte är gjorda av magkänsla eller som är utslag av medveten som omedveten nepotism, s k svågerpolitik. Robotar och AI används inom sjukvården, utbildningsväsendet, klimatforskningen, processindustrin, infrastruktur, och för att sammanfatta var AI gör nytta, vinner tid åt människan: Inom allt! Vissa säger att arbetsmarknaden inte kommer att behöva ett flertal av de universitets- och högskoleutbildade framöver, och att samhällen därför borde införa medborgarlön för att hålla samhället stabilt i takt med att arbetslösheten ökar. Fördelen kan bli att människor och familjer mår bättre, blir lyckligare, slipper stressa och att inkomstskillnaderna minskar – och därmed riskerna för samhällsevolutioner. Men det kanske istället leder till ett samhälle där medborgarlönen blir ”opium för folket” och demokratin stryps av det enorma kapital som ”äger” AI.

Det är därför vi läser om AI varje dag, hela tiden, över allt. Och det är också därför frågan om AI är bra eller dålig för länge sedan är överspelad. AI är bra, helt fantastisk, ett verk av människan, och därför ställd i mänsklighetens tjänst, det godas tjänst, de mångas tjänst i en värld som drar isär! Börsnoteringarna under Q1-2 talar sitt tydliga språk. Det är Techbranschen som räddar den amerikanska ekonomin, och det är företag som Meta som satsar stort eftersom dess Llama 2 tjugofalt är passerad av GPT-4.

Men varför ifrågasätts då AI, om den redan sedan länge är här, och kan göra allt detta fantastiska?

Några menar att nästa steg i utvecklingen av AI är det som vi ska vara kritiska mot, alltså det steg som innebär att AI blir självständig i förhållande till människan, utvecklar sig själv istället för att vara styrd och begränsad av människan. De som ser denna fara med en generell super (över) AI är oftast framstående forskare som i årtionden har arbetat med AI och som sett hur snabb utvecklingen varit de senaste åren, och vilka oförutsedda skutt utvecklingen av Artificiell Intelligens har tagit och därför kan fortsätta att ta. Vetskapen om detta kombinerat med de omvälvande destruktiva förändringar som har skett de senaste åren inom den globala politiken väcker självklart frågan vad AI kan åstadkomma om den kommer i ”orätta händer”. AI-genererad statsdestabilisering, t ex i samband med bränderna i Hawaii, är nog bara i sin linda. Och hur propaganda kan programmera människor råder det väl inga tvivel om, eller att militärkupper med auktoritära våldskapitalstarka ledare förespråkas av alltfler människor Afrika, och att tendenser nu också finns i bl a Tyskland.

Är människa god eller ond – är Gud god eller ond som tillåter det onda. I en värld där samtal om dessa frågor har pågått sedan människor började känna (och därför utvecklat språk och naturvetenskaperna) är det följdriktigt att vi inte heller kan besvara frågan om AI är god eller ond. Kan AI motverka människors ondska eller allierar den sig med människans ambivalenta hållning av att beskriva och tolka allt, även sig själv, i både-och-termer, vilket den evangeliskt lutherska traditionen också varit bra på med det begrepp som format så stora delar av idéhistorien i vår del av världen: Simul iustus et peccator (samtidigt rättfärdig och syndare).

Som pendang till denna samtidighetslösning inom teologisk antropologi betonar vissa teologer med emfas att tron på Guds allsmäktighet, som kan tas som intäkt för föreställningen att Gud vill, gör och underlåter att stå mot det onda, inte innebär en allorsaklighet!

Självklart kan såväl försoningsteologi förankrad i inkarnatorisk kristologi som eskatologiska föreställningar både omvandla frågeställningen som ge nya svar. (Jfr Das Kommen Gottes, Christliche Eschatologie, av Jürgen Moltmann. Boken finns också på svenska.)

Är du en robot?

Som gammal och ensam kan en sörjande människa sakna ihjäl sig efter förlusten av sin livskamrat. Genom AI kan stora mängder data, s k resurrection technology, om den bortgångne matas in i en robot som därför kan bete sig som hen, resonera som hen gjorde, röra sig som hen gjorde, dela minnen med den överlevande som ju kan befinna sig längs hela skalan från att förstå att detta är en robot till att inte alls förstå, och med tiden med säkerhet allt mindre förstå. Vad tror du roboten hade svarat på frågan efter ett långt tröstefullt fint samtal om ”gemensamma” minnen? Hade svaret från Necrorobotics spelat någon roll? Att fundera kring detta ger nya dimensioner till frågan vad en människa är, vad det mänskliga i människan är och vad det mänskliga i AI är, och kan bli? (Endast den som anat sorgens aldrig förstår det här.)

Som parentes sagt: I recensionerna av den nya storfilmen Creator påstås att AI-roboten i slutet av filmen uppvisar mänskligare drag än människorna. Det är då verkligen att ha gått på propagandan! Sanningen är väl att AI-roboten ifråga är mänskligare än de omänskliga människorna i just den scenen, i en film. För varför satsar annars Pentagon 250 miljoner dollar just nu på AI – och vissa kan köpa AI-glasögon som läser av allt bärarna ”ser”. – Ah, AI har alltid funnits, inget farligt, säger någon inom mig. Men hur låter nu vapenlobbyisternas argument i USA: Vapen har alltid funnits, rätt att skydda mig, försvara mig – som ett verktyg!

Nu litet inspel inför en fråga som är lite annorlunda än frågan om AI kan ersätta en människa för en annan människa, nämligen frågan vad som händer med en människa som ersätts av AI på så sätt att AI bortrationaliserar inte bara en enskild människas arbete utan miljontals människors arbetet, och oftast med bättre resultat än när människan utförde arbetsuppgiften.

Vad händer med människor som därmed blir fria, fria från plikter, stress, förslitning, konkurrens, uppförsbackar, lönearbetets alla gissel? Ja, en sak som händer är ju att människan får oerhört mycket tid, tid till kultur, sport, gemenskap, självutveckling, andlighet, estetik, ”bara vara”, hälsa- och kostoptimering. 

Men, de värden som arbetslivet ger människor, kan de uppnås genom fritidsintressen? Ja, säger kanske någon, så är det ju för människor som har gått i pension. Men, säger andra, men nu talar vi ju inte om att lämna arbetslivet i 60-års åldern utan om ett AI-samhälle där endast få kommer in i arbetslivet! (Jfr en bok alla borde läsa, snarast: Klara och solen av författaren Kazuo Ishiguro).

Max Tegmark resonerar bl a kring den här frågan om arbete – fritid i sin spännande bok LIV3.0, med undertiteln Att vara människan i den artificiella intelligensens tid. (Boken är redan Standardverket om AI). Tegmarks svar på frågan om fritiden utgår inte som för Svenska kyrkan i den evangeliskt lutherska läran om kallelsen (i första hand att Gud upprätthåller skapelsen, alltså nästankärleken genom det människor gör i den jordiska gemenskapen) utan från aktuell forskning inom Positiv psykologi.

Utifrån en kortfattad lista över några faktorer som det har visat sig ”förhöjer människors välbefinnande och upplevelse av meningsfull tillvaro” får läsaren själv fundera på om samhället och människor kan få dessa behov tillfredsställda, hela livet, genom fritidsintressen av olika slag. Tegmark sätter in frågeställningen i den övergripande och alldeles för nedtystade diskussionen att detta bara är ett av ett flertal skäl till att det redan för några år sedan behövts statliga och överstatliga beslut, politiska, innan man släpper lös AI, för att människor ska hinna med. Just för att det bara är politiken som kan göra att AI blir en välsignelse för världen – och att politiken inte som inom klimatområdet först i efterhand, och för sent, bara (förgäves) ska städa upp efter det vi så ofta kallar utvecklingen! Googles tidigare AI-chef Geoffrey Hilton sade upp sig i maj 2023 som ett sätt att i handling också varna för det han uttryckte med orden som BBC återger: Snart kommer AI vara intelligentare än vi. Det behövs lagregleringar. En som tänker tvärtom är Mathias Sundin som kallar sig optimist och hävdar att regleringar kan vänta tills verkliga ”problem och skador” uppkommit och som upprepar att domedagspredikanterna mot AI är på turné för att skaffa sig konkurrensfördelar – samtidigt som Sundin har en DONERA knapp längt upp på webbsidan för sin opinionsbildande stiftelse. För framtidsanalytikern Charlotte Mattfolk innebär den snabba utvecklingen däremot att staters inflytande kommer att minska då de stora techföretagen bygger ekonomiska system som omfattar det mesta som hittills kallats välfärd, t ex arbetsmarknad, trafik, vård och skola. Endast om, hävdar hon, staterna tar ett större ansvar genom att sätta ramar kan ett sådant scenarios negativa effekter av kontroll och åsiktsregistrering och därmed styrning minskas. Även AI professorn Erik Sidewall, som överlag är väldigt försiktig med drastiska slutsatser och fortfarande inte reflekterar över förhållandet fritid – yrkesliv, har varnat för den manipulation till en alternativ verklighetsuppfattning som skapandet av ett omfattande nätverk med räckvidd in i ett flertal sociala medier och ”kunskapsbaser” kan leda till. Redan dagens gammalmodiga redskap för indoktrinering är effektiva – hur kan det då inte bli med AI i händerna på en central auktoritet som vill kontrollera åsiktsbildningen i samhället. Eller för att uttrycka det med Henrik Eks avslutande ord i artikeln Stora risker när AI får central roll, med den talande underrubriken Dolda underlag (syftar på black boxes, min anmärkning), Kan styra grupper och Oetiska beslut, i Dagens industri, 2023 03 29: ”den som vet att stora mängder data är makt förstår sannolikt att den här typen av makt kan bli enorm.” Att Googles har stängt dörren till de stora AI-modellerna sedan modeller blivit öppna källkoder är inte endast ett resultat av play-off strategi utan säkerligen en slutsats av att utvecklingen genom att det skedde tog ett stort skutt och som forskningschefen Joelle Barral på Googles AI-avdelningen säger enligt SvD den 17 juli 2023: ”Modellerna är kraftfulla, och kan användas på en mängd olika sätt. Det är otroligt viktigt att ta ansvar för dem.” (Om Google säger så – borde väl stater säga det, tycker jag!)

Listan på sidan 172 i Tegmarks bok över vad människan som människa behöver, och som för många tillgodoses, om än i varierande grad genom yrkeslivet, och som vi delvis eller helt måste få ut av vår fritid i framtiden, ser ut så här: 

• ”Socialt nätverk av vänner och kolleger; 
• en hälsosam och rättskaffens livsstil; 
• respekt, självkänsla, tro på sin egen förmåga och en behaglig känsla av ”flow” som bottnar i att man gör något man är bra på; 
• en känsla av att vara behövd och att kunna påverka; 
• en känsla av mening beroende på att man är delaktig i något och tjänar ett högre syfte”

Vad hade Martin Luther sagt om detta? Hade han okejat fritiden som den ”plats” Guds kallelse, (Vocatio – Beruf) äger rum? Ja, svarar jag självklart, men inte om människan abdikerar från uppdraget som hör samman med att människan är Guds avbild, en skapad medskapare (som efter andra teologer i Sverige lanserat begreppet också Patrik Hagman också vackert formulerar gudslikheten). Och hur hjälper oss denna trosövertygelse om gudslikheten och uppdraget när vi funderar på vart AI tar oss är en fråga som vi måste hålla levande som människor, inte som robotar!

Ps. Vi har AI-seminarium på MR-dagarna 23-25 november här i Helsingborg. Kom som du är. Skicka inte någon annan i ditt ställe, för att uttrycka blogginlägget i några få ord i en tid när de riktigt stora företagen konkurrerar så hårt och med en sådan oerhörd kompetens att sådant som bildfunktioner och mailsortering snart blott är historia.

Ps 2. Varför svarar robotar så cyniskt överlägset när de ombeds svara på frågor om framtiden? Är det för att vi ska fascineras av dem och begeistras? För analysen av deras svar relaterat till frågan visar oftast att de inte tagit in frågans komplexitet utan istället ger ett gåtfullt svar. Varför säger ingen: svara på hela frågan!

Ps 3. Sätt dig in ”AI i Sveriges yrkesliv 2030” ett projekt som började nu i våras och som tar redan på hur generativ AI kan påverka människa, organisation och omvärld. Detta är en s k framtidsstudie, gjord i samverkan.

Att medarbetare i Svenska kyrkan i mötet med människor kan svara på denna fråga är enligt Kyrkokansliet i Uppsala av allra största vikt.

När medarbetare besvarar denna fråga tydligt händer nämligen något väsentligt,

• då ökar förtroendet för Svenska kyrkan,

• då stillas människors längtan att få höra om Svenska kyrkans stora samhällsnytta i det lokala och globala sammanhanget,

• då känner människor att traditionen är levande och att det finns meningsbärare att haka i,

• då förkroppsligas trons innehåll på levande och försonande Gud som genom bönen står i dialog med människor,

• då väljer människor att bejaka sin önskan att engagera sig ideellt för sitt lokala sammanhang, för världen. 

Hur kan Kyrkokansliet i Uppsala veta att det är så, frågar vi oss.

Jo, genom hundratals, aktuella och genom åren genomförda, intervjuer med såväl medlemmar som icke-medlemmar i Svenska kyrkan, och genom så kallade sambandsanalyser av uppgifter från egna och andras omfattande statistikbaser om människors intressen, resonemang och tankar i olika skeden i livet är detta säkerställt.

Också av intervjuer med människor med anledning av att de låter döpa sina barn eller sig själva, inträda i kyrkan, eller avsluta sitt medlemskap framgår att en kyrka vars medarbetare visar stolthet och glädje över, är en kyrka också andra människor gärna vill tillhöra.

En kyrka som talar väl om sig själv, inbjuder till sammanhang som är tillåtande, och som kan sätta ord på sin tro, och som kan betyda något för såväl den enskilda människans inre längtan efter mening som så mångas vilja att göra nytta i samhället, är en relevant kyrka. Så vill jag att Svenska kyrkan Helsingborg ska vara och uppfattas. Tillsammans sätter vi ord på och konkretiserar i handling det som är våra speciella core values! Alltså det som bär i tiden, och en bit till.

Lukas 16:1-13

På söndag, den nionde söndagen efter Trefaldighet, så läses en av de märkligaste berättelserna ur Nya testamentet. Det är Jesu liknelse om den ohederlige förvaltaren. Liknelsen är motsägelsefull och ställer inte bara fram den ohederlige förvaltaren som ett föredöme utan även förvaltarens överordnade (Herre) som ett föredöme, trots att det är just p g a sin upptäckta ohederlighet som förvaltaren avskedas.

Ja, som ni hör – det går inte ihop.

Men, det går ihop om poängen inte alls är att ge en bild av yrkesetik och arbetsrätt utan om livets existentiella krav på människan, på var och en av oss, hela tiden. Och genom de oerhörda överdrifterna av mängderna, avdragen liksom vilka varor som anges blir det tydligt att det handlar om ett allvar med eskatologiska förtecken och pulsslag.

Vi är var och en förvaltare av det liv som vi har fått som gåva – för livet själv har ju längtat fram oss, som toner längtas fram och blir ett musikstycke, en komposition.

Som förvaltare har vi uppdraget att ta livet på allvar och agera på det som händer runtomkring oss – så gjorde förvaltaren när hans position var ifrågasatt och hans livssituation drastiskt skulle förändras. Förvaltaren prisas och lovordas för att han tar till sig orden som når honom. Situationens allvar får som reaktion kreativitet och handlingsfärdighet – och troligtvis skrev han inte ned skuldebreven på annat sätt än att han tog bort sin provision på oljan och vetet. (Och överdriften av hur stor den är bidrar till den eskatologiska öppningen, förvåningen, häpnandet).

Kanske är det detta som är livets konst, att ta allt på allvar utan att bli tråkig.

Och det är ingen lätt konst – kanske som att lära sig spela ett nytt instrument.

Och om det är något man får lust till en vecka som denna är att bara ta emot att du är en framlängtad ton som hela tiden har en uppgift i det stora musikstycket: Guds försoningssymfoni!

Nu utkastet:

Den som vill veta något om hur Jesu vardag såg ut, alltså i vilka sammanhang han rörde sig, vilka människor han mötte, vilka situationer och samtalsämnen som var aktuella ska läsa de liknelser som Jesus skapade och berättade och som vi nu har i evangelierna i Nya testamentet.

Alla hade väl hört om den där familjen där den ene sonen krävde ut sitt arv i förväg och sedan hade gett sig i väg och inte kommit tillbaka igen. Och av det gör Jesus en liknelse där sonen kommer tillbaka, och blir mottagen av fadern, och klädd i högtidsdräkt och får en välkomstring. Jesus använde alltså de nyheter och de berättelser som florerade i byn för att säga något om livet självt, om Gud, som tar emot alla som återvänder och glädjer sig när någon ångrar sig och söker nåd. Gud är barmhärtighet och nåd.

Alla hade väl också hört om fåraherden som alltid förlorade ett får eller kvinnan som tappat ett mynt och ägnat dagar åt att leta efter det – men kanske ännu inte funnit det.

Ja, det var nog så att konkreta händelser utgjorde grunden för många av Jesu liknelser. Men det är med all säkerhet så att Jesus dessutom med sina liknelser sätter fingret exakt på det som utspelar sig mellan människor och i vårt inre, och att hans poäng, eller som det oftast är, hela liknelsens dynamik, öppnar upp helt nya perspektiv, både här i tiden och i himmelriket. Liknelserna är kort sagt både existentiella speglar som hjälper oss att se oss själva och uppenbarelseteologiska dörrar som står på glänt till Gudsrikets hemligheter och underbara rum, trädgårdar, måltider och förnimmelser.

I dagens liknelse, från Lukas 16.e kapitel vävs minst tre olika berättelser samman och det blir därför en svår text att ta till sig. Men den del av texten som handlar om liknelsen om den ohederlige förvaltaren är det viktigaste. Alla som hörde liknelsen då funderade nog kring om Jesus menade någon specifik förvaltare, och visst hade alla hört om förskringrande förvaltare. Och alla var överens om att den som fått förtroendet att handha andras egendom och förmögenhet ska straffas om förtroendet sviks. Vem tycker inte så – även i vår tid. Men – Jesus verkar tycka det är okej, och när förvaltaren till sitt svek kommer på att om han skriver ned skulderna som några har till hans överordnade så kommer de sedan att behandla honom väl, så reagerar de flesta då som nu ännu starkare. Har han då ingen skam i kroppen, riktigt hör man folk viska när Jesus berättar sin liknelse. Och när Jesus sedan låter förvaltarens överordnade prisa och lova detta handlande, jag då går skam på torra land.

Just dessa helt naturliga reaktioner gör att Jesus får fram sitt budskap med skärpa. Och budskapet är att nåd går före rätt, Gud är större än allt som förminskar Gud och bilderna av Gud, Gud är gud, inte en förstoring av vår moral. Gud är ett mysterium, men andas kärlek, och förlåtelse till oss. Och vi kan då och då göra likadant. Eller som Laleh koncist sammanfattar människolivets alla ord inför uppgåendet i ”det där”: Tack och förlåt. Eller som B. Brecht sade: Ein Gott der es gibt, gibt’s nicht!

Bibelmeditation Andra söndagen efter Trefaldighet, 2023 06 18

Text Markus 2:13-17

Har du också varit med om att du och någon sitter och talar med varandra, och att en vän kommer in i rummet, och vänligt avbryter er och säger: Vänta, stanna upp, för det låter som ni missförstår varandra.

Och det som då händer är att du och din samtalspartner resonerar om det ni har sagt, och nu med fokus på vad ni menade med era ord. Och plötsligt förstår ni varandra bättre, och det som nyss kändes som oförenligt, eller som ni tyckte olika om, faller platt till marken, och ni förstår varandra och också på vilka punkter ni inte delar uppfattning.

När vi får vara med om sådant här, så känns det verkligen positivt, lika positivt som att läsa de första två kapitlen i evangelisten Markus evangelium. 

Missförstånd om Jesus-bilden och Guds-bilden, och kanske också om Kyrko-bilden reds ut, och det blir klart vem Jesus är, vad han gör och vill.

• Vem är Jesus? Jo, Jesus är utvald för att visa vem Gud är, en nära god Gud, som är starkare än ondskan. Detta återberättas i myten om frestelsen i öknen, testandet som Satan står för. Att det sägs att frestandet varade i fyrtio dagar är en tydlig markör för att detta är en berättelse som handlar om identitetens djup, och att det inte är ett dokumentärt reportage. (Mark 1:12-13)

• Vad gör Jesus då? Jo Jesus säger att tiden är inne, alltså att nuet är det viktigaste som finns, och att tron i nuet skapar ringar för framtiden. Och att människan ges chansen att vända om, börja om, få en ny chans, och att ge andra en ny chans. (Markus 1:14-15) 

Det är därför Jesus: 

• rekryterar människor, kallar lärjungar, till sin rörelse, att förmedla detta om nuets gudomliga möjlighet till andra, 
• människor som ska stå emot det onda och med ord ta avstånd från det, inte ducka eller fega och inget verka höra eller se. (Markus 1:21-28), 
• och att bota sjuka människor, med feber och förlamning. (Markus 1:29-34 febersjukdom, Markus 1:40-45, och 2:1-12 förlamning).

• Vad vill då Jesus: Jo att vi får känna en sådan gemenskap med honom som om vi äter med honom, umgås med honom, och att han inte skyr oss, eller håller sig undan från oss – som om han vore rädd för att smittas av vår mänsklighet. 

Jesus vill oss väl – och ger oss den förlåtelse vi behöver helt enkelt för att vi är människor, inte en förlåtelse för några små övertramp eller fel vi har gjort, utan den förlåtelse som gör att vi uppresta, frimodiga, lättade, befriade och fyllda med tillförsikt kan gå framåt och ge vidare allt detta till dem vi möter, och låta det blomstra i vårt liv, för evigt. Därför tycker jag så mycket om psalmens ord: Med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött. 

Så blir förlåtelsen som en vän som är med i allt vi säger, och som hjälper oss att reda ut missförstånd.

Det är spännande och utmanande – Sveriges för tillfället mest utslitna tomord. Att jämföra strukturen i hela Johannes elfte kapitel med det utsnitt som återfinns i Den svenska evangelieboken och som därmed anbefalles som underlag för förkunnelse och predikan på hundratals platser söndagen den 4 juni 2023. Utsnittet sliter sönder berättelsen genom att det tar med diskussionen mellan Marta och Jesus, men varken förhistorien eller höjdpunkten: Tecknet, att, när och hur Jesus kallar ut Martas och Marias bror Lasaros ur döden, från grottan.

Det är väl inte så farligt, kan någon tycka. Näh, inte farligt men därmed blir ju Martas bekännelse som är en exakt parallell till Petrus bekännelse inte relaterad till vad Gud gör i Jesus med människor. Utsnittet utan tecknet blir en appell för att tro och bekänna – utan det faktiska skeendet som bakgrund.

Nu till samtalet mellan Marta och Jesus. Samtalet i vilket två saker prövas och testas. Jesus blir testad avseende sin relation till den grundövertygelse som rådde på den tiden, i den judiska kulturen. Skulle han klara av att relatera sig till denna allmänna övertygelse som genomsyrade människors tankar och känslor, tron på en allmän uppståndelse efter vilken det kommer en dom. Hur ser Jesus på detta?

Marta å sin sida blev prövad genom att hon utmanades att behålla den traditionella bilden om en dom efter livet och till den foga tron på att denna kommande uppståndelse redan här i tiden möter i en, i Jesus Kristus. Hans ord: Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig ska leva trots döden. Detta är ett verkligt paradigmskifte, att transformera en händelse efter döden till något som är en person, Jesus Kristus. Svårt att ens i ord uttrycka det. Men Bach kunde i musik.

Att den här berättelsen hör samman med Treenigheten är tydligt. Här finns en återskapelse och en bön i ett skeende som åskådliggör såväl skapelse, befrielse som livsanda. Det verkar som Maria hade lättare för att ta in alla de läkedomsunder som hon sett Jesus göra, än det som nu skulle ske. Det är därför hon förebrår Jesus, det är försent, menar hon. Marta tyckte också det var försent, för nu hade fyra dagar gått sedan Lasaros dog, och enligt den allmänna övertygelsen lämnade människans själ kroppen efter tre dagar.

I sitt större sammanhang, alltså om vi börjar redan i vers 1 och läser ända till vers 57 istället för Evangeliebokens verser, 18-27 i Joh 11, faller sakerna bättre på plats och vi får samma fokus som händelsen och den ursprungliga utläggningen av den hade:

• föreställningar som alla delade och kände tillförsikt genom,

• drastisk omvärdering och hithämtande av det transcendenta till livet i tiden, här och nu, (transcendensen i immanensen kort sagt)

• ett tecken som inte går att komma runt och är ett eko av skapeleordet Bli till! (Varde…)

Obs: vilka allmänna traditionella vanliga självklara föreställningar, (här inbegrips politiskt korrekta grottor) är du beredd att utmana och göra det spännande experimentet att sätta in Jesus Kristus i, som en levande faktor att räkna med, och som någon som har något helt annat med sig till dig än styrka och moral! Upp till bevis. Ett tecken mitt i gråten och skakandet.

Ps. På vår hemsida, Svenska kyrkan Helsingborg, finns bl a ett föredrag om Bibeln som jag höll i Raus församling som en del av församlingens Grundkurs i kristen tro, nu i våras. Tankar där ligger i linje med min önskan att läsa längre texter i Gudstjänster, och färre texter men ändå låta Bibeln vara sin egen uttolkare i betydligt högre grad än att det allmänna får ”klä” tron. Föredraget ligger under linjalrubriken Kyrkoherdens ord.

Predikan på Bönsöndagen 2023

Romarbrevet 8:24-27, Matteusevangeliet 6:5-8 och Psaltaren 13

Det finns två ord som i alla språk hör väldigt nära ihop. Två ord som fungerar som synonymer och som människor har använt sedan de kunde tala, eller kanske är det t o m så att språk skapades för att människor hade ett behov av att uttrycka det som dessa två ord står för. Orden som hör väldigt nära ihop och som nästan är synonymer, eller tvillingord om man så vill, är ordet Bön och ordet Gud.

I alla kulturer och tider, i allt som människor har mött av glädje och lycka, motgångar, lidanden och orättvisor, har människor uttryckt sig koncentrerat som ett Tack, eller som ett Varför? 

Detta bedjande är ett naturligt och spontant sätt att förhålla sig till livet, för att hantera livets berg- och dalbana. Genom bönen och hoppet om det människan inte ser överlever människor trots den hårda verkligheten. I bönen om upprättelse och bekräftelse stärks människors tilltro till att sanningen ska uppenbaras, och den förfördelade, utsatta, förtryckta människan eller det invaderade landet, ska få sin rätt och missgärningsmän och orättvisa strukturer ska få stå till svars, både i tiden och i evigheten.

I bönen sätter vi ord på vår glädje och vår vånda, och Jesus säger att bönen ska vara kort och inte ett uppträdande i offentligheten för att andra ska se den, och hans ord stämmer helt och hållet med bönens väsen: Kort, intensiv, om just det som är avgörande för livet, tacket och våndan – och hoppet om ett fönster mot en framtid med mat, vatten, värme, hälsa, rättfärdighet och fred, utbildning, arbete, omväxling och självförverkligande.

Mottagaren, den stora varma lyssnande famnen för alla dessa böner vi människor har uttryckt genom tusentals år, mottagaren kallas Gud – den högste, den som skapat livet och är värd tacket och därför borde kunna undanröja hoten och lyssna till förebråelserna.

I Psaltaren 13 som är en underbar psaltarpsalm tvinnar psalmisten ihop Bönen och Gud tätt. Mot Gud riktas förebråelser: Hur länge ska du glömma mig, gömma ditt ansikte (alltså din välvilja) för mig, hur länge ska jag leva i ångest och oro, och ondskan segra här i världen och kunna triumfera i kommande tider. Men direkt på detta ordsättande, verbaliseringen, av situationen, så kommer övertygelsen, hoppet, tillförsikten i orden om hur Gud är, också som en bön: Jag litar på din godhet, mitt hjärta ska jubla när du Gud hjälper mig.

Därför kan man idag – när världen verkligen behöver Bön och därför Gud, säga: Att Gud på länge inte har behövts för så många som nu. Bönen blir därmed det yttersta gudsbeviset. Så länge vi ber håller Gud livet levande, och Gud lever i oss, och när handlingskraften i bönen konkretiseras i världen, så samverkar vi fullt ut med Gud för att rädda världen. Det är de heligas uppdrag, och därför kommer vi att aldrig rabbla tomma ord. Bara ord som kommer från hjärtats hopp och därför gör skillnad.

Ps. En bra Psalm att sjunga eller läsa i kammaren är nr 762 i Den svenska psalmboken, som öppnar alla sinnen i bedjandet, gudsnärvaron.