Religiösa och kulturella lokaler för människor här i Sverige sätts i brand. Slagord. Sprayburkar. Skräck. Hat. Tysta medgivanden. Smygande normalisering och tillvänjning. Allemansrätten begränsas till att gälla naturen. Kulturerna ställs mot varandra, och sedan sätts en kultur över en annan.

Vissa människor rycks med och blir små facklor i ett stort spel. Eskilstuna och Eslöv var platserna nu senast. Demonstrationer mot muslimer på torgen i Europa kastar sina skuggor över oss och blir till aggressiva aktioner på bakgator och centra i Sverige.

”Det går inte att jämföra!” säger de fortfarande naiva som står längst fram i frontlinjen. De som bakom sig har de som i skydd av dem kastar brinnande helveten genom fönster. Tredje linjen ser helt annorlunda ut!

För 20 år sedan kom en läsvärd bok som handlar om Väst och de jugoslaviska nationalitetskrigen. Titeln är talande: Från början för sent.

I slutordet resonerar freds- och konfliktsforskaren Wilhelm Agrell kring en fråga som säkert många känner igen. Frågan är om historien upprepar sig. Den välformulerade, och historiskt välunderbyggda, slutsatsen är att misstagen i historien upprepar sig.

Misstagen upprepas, av människor, i historien. Människorna är subjekten. Människorna har ansvar. Historien är platsen i tiden.

Gud, vi ber dig om hjälp, nu!
För du är inte naiv, och du blundar inte.
För du älskar och vill befria alla människor.

För du kastar inga slagord eller helveten
Du inbjuder till att dela, lära och göra,
tillsammans.
Amen
– – –
”Blir väckta av en våldsam storm, den drar genom landet vi föddes i”

Så slutar den tredje versen i sången Landet vi föddes i, av Tomas Andersson Wij. Den som Tomas på akustisk gitarr hyperintensivt framförde som en profetisk visselblåsare i tv-rutan, redan för många år sedan.

I samma vers står det så här: och du önskar du kände nåt av kärlek av samhörighet.

Gud,
Väck oss så att vår kärlek får växa!
Trösta och håll om alla rädda!
Sätt en varm gräns mot det som inte vill gott!
Amen

Häromdagen såg jag Interstellar på bio! Och reklamen var missvisande. Inte var detta en science fiction film, overklig eller framtida, som man hade sagt. Det var ju en julfilm om vår tid! Människor väcks av drömmar om natten. Drömmar om det som hände när jorden rubbades första gången av gravitationsförändringarna, och av empati.

De första scenerna i Interstellar beskriver en värld, vår älskade värld, i kaos. Miljöförstöringen är total. Människor är på flykt, eller har gett upp att ta emot dem som flyr. Inga grödor växer. Naturens resurser är uppeldade och bortslösade. Dammet tränger in i husen och lägger sig över allt. Hoppet blir ihåligt och ordlöst. Lögnen och propagandan har tagit kunskapens och sanningens plats. Utvecklingen av sjukvården och samhällsfunktioner backas flera årtionden och människor dör i onödan. Barn far illa och ger sig på varandra. Vuxna blundar och barn hostar.

Som i många action-hero-filmer blir en person, ofta en litet misslyckad och missförstådd föredetting, utvald att återställa ordningen. Motvilligt och med hjälp av lögner lockas han att göra ”det enda som nu går att göra”. Det talas om en plan A och en plan B.

Det ständiga hotet är att tiden går fortare på jorden än i yttre rymden. De människor som ska räddas kan alltså ha varit döda sedan länge när de som gett sig ut bland stjärnsystemen kommer tillbaka. Ett litet misstag eller en tveksam manöver i en avlägsen galax ”kan kosta 20 år”.

I salongens mörker fångas vi i tidsstressen, att inte få se barnen igen för de åldras flera gånger snabbare på jorden än de som är på resa mellan stjärnsystemen. Detta hugger tag i alla som delar föräldraskapets gåva och alla människors oändliga ansvar för jordens barn. Ovissheten om barnens existens från filmen Inception smyger tillbaka över bänkraderna, där drömmarna för oss till nivå efter nivå, helt danteanskt.

Sanningen är att den personifierade institution och nation som håller i projektet att åka till ett annat stjärnsystem hela tiden visste att det inte går att återvända till jorden. Han som gick i god för deras resa hade inte löst den matematiska gåtan hur stjärnresenärerna skulle kunna komma tillbaka och rädda jorden. Han dog högljutt med skulden över att ha lurat alla. Illusionen var inte Gud. Detta blir en stark kontrast mot den dödsbädd som skildras i den näst sista scenen när en kvinna kärleksfullt efter ett varmt avsked skickar ut sin pappa för hon vill vara med sina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och deras barn i sin dödsstund. Hon som också var med om underverket.

Två döttrar från olika familjer har sanningsroller, som Maria och Elisabet i byn vid berget, och de möts bara en gång, i ett Kairos. Och blir snart en familj, indirekt, och med befrielse för alla människor.

Det gigantiska projektet med hemliga baser och högteknologisk utrustning mitt i en värld som går bakåt i den humanistiska och miljömässiga utvecklingen hade ett dolt syfte. Projektets syfte var alltså att överge, inte alls att befria jorden.

Och filmen påminner var och en av oss i salongen om vår stora kärlek till jorden, till varenda människa, varje barn som behöver sjukvård och närhet. Filmen håller människovärdet heligt. Att sanning befriar, och lögn förvrider. Att kunskap och forskning är bättre än stolthet eller ideologi som ibland bara är uppklädd uppgivenhet. Att rädsla är farlig, och att materien är på människans sida, och god.

Vår längtan efter helhet driver filmen framåt. Vi är medskapare även om universum är matematik, eller just därför. I reflektionen över det högsta goda, kärleken, antyds det att all samlad kärlek och kunskap, hela människosläktets tillsammans, är materien i gudsgåtan, eller mysteriet. Denna reflektion är den vackraste scenen och direkt efter den sker uppvaknandet.

Kort sagt: Interstellar är en julfilm!

Den gåta som vi kallar Gud ger oss mod att aldrig någonsin överge jorden. Att aldrig någonsin överge jordens folk, här eller där, eller på resan mellan. Det är väl därför inkarnationen känns i vår in och ut andning, och historien på jorden är dess plats. Inkarnationen förankrad mellan våra revben och i vårt kött.

Den hemska Kain – Abel scen som blir brytpunkten i filmen behöver därför aldrig egentligen hända på jorden, mer. Att människan ger sig på medmänniskan, och släcker ner liv, tar bort rösten, sätter en gräns i kylan, och ljuger sig vidare, eller bara enfaldigt fortsätter att underskatta och förminska jordens barn. Och talar om odds i själva dödandet, och nöjer sig med dåliga odds att överleva också för egen del.

Den sista scenen för tanken till det framtida paradiset på jorden. När människan fullt ut bejakar sin längtan till gemenskap och gemensam historia, i takt med tiden. Släpper taget om sitt eget, sina egna köttgrytor i fångenskapens land, för allas fred på jorden, som väl ändå måste få bli Guds största ära.

Musik: Dagen är kommen, kärlek triumferar…

(Den svenska psalmboken, 122, alla verserna)

Nu har jag varit i Lundby församling ett år och 15 dagar. De senaste månaderna har många här i Göteborg börjat fråga mig litet mer på djupet. Både om personliga saker. Och om tro och politik. Parallellt med frågandet möter jag en gåpåigare och rättframmare ton och ett djupare tilltal, och ibland ett spontant, nyfiket och uppfriskande testande av min integritetsgräns (och självkritik och ärlighet). Tror jag.

Idag t ex fick jag på Storsamlingen med all personal först en rak fråga vid bordet, och sedan på podiet en rätt personlig liten julgåva att bära. Reflexväst både till mig och Calle, vår lille valp som vi ska hämta på fredag. Och båda västarna är GBG-märkta. Det känns.

Och i eftermiddags möte med Miljörådet i Biskopsgården. Kreativa ansvarstagande medarbetare som vill ha en värld som håller. Det känns.

Ikväll på Interreligiösa Centret fick jag återigen vara med människor från olika kulturella och religiösa traditioner. Människor som delar hoppet om ett Göteborg för alla, en stad utan trängselskatter mellan människor. Det känns.

En av frågorna till mig på sistone är varför det finns tre gyllene häftstift på min bloggprofil. Svaret är att för några år sedan, på Lunds universitet, var jag med i ett samtal med en av Sveriges mest intressanta och inom kristen tro teoretiskt mest kunniga människor jag någonsin träffat. Då hörde jag något som förra hösten, när kommunikatörerna i Lundby ville ha en bild av hur jag ”ser” på Gud, landade i tre häftstift. För mig betydde det jag hade hört något som berörde. Och häftstiften gör att det berör ett lager till, in.
Informationen blev till kommunikation:

”Gud är för mig ofta bara en detalj. Eller en kort episod. Inte en omfattande världsåskådning som kräver total hängivelse eller bekännelse på många rader. Inget uppseendeväckande och stort. Tre små häftstift får mig att känna att det lilla räcker. Tro, hopp och kärlek börjar som små aningar. Det lyser om häftstiften, och i min barndom var de ofta röda och gröna. Och jag ser kökshyllor med vaxat papper och trygghet, framför oss.”

(Se tidningen & Gud, 2013, nr 4, som finns på Lundby församlings hemsida)

KG skrev i en fin liten bok att det som ”hörs i förkunnelsen blir till i spänningen mellan texten och kontexten”. (Det som hörs, ett predikoteoretiskt perspektiv, 1985). Boken är fortfarande aktuell, ja aktuellare än någonsin!

Det tillhör prästs uppgift att förkunna som en del i allt diakonalt som händer för att människor ska komma till tro på Jesus som Kristus och för att församling ska skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. (Kyrkoordningen, Andra avdelningen: Församlingarna)

Inte mycket tycks vara så svårt som det, i våra dagar. Vi predikanter och medarbetare av olika slag brottas på kvällar och morgnar som Jakob med texter, vars världsbild vi absolut inte vill ha tillbaka. Och vi söker i texterna det möte med Jesus som ska hålla, i vardagens motsägelser och världens likgiltiga ondska, och vår egen världslighet. Samtidigt bottnar vi tryggt i övertygelsen att eftersom ”världen, tingen, naturen och människorna är Guds skapelse och GUD finns i sin skapelse, har varje människa erfarenhet av Gud. Livserfarenhet ger gudserfarenhet.” (KG Hammar, tecken och verklighet, 1993, som är en ännu mindre och finare bok)

Ibland känns det som vi predikar det samma om och om igen (favorittema) och ibland minns vi inte vad vi egentligen ville förmedla i förkunnelsen som vi nyss hade i kyrkorum, kapell, serviceboenden och ungdomssamlingar. Ofta tar de vackra eller något övervardagliga bilderna och de långa ingresserna överhanden. Det dagsfärska, med tidningssvärta och rappheten från nyhetsbrev på mailen döljer Kristus.

Förkunnarnas bedjande och förkovran tar tid, och den tiden blir stulen tid från familj och återhämtning. Ett annat skäl hör samman med vår individuella kultur, ”var och en för sig”.

Förkunnelsen är personlig och kan därför inte diskuteras, hävdas det ibland. Och någon påstår att eftersom förkunnelsen uppstår i mötet med församlingens lyssnande, går det inte att sitta ned med kolleger och samtala om förkunnelse. Självklart, går det – men bara i respekt för Andens verk i församlingens delande av bröd och ord, och i medveten ödmjukhet om att gestaltningen i rummet och musiken inte går att skilja ut helt.

Att få dela förkunnelsens glädje och vånda, den existentiella närläsningen av sig själv och texten, traditionens skatter och nutidens frågor, i samtalets form, över te och kaffe, är en gammal tradition som vi nu tar upp i Lundby församling.

Rubriken på våra samtal, inför varje stor högtid, är därför Prästsamlingar om förkunnelsen. Och som underrubrik kanske vi kan tänka oss den kritiska fråga jag ställer till mina egna alster: Pekoral eller pamflett? För vad vi söker, och vill finna, är det befriande landet där emellan!

”Nu efter två tusen år, är det väsentligt att den kristna kyrkan låter Jesu mänsklighet komma i förgrunden. Ofta har man i kyrkan betonat Jesu gudomlighet, när man velat ge uttryck åt det unika. Jesu mänskliga sida har tenderat att komma i skymundan. Under andra tider har Jesu mänsklighet trätt i förgrunden. Vår tid bör vara en sådan tid. Mötet med Jesus måste etableras på den mänskliga sidan av splittringen, nära oss, som en del av vår fråga om vilka vi är som människor.” (KG Hammar & Ami Lönnroth: Jag har inte sanningen, jag söker den, 2004)

Samlingar om förkunnelsen – alla präster i kontraktet hälsas varmt välkomna!

Första tillfället: Torsdagen den 18 december klockan 16-17:30 i Brämaregården. Smörgås, kaffe, te.

För precis en vecka sedan, onsdagen den 3 december, hände det igen, och först idag berättade prästen Johanna om det.
Och inget kan hejda mig från att blogga det direkt!

”Det var ett ungt par från Eriksberg någonstans, med lika unga faddrar, som i onsdags klev in i Lundby Nya kyrka vid tio i fem. De hade fått information om drop-in dop ”på en liten lapp i brevlådan”, och tänkte att det passade dem perfekt att slippa den stora festen och alla inbjudningar. De valde att komma lite sent med flit, för att slippa köa till dopet (!)

Efter att ha beundrat jullandskapet i koret bytte de på altaret om till dopdräkten (ovanpå kläderna), fotade massor till sina föräldrar, och sen döptes det lilla barnet. Hela stunden, från det att de klev in, tills det att de gick därifrån, var som en ganska lång stund av kvalitetstid med skratt, samtal om dop, tro, kyrka och liv. En stund av värme och närhet med församlingsbor jag inte tidigare träffat, människor som inte heller rörde sig i någon av våra övriga verksamheter och som uppenbart var ganska ovana vid ett kyrkorum.

Deras kommentarer efteråt var att det blev en väldigt fin stund och att det kändes väldigt bra, och de blev positivt överraskade över att se att vi hade många barninriktade verksamheter (de upptäckte informationslappen).

Ja, det var väl allt!

Ps När de kom uttryckte faddrarna en förvåning över att vara ensamma, och de frågade hur länge vi haft drop-in dop och om det var populärt. Jag svarade att vi bara prövat det ett halvår ungefär, och att det kanske inte var så många som nappat i just vår församling, men att det blivit väldigt populärt på andra platser. De uppmuntrade oss då att inte sluta, att det ”kan ta ett tag att arbeta in ett koncept” och ”detta är ju jättesmart”!”

Ordförklaring:

Eriksberg = en starkt expansiv stadsdel här i Göteborg, i Lundby församling.

För information om Drop-in dop: Se Lundby församlings hemsida, där det finns massor av texter, nu också det spännande numret av tidningen & Jesus, tröst-bön, film, FB och andra Sociala medier, och kontaktuppgifter, mail och mobil för samtal och samvaro.

För ett tag sedan lade jag ut en predikan på hemsidan och skrev sedan en liten artikel med i ett stort sett samma formuleringar. Det var om en sak som jag vet är av betydelse för många människor i Sverige. Eftersom Dagens Nyheter för mig, liksom för många, tillhör de tidningar som jag håller mycket högt för den lär mig nytt, och har hög integritet och en oerhörd bredd, vände jag mig till redaktionen. I full respekt för tidningens svar att de inte kunde publicera något under DN-debatt som redan var publicerat, gjorde jag därför istället om min predikan till ett blogginlägg.

Samtidigt som jag glädjer mig åt att Dagens Nyheter idag har en artikel om Svenska kyrkan, så blir jag ändå litet förvånad. Det är bra att Svenska kyrkan, precis som alla andra stora organisationer blir utsatt för kritiska undersökningar. Det är bra att Svenska kyrkan som i så många sammanhang bjuds in i det offentliga livet, och är med på så många lokala arenor, påminns om sitt ansvar som en av Sveriges största arbetsgivare. Svenska kyrkan som enligt lag ska hjälpa människor överallt i Sverige och samverka med alla aktörer för en god samhällsutveckling, med beredskap i kriser och olyckor, ska alltid vara på framkant när det gäller arbetsmiljö. Alltid.

Min förvåning beror på att så länge bilden av t ex Svenska kyrkan, eller den kommunala skolan, sjuk- och hälsovård eller rättsväsendet tenderar att bli ensidig, så undrar jag om inte det svar som jag fick av Dagens Nyheter, kunde skickas i retur. På samma sätt som min artikel som ju redan hade blivit publicerad i ett annat sammanhang, och därför returnerades till mig.

För alla som är medlemmar med olika sorters engagemang och intensitet, alla förtroendevalda i fullmäktige, samfällda, kyrkoråd, församlingar och distriktsråd, kyrkvärdar, gudstjänstvärdar, barnledare, ungdomsledare, ideella, secondhand-medarbetare, konfirmandledare, rytmikpedagoger, musiker, diakoner, expeditionspersonal, vaktmästare, husvärdar, pedagoger, assistenter, utvecklingsledare, sekreterare, IT-specialister, PA-medarbetare, ekonomer, kommunikatörer, kuratorer, sjukhusdiakoner, fängelsepräster, utbildningsledare inom arbetsmiljö och kompetensutveckling, vi har ju hört det förut, läst om det förut.

Och varje gång vi läser om det gör det ont, att människor far illa. Och varje gång tänker vi som har ansvar för andra människor som medarbetare, arbetsledare eller chefer, till ett varv till. Tro inget annat.

Men, nog skulle väl ändå en tidning som Dagens Nyheter kunna ge en mer balanserad bild! Hur är det med statistiken, t ex? Hur många förtroendevalda och anställda är det i Svenska kyrkan? Hur har de historiskt mycket stora omvälvande ideologiska och organisatoriska förändringarna i Svenska kyrkan påverkat allt det här – och vad är allt det här? Har det gått bra eller dåligt? Går det att beskriva frågan om så kallade avgångsvederlag utan att utgå från en genomgång av i alla fall några tänkbara och sannolika och vanliga orsaker till att arbetsgivare och arbetstagare hamnar eller väljer en sådan modell? Hur skulle en samhällsmedveten hermeneutik med ett misstänksamhetens perspektiv sätta in frågorna som tangeras, just i vår skälvande tid?

Dessutom, hur ska granskaren förhålla sig när beskrivningarna av processerna och lidanden skiljer sig åt? Förvånande i dagens ”nyhet” är att inte den landsomfattande Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations beskrivningar, statistik, analyser och goda och breda utbildningsinsatser för att hjälpa församlingar, pastorat och stift i sin arbetsgivarppgift, har fått större utrymme, eller tagit sig större utrymme.

Svenska kyrkan sägs ibland, och så är det, odla en snällhetskultur som är destruktiv. Och med destruktiv avses då att människor kommer i kläm, helt i onödan. Det är gott att vara snäll, och livet handlar ju om det – men ingen vuxen kommer undan ansvaret att snällheten inte får bli destruktiv.

Och vi som länge haft en passion med Svenska kyrkan, kommer fortsätta att känna detta ansvar och be om och aktivt arbeta för upprättelse för människor, söka goda strukturer, fatta varma kloka beslut som kan bestå över tid, och som inte solkas av konfliktens tagg.

Själv ber jag varje söndag att varken Svenska kyrkan, andra samfund eller religiösa organisationer ska dra sig undan den i en demokrati självklara insynen eller dra över sig den bedrägliga skamfyllda snällheten, eller dra till sig tokighetens projektioner.

Det är alldeles speciellt att gå omkring i gamla medeltida städer på tidiga lördagsmorgnar. Som för något år sedan, i Lund: Vagnar dras för hand upp från nattens vila på inhägnad tomt, på en liten bakgata.

Vagnar som ställs i rad och vinkel på torget. Över dem kläs tältduk på ställningar som skydd mot regn och vind, och under vår och sommar som skydd mot sol och hetta. Så dukas torget upp med vackra färger, med sköna former, frukt och grönsaker, blommor. I ena hörnet säljs det numera också nyfångad fisk, bröd med återupptäckta sädesslag och aromer. Och över allt detta vilar atmosfären av morgondagg mellan kullersten, och som därifrån stiger upp som helig rökelse, över staden, över city som andas av köpa och sälja, byta varor och tjänster. En blick, och ett handslag, guldmynt eller sedel byts mot en påse med livets goda, äpplen eller röda tomater, lök, och blommor i höstens palett för bordet därhemma, eller nyslungad honung från ”Egna gårdar”.

Under min vandring mötte jag många jag känner. Lund är ju min barndoms stad, och mina barns och mina föräldrars stad. Vi ropar en hälsning, eller ser på varandra, vi korsar varandras vägar, och vi känner igen oss, där vi bildar himmelska tecken med våra rörelser över torget. Vi bekräftar också med orden livets största gåva, vänskapen, banden mellan människor.

Ett tag gick jag inte ensam genom gator och över torg på lördagsmorgnarna, när vagnar drogs, och torget kläddes, och människor sökte sig in till hjärtat – för bredvid mig hade jag vår trofaste vän, vår hund, Abbe. Gåvan till oss som alltid ville vara med oss, alltid bekräftade oss med sin blick och sitt goda väsen. Hunden, förmedlaren av vad livet handlar om, att ge, ge och åter ge, och att förutsätta och utgå från, och alltid förvänta sig vänskap, sällskap, ömhet. Det är väl därför människa och hund hör ihop i västerlandet, som Kristus och kyrkan, som Gud och människor, som dopet och namnet vi känner igen oss i, när någon ropar oss ett ”hej”, och får oss att lyfta också tungsint blick.

Det hände varje lördagsmorgon, att vi mötte någon som stannade upp, såg på hunden, skapade kontakt, rörde vid honom, så ömt, så innerligt, och så högtidligt stillsamt. Och sade något till honom, klappade, och frågade efter hans namn. Och alltid, alltid, varenda gång när jag sagt hans namn, Abbe, så upprepade personen det, sade det högt och rörde återigen honom, kärleksfullt, mjukt och ömt.

Detta var så oerhört vackert, att mitt bland vagnar som dras, och torg som kläddes, och skörd som skulle bli buren hem, så stannade vi upp, mitt i pulsslaget, som biskop Per skriver i förordet till sitt herdabrev, och var i det, mitt i det, inte bredvid, eller över, eller före, eller efter, utan mitt i Guds pulsslag i vardagen – där en liten fyrbent skapelse som är nära jorden får del av människors godhet, människors vilja att visa den ömhet vi alla bär på. En vän som i naturens tillit spontant drar fram människors storhet.

Och ingen av alla de vänner och bekanta som vi på detta sätt har mött frågade mig vad hunden kostat i inköp eller hur mycket försäkringen kostar per år, eller maten per månad, eller hundvakten som gick ut med honom flera gånger i veckan när vi arbetade och barnen var i väg.

Ingen frågade efter pengar och kostnader. För alla vet att det finns ögonblick, när vi stannar upp, och böjer oss inför livet, och tacksamt känner att Gud är skönt mild. Ögonblick när vi i höstens solljus anar att allhelgona mysteriet inte kan vara en hemlighet förbehållen människor, stängd för djuren.

Abbe blev påkörd och dog i somras. Sorgen och påtaglig tomhet gör sig påmind varje dag, liksom övertygelsen att Guds famn också behöver honom.

Dagarna före jul har vi blivit lovade att ännu en gång få nådens förtroende att ta emot en hund i vårt hem, i våra liv. Så nu lever vi och barnen som är iväg, på flera sätt mellan Allhelgona och jul, och viskar namn.

”I Guds tystnad får jag vara ordlös,
stilla utan krav. Klara rymder, öppna
dagar: här en strand vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.”

(Psalm 522 i Den svenska psalmboken)

Det är natt i sorgens värld. Båten som länge legat vid stranden är på väg ut på havet. Den förs sakta ut av tiden. I båten sitter människan som sörjer, med sitt ansikte gömt i sina egna trötta händer som är kalla av orörlighet. Tiden distanserar varje sörjande bort från den älskade. Och därför hänvisas vi som sörjer till att kämpa med att hålla kvar känslan av hur det var på stranden, när livet lektes. När allt var bra, familjen, barn och föräldrar, syskon, vänner, bekanta, engagemang och arbetsvänskap. Ja, när livet var levande. Vi håller kvar allt detta i sorgens medvetande, i sorgens rum, inom oss. Och i delandet av minnena med dem som också var med, och också med andra. Med alla som vill lyssna och förstår, att sorgen är ett eko av kärleken, när dagen också är natt.

Båten är på väg ut på havet – vi kan inte komma tillbaka till den solljusa strand vi har lämnat. Betydelsen av ”aldrig mer igen” gör att vi tappar andan: Tiden driver båten ut, men inte bara tiden. Också alla nya intryck, alla bestyr i vardagen, allt praktiskt, talande och lyssnande driver båten ut. Kort sagt: Vardagen driver oss bort från det som en gång var. Dess självklarhet, närvaro och intensitet.

Och samtidigt, är det en sann erfarenhet som jag tror att många av oss delar: Sorgen skiftar karaktär ju längre ut från stranden vi kommer. För vi ser ju alltmer av stranden när vi kommer längre ut. Vi börja känna och inse sammanhang och helheter som vi när vi var helt nära och inpå varken såg eller kunde förstå. Därför kan sorgen hjälpa oss till en helare förståelse av livet, av oss själva, och av dem vi älskar. Detta är sorgens dubbelhet. Dyrbar och tung att bära.

Förr trodde både vetenskapen och folk att jorden var platt, och att havet slutade på en kant. Och alla ”visste” att kom folk dit så föll de rakt ned i ingenstans. Ibland känns det så i sorgen – på drift bort från dem vi älskar, med minnen och känslor som bleknar och avtar. Och oundvikligen på drift mot det hemska slutet, då havet tar slut, och vi ska falla ned i mörkret. Ja, några av oss har väl koppar-sticks-bilderna av detta i vårt inre. Och även utan dem kan vi se det framför oss, den förfärliga oundvikliga döden.

I vår tid vet både vetenskaperna och människor att jorden inte är platt, och att havet inte slutar i ett stup. Vi vet att jorden är rund. Det är därför lättare för oss att hoppas att livets hav istället slutar där det började. Att livets hav slutar på en strand, i gemenskap, i kärlek, i vardagens underbara tid med det självklara, närvaro och pulserande intensitet.

Och den stranden är Jesus Kristus, som tänt en eld i sanden, och som låter glöden glöda evigt, och som lovar oss:

– Jag är alfa och omega, början och slutet. Jag sluter cirkeln en gång, och det gör jag först när alla har kommit i land, du med.

Kristian L

”O giv oss…(Gud) av det hopp som missmod icke hinner, som skådar utur tårar opp och därför styrka vinner, som ej, hur stjärnlös natten står, till ängslig bävan bliver” (Psalm 253)

”En dag och stjärnor växer ur hans (= Jesus) famn. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.” (Psalm 256)

På Bönewebben kan du be och tända ett ljus: be.svenskakyrkan.se .

För 22 år sedan kom en sång, som fanns på mångas läppar, också på mina. Sången gick in, fastnade och var lätt att följa med i, för den var romantisk. Sången beskrev en genomgripande förändring (omvändelse) från ett liv ”utan mening eller mål” till ett liv i djup kärleksrelation. Refrängens avslutande ord blev därför den underbara strofen: ”Du är himlen runt hörnet för mig”.

Det där uttrycket ”runt hörnet” har funnits länge, och det handlar oftast om att vad som helst kan hända, bara ett litet stycke längre fram på livets resa. ”Man vet aldrig vad som finns runt hörnet”, har vi ju hört folk säga då och då, med en ton av hopp.

Och så kommer det en sång, som nästan hela Sverige går och nynnar på. En sång där det är himlen som finns där nära, framför oss. Himlen i gestalt av ett DU!

Om ljuset säger vi ofta att det både är energi och värme. Solens strålar, eller ljuset från en höstbrasa smyger sig runt oss, och värmer upp allt i rummet, och våra kroppar. Vårsol och höstbrasa låter det bli ljus och glödljus långt in i skrymslen, också i oss själva. Ja, människosjälen behöver precis som allt annat levande värme, energi och ljus, för att leva och mogna.

Vi läser dagens evangelietext (Matteus 13:44-46) och tänker på den där människan som hittar en skatt i en åker. Och vi undrar först vad det var som gjorde att hon eller han, började gräva. Är det den mänskliga längtan efter det eviga, den stora lyckan, den totala känslan, som gör att någon sätter spaden i jorden och gräver på måfå? Gräver lite här och lite där, i någon annans åker?

Jesus är den som har utformat den här liknelsen med hjälp av judiska traditionselement. Och på sina vandringar hade han, precis som människorna han var med, säkert sett människor gräva i andras åkrar, som daglönare, alltså korttidsanställda timanställda. Han har sett deras slit och tänkt att om någon mitt i sitt slit, hittar en skatt, då kan den människan spara ihop pengar. För att en gång kunna köpa hela åkern, gräva upp skatten och njuta av den, det goda livet.

Går det? – skulle en timanställd daglönare kunna arbeta så mycket?
Nej, det går inte, 1 000 år hade inte räckt på den tiden, och det visste alla som hörde liknelsen då. Liknelsen handlar alltså inte om det rimliga i att göra så som Jesus beskriver. Jesus går inte rimlighetens ärenden.
För liknelsen handlar om Himmelriket, Guds närvaro.

GUD – kärleken – ljus och värme:

• Skapar universa och upprätthåller skapelser
• Är nära och i allt, i evigheters evighet
• Och glimtvis upplever en människa flöden av denna kärlek. Starka flöden, av sprakande kärlek. Som solljus och höstbrasa på en gång.

Och då finns det inget som kan stå i vägen, inga rimligheter eller tråkmönster. För när vi finner kärleksskatten, Jesus Kristus, som varit i mörkret, i underjorden, och när vi kommer tillbaka med Jesus, då kan vi gå precis hur långt som helst. Tillsammans med Jesus som har kommit för att rädda världen och litet till. Inget mindre är relevant.

Nu rätar till och med universums krökta rum ut sig, och vi ska se Gud, ansikte mot ansikte. Och till dess vilar vi i vår väntan! (Psalm 205 i Den svenska psalmboken, där några av orden som betyder så mycket är ”Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.”)

För 6 år sedan blev jag uppringd av en mycket känd person. En världskänd person faktiskt, internationellt verksam, som frågade om jag ville vara med i deras lilla sällskap.

Först blev jag glad, och helt klart litet smickrad.
Jag frågade artigt vad sällskapets medlemmar gjorde på sina samlingar,
och då jag fick svaret att de talade om allt på sina möten, allt utom politik och religion, svarade jag artigt nej-tack.

Bara något år senare, i december 2010 fick jag ett helt annat telefonsamtal.
Jag blev inbjuden att vara med om att starta en ideell förening som bara sysslar med stora frågor. Frågorna om liv, död, samhälle, ekonomi, politik och människovärde.

Det som säkert utgjorde bakgrunden till förfrågan var att jag tillsammans med diakonerna i Torna kontrakt (som kontraktsprost i Lunds kommun) hade initierat viktiga samtal och möten med vårdpersonal i Lund. En fantastisk tid!

I januari 2011 ägde vårt konstituerande möte rum, i en lägenhet i Malmö. Hospicefonden i sydvästra och mellersta Skåne hade blivit född!

Fonden arbetar med det som är väsentligt, och därför talar vi om det väsentliga. Inför The World Hospice and Palliative Care Day (11 oktober 2014), vill jag reflektera över hur jag själv ställde mig till de två inbjudningar jag fick för några år sedan. Jag tror nämligen att det handlar om västvärldens tabun. Dessutom, tabuieringar leder ofta till att vi med tekniska lösningar försöker ”hantera” oss ur dem.

Ja, vi är sedan länge vana vid att identifiera några specifika tabun i västvärlden. Tabun som religion, politik, sex, pengar, och döden.

Lika vana är vi kanske inte att fråga oss varför dessa saker är tabun.

Några tankegångar runt tabut döden:

1. Döden avslöjar graden och räckvidden i vårt engagemang för varandra.

2. Döden kräver att vi kommer ur vår själsfattighet och kommunicerar och är närvarande, istället för att alltför mycket hänge oss åt underhållning och privata resor bort.

3. Döden kräver två saker av oss: Tid och samtal.
– Eller för att använda ett begrepp från existential filosofin, ut ur ”Das Gerede”, ut ur det icke förpliktigande tidsslösande pratet, till samtal som är sanna och förpliktigande.

För många av oss har mötet med vården inneburit den allra största lyckan.
Operationer, behandlingar, råd och omsorg, och medicineringar som gett oss livet tillbaka, för oss eller våra anhöriga. Ja, de stora sjukhusen i Europa tog i kunskaps- och välfärdsbyggandet den plats som katedralerna haft sedan medeltiden.
Stora, höga, alltid upplysta och med läkedom för kropp och själ. Båda samlade till sig kompetenta och engagerade människor, som ger allt i omvårdnad och närhet.
Den vita prästklädnaden fick sin fortsättning i de vita rockarna.
Krucifixet ersattes av stetoskopet.

Med storheten kommer också alltid motbilderna, och projektionerna som vi måste granska både kritiskt och självkritiskt. En av projektionerna är den nihilistiska meningslösheten. Denna projiceras hela tiden på vården och sjukhusen.

Jag känner därför att frågan om livets mening, som sedan 1900-talet är västvärldens fråga i konst, film, litteratur, politisk analys, sociologi och teologi, vardagslunk och kultur, blir den fråga som sjukvården måste besvara eller lämna sitt bidrag till. Det måste vården även om den inte vill det, eller har fått politiska mandat att göra det. Vården kan inte undvika eller ducka för meningsfrågan. Men svårt är det.

För frågan är ju om det finns plats inom vården att hantera meningsfrågan. Kan vården bidra till att livet upplevs som meningsfullt, eller är vården för omfattande och komplex? För den inrymmer ju allt ifrån att med hjälp av genialitet och passion kunna bota, lindra och trösta i de svåraste sjukdomarna, till ödesdigra konsekvenser av att några människor har fått fel information eller någon dött ensam i en sjukhuskorridor.

Finns det plats inom vården att härbärgera meningsfrågan, då vården är så oerhört bred och därför med nödvändighet motsägelsefull? Vårdköer och krånglet samtidigt som alla vet att vården är kostsam gör att människor upplever verkligheten i sig som oförståelig och meningslös. Vården blir projektionsskärmen för meningslösheten på samma gång som den ger näring åt aningen och känslan att ”det inte finns någon djupare mening med tillvaron”.

Och för oss som är engagerade i Hospicerörelsen blir därför en frågeställning hur detta påverkar palliativ vård, och etiken kring denna. Och dessutom:

Kan den palliativa vården bli räddningsplankan för meningsfrågan i västvärlden?

För visst kan vi hjälpas åt att göra kunskapen om den palliativa omsorgen lika allmänt känd som kunskapen om preventivmedel och eutanasi. Och hur skulle det påverka samhället och relationer mellan människor, och vår självbild?

Hur kan eutanasidebatterna som just nu ökar i Europa, bidra till ett palliativt samhälle? Här får vi anstränga oss i Sverige, och fortsätta vara på framkanten. Resurserna finns, nu sedan ett tag också i Lund, som bygger upp ett nytt forskningscentrum nära den kliniska verksamheten, med bl a två professurer. Och det är så fantastiskt!

Hur vill vi som kommit samman här i eftermiddag bidra till ett palliativt samhälle?

Så enkelt: Ett palliativt samhälle.
Palliativ vård kan bli räddningsplankan för meningsfrågan i västvärlden.

– Efter denna korta introduktion går vi nu direkt över till eftermiddagens program här på vår temadag den 4 oktober 2014, på Locus Medicus Lundensis, Crafoords villa på Tunavägen 5, vid kanten av Botaniska trädgården.

Välkomna Carl Johan och Axel!

Professor i Palliativ Medicin Carl Johan Furst talar om ”Etiska frågeställningar i vården vid livets slut”

Teologie doktor i etik Axel Carlberg talar om ”Människans värdighet och eutanasifrågan”

Tillfälle till frågor och dialog.
Moderator Kristian Lillö.