Det fanns en välkänd firma här i Göteborg som hette Andersson & son. Firman vilade på ett gediget och stolt hantverkskunnande. Kunderna var trogna år efter år och det var självklart att rekommendera andra att gå dit. Alla i kvarteret kände till firman och människor kom ibland även från andra sidan älven. Den lilla klockan gav ifrån sig en klang när dörren till butiken öppnades. Och strax därefter kom Andersson ut från verkstaden eller kontoret, klädd i den där långa ljusblå arbetsrocken som alla hade förr, med pennorna och det lilla häftet som stack upp ur fickan. (Häftet innehöll tabeller för hur omsen skulle räknas ut, eller i förekommande fall räknas av.) Litet stramt alltså, välkammat, och med repliken: Vad kan jag stå till tjänst med?
En gång ungefär var 40:e år ägde en generationsväxling rum. Den gamle Andersson fick därefter hjälpa till på kontoret och i verkstaden, i sin takt. Sonen gjorde några nymodigheter, den gamle mindes nostalgiskt sina egna. Klockan vid dörren byttes ut till en elektrisk – ljudet var ihärdigt. Glasskivan i disken byttes ut till en perstorpsplatta. Det blev rabattkuponger och kampanjer med broschyrer. Firman utökade sitt sortiment och sålde till och med fyrverkerier. Det blev högre tempo, och ibland även söndagsöppet – men i grunden samma firma. Rocken byttes ut till t-shirts med firmans logga på både mage och rygg. Repliken ändrades till: Vad söker du?
Häromåret ägde ett nytt generationsskifte rum. I ordningsföljd var det firmans fjärde skifte. Skylten längs fasaden med texten Andersson & son plockades som vanligt ned. Men denna gång var det inte för att färgerna i bokstav efter bokstav skulle fyllas i. Färger slitna av surt regn och stark sol och den vind som bara verkar finnas i denna del av världen. Nu var senior och junior överens om att skyltens text skulle ändras, för att göra rättvisa åt firmans organisation och ledning. De var helt överens om att ”Andersson” inte skulle komma först. För nu hade de ju bytt plats på såväl kontor som i verkstad. Sonen hade tagit över både ledning och ansvar. Skylten skulle vara i samklang med firman, hur kunderna uppfattar firman och hur de som arbetar där upplever sin vardag. Mest nöjd blev säkert ”Andersson” vars arv bäst förvaltas och utvecklas när texten blev Son & Andersson.
Går det att med hjälp av den här berättelsen förstå kristen tro? Ja, jag är rätt övertygad om det! Men, det är inte en berättelse om religion i sig eller om andra religiösa traditioner.
Tänker att i vår del av världen var det i århundrade efter århundrade så att gudsföreställningen (”högguden” för att använda begreppet som gäller inom religionsfenomenologin) var som Andersson. Stod först på skylten, mötte först i affären när klockan klingat, skrev alltid egenhändigt både kvitton och anställningsavtal. Tillhörde tidens självklarheter, skulle alltid vara där, och var en personifikation av sitt eget hantverk. Andersson, läs Gud, åldrades inte, ändrade sig inte, bestämde allt och hade alltid rätt. Han var densamme år efter år, och det är inte långsökt att beskriva honom med uttrycket ”…din är makten och äran, i evighet. Amen.”
Andersson-gudsföreställningen är inte så vanligt förekommande i vår tid. Visst, ibland flyr vi till den. Men det går fort över. Den tröstar ju liksom inte längre, inte på djupet i alla fall. Eller? Den kolliderar ju med modernism, postmodernism, autonomin och normkritik.
Vad var det som gjorde att den här föreställningen dekonstruerades? När hände det? Skedde det i etapper, eller på en gång, i ett slag? Hur förhåller sig de generella svaren på de här frågorna till den personliga frågan: har du varit med om den här resan själv, att en självklar gudsföreställning med förtröstan och meningsskapande funktion, föll till marken, och att du inte fann skäl för att plocka upp den (eller ens försöka sätta ihop den på ett nytt sätt)?
Det vanliga svaret, kort sammanfattat, på de frågor som jag just har räknat upp här ovan är att den teistiska gudsföreställningen sedan 1300-talets slut, med början i Europa, sakta har slitits sönder av faktorer som:
• de ständiga oheliga allianserna,
• historievetenskapen,
• filologi, klassisk källkritik och texttolkning,
• upplysningstidens förnuftstänkande,
• astronomi,
• arkeologi,
• naturvetenskapens landvinningar (biologi, fysik, kemi),
• religionshisoriska komparativa studier,
• sociologins och psykologins insikter, och tillämpad psykologi
• de två världskrigens fasor, folkmord och etnisk utrensning
• modern antropologi,
• utvecklingstänkandet,
• sekulariseringen (på samhällelig och individuell nivå),
• totalitära antireligiösa statsbildningar,
• demokratiska frihetsrörelser, urbanisering, institutionskritik
• ideologiernas död
• och ett allt mer utvecklat etiskt tänkande som inte utan goda argument böjer sig under oförståelig, grym och tillsynes oberäknelig makt
• tredje världskriget: terrorismen.
Men, det finns en faktor till. En i samhället och inom såväl humaniora som naturvetenskap ofta förbisedd faktor. En faktor som faktiskt ensamt förklarar och gör det förståeligt varför Andersson-gudsföreställningen inte längre är förhanden. Det finns nämligen ett svar på vad det var som gjorde att det inte längre känns lika viktigt, relevant eller ens trovärdigt att pressa in sin tro innanför orden ”…din är makten och äran, i evighet. Amen.”
Egentligen är det oförskämt slarvigt, hädiskt, av mig att kalla ”det” för en faktor. Vad det handlar om är dessutom inget som utmanat kristen tro utifrån eller som har hänt som en avvikelse under historiens gång. För det handlar om startpunkten, kärnan, det som gav upphov till det vi kallar kristen tro. Det som var det bärande känslo-big-banget. Det medvetandet, den absoluta (jfr absolut gehör) emotionella och kognitiva reflektion som en person i världshistorien gradvis gjorde och helt och hållet, till sista andetaget tog konsekvenserna av. Reflektionen att själv vara den, med unicitet, som hade ett uppdrag med två roller.
Och att detta inte var något att leka med, för det som anades skulle växa. Alla de faktorer, och den samspelande effekten av dem, som låg i horisonten och som skulle växa sig starka under senmedeltid, den utsträckta upplysningstiden under 1990-talet och framåt, såg han. (Eller med traditionens språkbruk, uppenbarades, avslöjades, för honom.)
Jesus, Marias älskade barn, snickeritraineen såg hur Guds stol skulle bli tom, hur den allsmäktige höll på att bli alltmer frånvarande i historien, och samtidigt, kanske just därför, riskerade att bli alltmer fångad i ritualer och med tiden magiskt tänkande. Och orättfärdig maktutövning. Jesus anade, intuitivt, realistiskt och hade ju rätt i sin prognos. Det visar historien otvetydigt.
Men, istället för att bara se på, och snickra kors till den romerska ockupationsmakten (som tyckte sig behöva dem), gav han sig iväg på en vandring i by efter by, och ända in i metropolen och kosmos.
Jesu anspråk konfronterade den teistiska gudsfrånvaro, den ateism som skulle komma att prägla så mycket. Anspråket var: Jag är den Evige, den som med kärlekens makt bär minsta atom och största galax, den som skapar liv, passion, utveckling, förtroende, innovation och barmhärtig stringent solidaritet.
Jesus som ställd till svars inför Pilatus världsliga våldsmakt bara trött på människors hybris, skakar på axlar som sedan dess bär alla.
Det var den gamle Anderssons roll som sonen tog över. Vände på ordföljden i skyltens text. Satte sonen före &-tecknet, och lät sig själv bli konkretionen av Gud, och därför kallade sig Vägen, sanningen och Livet (och som ett med Fadern). Det var den första rollen i uppdraget, att ta på sig gudsrollen, vara ”sann Gud” – för människornas skull.
Den andra rollen i uppdraget var att gå helt in i och ned i det mänskliga, det som kallas för inkarnationen, köttblivandet. Och där mitt i det mänskliga, vardagsnära, bland människor, i byar, på torgen, hos ensamma, med sjuka och uppgivna, bära dem till Gud. Övertagandet av människans roll har en höjdpunkt, korset. Och enligt traditionell terminologi: Gud försonade världen med sig själv genom korset, upphöjelsen, uppväckandet och himmelsfärden. Hindret mellan Gud och människa (alltså människans synd, skuld, brist, skada, otillräcklighet o s v) togs bort – och att människan nu är fri, befriad och försonad med Gud. Att det som gällde en (Jesus), nu gäller alla, redan nu en aning, och en gång helt och hållet, fullkomligt.
Med Andersson-terminologin kan vi lika gärna säga: Förutom att identifiera sig med Gud, ta Guds plats (utan att ersätta Gud utan endast ställföreträda Gud i relation till människor), identifierade sig Jesus med människan (utan att ersätta människan utan endast ställföreträda människan). I den tidens mytspråk uttrycks detta senare som att Jesus offrade sig åt Gud (eller av Gud) för människorna. Och även om offertankar verkligen känns förlegade går det inte att bortse från att Jesus gjorde det som var den mest, enligt ackomodationsteorin, kommunikativt ”förståeliga” handlingen då, om en ville ändra på förutsättningarna för människans självbild: En har offrat sig för mig – och det gäller för alltid, och därför ska det inte göras fler offer! (Under luthersk ortodoxi ingick detta i begreppet Kristi tredelade ämbete, där det profetiska var det han sade i sin förkunnelse, det översteprästerliga just det Kristus ställföreträdande gjorde i försoningsverket samt det konungsliga hur Kristus alltid regerar i Guds rike.)
Det var detta dubbla preliminära rollövertagande, av Guds roll och människans roll, som gjorde att kristen tro uppkom, och som i den nicenska trosbekännelsen sammanfattas i orden ”Jesus Kristus…sann Gud…och blivit människa”. Detta var den övertygelse som startade rörelsen, blev och borde få förbli hängivenheten i kärleksrörelsen. Kärnan ska synas rakt igenom. Skälet till att tro idag kan ju inte egentligen vara något annat än grundarens vision och mission. Skälet till att idag tro kristet, och vara kritisk mot Fake News oavsett varifrån eller från vem de kommer, är detsamma som från början: Ett levt mänskligt liv – och det andas! Och notera, en historisk konkret fastställbar person. Jesus Kristus, som mot slutet av sitt liv höll ett paradigmskiftestal, avskedstalet (fyra kapitel långt, Johannes 14-17) där ett kärnämne var Jag och fadern är ett, och det andra var: Min heliga Anda, Anderssons dotter, tar över efter mig, och leder er fram till hela sanningen.
Eftersom den heliga Anda redan tidigt i kristen tradition kallades för Livgiverskan, kan skylttexten som beskriver varje sökares riktning mest optimalt därför textas så här, och då först får också den gamla formuleringen om makt-ära-evighet en fräsch innebörd:
Dottern (Livgiverskan – helig Anda),
Sonen (Ställföreträdaren – försonaren Jesus Kristus)
& Andersson (Gud)
”…din är makten och äran, i evighet. Amen”
(De avslutande orden om makten, äran (härligheten) i evigheten är ett liturgiskt tillägg i bibeltexterna. Se Matteus 6:9-13 och Lukas 11:1-14 – texter i vilka Jesus lär ut bönen.)
Ps. 1: Angående uppräkningen av faktorer – ta dem för vad de är!
Ps. 2: Blogginlägget ingår i ett större sammanhang. För denna vecka, på många sociala medier, på hemsidan och genom församlingsbladet som delas ut till hushållen, kommunicerar Lundby församling i konceptet & Makt.
Kristian Lillö