Det senaste dygnet har varit medialt. TT har tagit tag i vår ekonomiska situation och dessutom felaktigt lanserat tanken att Storkyrkan kan komma att stängas p gr av vår urusla ekonomi. Som jag skrivit i en tidigare blogg är det inte Storkyrkan utan S:t Jacobs kyrka i Kungsträdgården som i absolut allra värstate fall kan komma att stängas. Men än är det en bit kvar till dess och flera lösningar finns om bara Stockholms stift vill hjälpa oss på ett kraftfullt sätt liksom Svenska kyrkan nationellt. I morse satt jag i en tv-soffa i Gomorron Sverige (SVT 1 07.15 – inslaget finns på nätet) och sedan hörde en lokaltidning av sig (Mitt i Vasastan) för att samtala vidare och skriva om det.

Nu är det kvällen innan Allhelgonadagen. Jag tänker på den kock jag mötte i TV-huset som skulle laga allhelgonamat och hade en pumpa med ljus i som brann – åtminstone när jag såg det hela i väntrummet på SVT 1.

Jag får en känsla av att Halloween är på tillbakagång. Läser man på Susning.nu (http://susning.nu/Halloween) verkar skämtbutiken Butterick´s vara orsaken till Halloween i Sverige. Jag vet inte om det är en skröna eller inte. Men jag sa i morse att skillnaden mellan Halloween och Allhelgonahelgen är att ett av de två temata som finns under Allhelgonahelgen är att våra avlidna anhöriga på något sätt har fått möta Gud ansikte mot ansikte medan Halloween talar om att de möter oss ansikte mot ansikte (som spöken och gastar etc). Trick or treet? Bus eller godis? Det är frågan om man ska tro barn som är engagerade i Halloween. Men den stora frågan till var och en av oss är om vi vågar tro att livet inte är så begränsat som vi tror.

När vi tänder ljus och marschaller på våra kyrkogårdar denna helg får vi påminna oss om att Guds kärlek inte ser några gränser – inte ens dödens gräns.

Trick or treet? Bus eller godis? Nej, snarare himlen eller tomhet.

Jag väljer himlen om jag får.

Idag har media fortsatt att uppmärksamma situationen i Stockholms domkyrkoförsamling. Radio Stockholm hade en miniintervju med mig och controlern Gunnar Nygren på Svenska kyrkans riksnivå. Frågan handlade om aktieplaceringar och i någon liten mån om vad finansmarknadens läge idag betyder för vår församling. I morgon bitti ca 7.15 ska jag samtala i SVT:s morgonprogram tillsammans med Svenska kyrkans generalsekreterare Lars Friedner och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund.

Mitt i allt detta och mitt i all oro för den finansiella situationen i vår församling vill jag ändå understryka att så mycket positivt ändå händer i våra tre kyrkor. Nattvardsgudstjänster firas, bibelstudier hålls, samtalsgrupper samlas, underbar musik framförs, människor får konkret hjälp i utsatta situationer. Vi håller trots allt det dystra, trots osäker framtid vår fana högt. Evangeliet i ord och handling är vårt uppdrag. Det får vi inte glömma.

Det är så lätt att tappa fokus. Det får vi inte göra trots den bistra verklighet som är sådan att en av våra församlingskyrkor i värsta fall kan komma att stängas.

Nej, vi kommer inte att stänga Storkyrkan! Det är ett lockande hot om alla andra lösningar skulle vara omöjliga – men det är inte genomförbart även om Aftonbladet tolkar det så https://epost.svenskakyrkan.se/exchweb/bin/redir.asp?URL=http://www.aftonbladet.se/ekonomi/finanskrisen/article3653497.ab

Men, som sagt, vår ekonomi är urusel! Nu hoppas jag att kyrkofullmäktige nu på måndag kl. 19.00 i Storkyrkan fattar ett klokt besparingsbeslut. Gör de det ligger vi fortfarande 2,6 milj back och måste få stöd från Svenska kyrkan på nationell nivå och utökat stöd Svenska kyrkan i Stockholms stift. Får vi det? Vet inte! Kanske, kanske inte. Jag är uppriktigt orolig!

NK har redan öppnat sin julavdelning och vi befinner oss i oktober fortfarande. Jag förstår att man måste lansera alla nya varor tidigt och locka med årets julklappar och julglitter. Men ibland får jag lust att ropa: Låt oss lägga ned julen! Jo, jag vet att det inte är möjligt och jag vet att jag själv är fast i jultraditionens garn. Det ska var som det alltid har varit. Jag är en jultraditionalist, en ”julmissbrukare” som älskar mina jultraditioner hemma och tvingar mina vuxna döttrar att komma hem och göra som vi alltid har gjort gällande julgran och krubba en dag innan själva julafton. Jo, jag vet att jag kastar sten i glashus men jag får ändå sådan lust att skrika: Låt oss lägga ned julen!

Inte var det NK:s och andra varuhus julkommers som var själva grundmeningen när Gud på ett unikt sätt mötte oss i ett flyktingbarn. Inte var det allt glittrande och ljuständande och matätande och julmarknadsståndskaos som var idén med Guds människoblivande.

Jo då, jag gnäller idag och firar jul sedvanligt om knappt 2 månader. Så mitt gnäll är inkonsekvent. Men jag vill sälla mig till alla dem som ändå funderar över rimligheten i vårt julfirande. Kanske behöver vi redan i oktober få stanna upp och tänka på vad det betyder i höstmörkret och höstregnet med namnet Imanuel – Gud med oss.

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, står det i en av våra psalmer (Psalm 269). Så är det verkligen, men ganska ofta håller vi undan sorgen. Det är som om standardläget i vårt liv ska vara glädjen. Som om sorgen vore uttryck för svaghet…

Jag skulle önska att vi vågade tala mer om vår egen sorg, vår egen smärta, våra egna tillkortakommanden, våra egna förluster, tala mer om dem, dela dem med varandra. Sorgen är ju en så viktig del i livet och något som drabbar alla. Först kan den vara förlamande, förblindande men så småningom blir sorgen som en ädelsten, något som man vill vårda, bevara.
Det kan låta konstigt, men sorg är ju en blandning av saknad, längtan, tårar, minnen, glädje, skratt. Allt ryms i sorgen och allt får rymmas i sorgen, just som en mångfasetterad ädelsten.

Varför talar vi så lite om vår egen sorg? Varför är vi så rädda att dela den med varandra?

Visst, sorgen är unik och inte ens i det allra bästa äktenskap behöver sorgen vara på samma plan hos bägge parter. När den ena känner att allt är väl, kan den andre känna mer kaoskänslor, och tvärtom. Vi kan inte jämföra sorg, men vi kan dela den. Vi kan gråta tillsammans, skratta tillsammans, lyssna till den andre, ta emot den andres sorg som en gåva och ge av vår egen som en gengåva.

Jag skulle önska att vi fick tillbaka sorgebanden så att det syntes att man var sörjande. Sorgen tar tid och måste få ta tid, och kanske är det först när själva begravningen är över som det verkligen kan börja – sorgearbetet.

Gud, ge mig tid för min saknad och hjälp mig att ta emot andras sorg. Amen

Jag var ute i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden i går och gästpredikade. En väldigt fin kyrka ritad av Ferdinand Boberg 1913. Kyrkan påminner mycket om Engelbrektskyrkan på Östermalm i Stockholm och är byggd samma år. Många kom och det blev en härlig gudstjänst med en underbar liten körgrupp med ca 5 kvinnliga korister. Temat var Förlåtelse utan gräns. Det var roligt att vara med i gudstjänsten, många kom och det fanns en värme som inte gick att ta fel på.

Det är sannerligen svårt ibland att förlåta. Det är så lätt att haka upp sig och älta det som sagts eller gjort och när någon person betett sig på ett klandervärt sätt och man själv är drabbad kan det kännas som en spricka uppstått i relationen. Det är inte längre samma sak. Något har brustit.

Det är i det läget Jesu uppfordrande ord kommer om att förlåta gränslöst mycket, 77 gånger, vilket är ett evighetstal. Det är sannerligen en utmaning. Att förlåta och glömma är inte samma sak. Men att förlåta är att få börja om, börja om i relationen med den andre och låta den andre få börja om.

Francis Bacon säger: Den som inte är beredd att förlåta andra förstör den bro han en gång själv måste gå över.

Denna måndagsmorgon får jag inspireras att än mer leva detta.

I den Romersk katolska kyrkan lär det vara så att helgonet den helige Antonius kan vara behjälplig när man inte hittar saker. Hustrun och jag var ute idag på Waldemarsudde och Prins Eugens slott för att titta på en utställning av konstnären Lars Lerin – en fantatstisk utställning som rekommenderas å det varmaste! Efter en kopp kaffe och ytterligare några tavlor återvände vi till bilen för att åka vidare. Då upptäckte jag att bilnyckeln inte låg i någon av mina fickor och inte inkört i något kavajfoder och inte inträngd i plånboken. Oerhört nervös, irriterad och frustrerad återvände jag till konstutställningen, besökte caféet där vi suttit och frågade efter nyckeln. Ingen nyckel fanns inlämnad. Då återvände jag till den utställning som vi såg senast. Ingen bilnyckel. I stor desperation begav jag mig till entrékassan och frågade om någon hade lämnat in en bilnyckel. Och tack gode Antonius (?) eller kanske snarare Gud! Bilnyckeln var upphittad och inlämnad och i stor tacksamhet och lättnad kunde jag återvända till bilen, komma in i den och köra vidare.

Denna lilla erfarenhet blir en påminnelse för mig om Guds omsorg och kärlek också i det lilla. Ibland glömmer jag bort det, eller ser det inte. I dag fick jag erfara det konkret. Om det var den helige Antonius eller inte som ingrep låter jag vara osagt men bilnyckeln blev en predikant för mig denna lördagsförmiddag.

Hur ska det gå? Ja, det är frågan som vi mal på i Stockholms domkyrkoförsamling. Som jag skrivit tidigare (Se bloggen ”Det började som en skakning…”) är vår budget för 2009 under all kritik. I går kväll satt kyrkorådet och skar i budgetförslaget för att få ned budget-09 från -5,1 miljoner till drygt minus 3 miljoner kronor.

I dag satt vi med representant från stift, församling och S:ta Clara kyrkas vänner (en vänförening inom S:ta Clara kyrka – en förening kopplad till EFS). Vi talade framtidsalternativ för det är ju så att Stockholms domkyrkoförsamling har på sikt (kort sikt…) inte råd att ha tre kyrkor. Vi måste hitta goda lösningar så att åtminstone en del av verksamheten kan fortsätta fast kanske med annan huvudman som aktör. Det är sannerligen inte lätt.

En av musikerna i vår församling berättade för mig att han hade träffat en i samhället högt uppsatt person som trodde att Svenska kyrkan var generellt rik och att det därför inte kunde vara några problem för oss i vår församling. Ack så fel! Det finns rika församlingar med starkt skatteunderlag men så finns de små församlingarna som har det betydligt tuffare. Halvt på skämt och halvt på allvar skulle man kunna kalla oss en glesbygdsförsamling trots att det vistas ca 200.000 personer inom våra gränser varje dag. Ja, tufft är det för oss. Vi har varit som en humla. En humla kan inte flyga men flyger ändå. Så har det varit med oss. Nu håller vi på att singla i marken för humlan kan inte flyga längre om inte humlan får hjälp!

Petrus – klippan – den trosstarke – han som blev korsfäst i Rom fast upp och ned (han ville ju inte bli korsfäst som sin mästare) – han var en riktig svikare. När det hettade till, när tillvaron blev hotfull, då sa han om Jesus: ”Jag känner honom inte”. Det är så lätt att låta kristen tro vagga in oss i något sorts tillstånd av trevlighet, av tradition, av det som är lite lagom. Någon har sagt: Kristen tro är ingen kudde utan ett kors. Vi kan inte avgränsa den kristna tron till specifika områden, de trevliga, de lagomreligiösa, de traditionsfyllda helgerna, ritualerna. Det finns ingen zon i livet inom vilken kristen tro inte får beröra och påverka på olika sätt. Vi kan inte vid lämpliga tillfällen säga: Jag känner honom inte! Tvärtom – hela livet – har med den kristna tron att göra. Hela livets alla delar får påverkas. Därför har psalmförfattaren J Kirkegaard rätt när han skriver i Britt G hallqvists översättning: Ut i det fria skall du med herren gå. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då. (Psalm nr 90 i den Svenska Psalmboken).

Petrus erfor det. Trots hans svek fick han vara med! Det säger något också om Dig och mig.

Tack och lov!

Får man tvivla i kyrkans sammanhang? Tron anses ju vara en dygd – något man ska vara bärare av. Tron på den Treenige guden är den som Kyrkan (med stort K d v s den världsvida kristna kyrkan) förkunnar och bärs av. men samtidigt ryms tvivlet också i ett kristenliv. Vi får tvivla, vi får brottas med trosfrågor, med de existentiella frågorna, med allt det som berör vårt eget liv, vår egen syn på oss själva och andra. Vi behöver inte ha de trossäkra färdiga svaren. Vi behöver inte ha de färdigformulerade dogmerna och trossatserna. Inför Gud behöver vi inte ens tro i någon välstrukturerad form. Inför Gud får vi istället komma just som vi är och vara i stillhet just som vi är. Vår ansats till tro duger. Vårt tvivel får finnas där.

Jag tänker på Tomas ”tvivlaren” som krävde gudsbevis för att kunna tro. Han fick vara med bland lärjungarna. Att Jesus sedan visade sig för honom och s a s överbevisade honom är en annan och unik berättelse. Det är sannerligen inte alla som möts av det gudomliga så konkret so Tomas. men det viktiga är att han får uttrycka sina tvivel, att tvivlet inte är förbjudet. Läs gärna Johannesevangeliets 20:e kapitel. Att Jesus säger: Saliga de som inte har sett men ändå tror (v 29) får vi se som ett understrykande av att oavsett tvivlet ändå våga Gudstilliten.

Sist ikväll funderar jag också över hela lärjungaskarans uppdrag att ge sig ut och berätta om den korsfäste och uppståndne. I Matt 28:16 står det att Jesus visade sig för lärjungarna , de föll ned och tillbad men att några tvivlade. Just det, precis innan de får uppdraget uttrycker några sitt tvivel på alltihop och ändå får de vara med.