Påven Franciskus har givit en oerhört viktig intervju som återfinns på Svenska i det senaste numret av tidsskriften Signum. Som evangelisk luthersk biskop blir jag överraskad, glad, rörd och djupt berörd av påvens ord som också tydliggörs i hans liv. Jag gläder mig så med mina katolska bröder och systrar över en påve som, med all den begränsning som ändå finns, vågar sig på en helt ny ton i katolska kyrkan, en ton av evangelisk nåd, en ton som handlar om upprättande, en ton som handlar om inkluderande snarare än exkluderande, en ton där Guds kärlek genom Jesus Kristus närvarande i den heliga Anden verkligen får komma till uttryck. Det är ord och en anda från en påve som i många stycken kan vara förebild för många av oss som tillhör andra kyrkofamiljer.

Jag blev starkt berörd av påvens ord om fältsjukhuset. Han säger: ”Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om han lider av för höga halter av  kolesterol och blodsocker! Man förbinder hans sår, så att han inte förblöder. Sedan kan vi tala om det andra. Hela åren, hela såren…Och börja nedifrån.”

Tänk om vi som kyrkor i Sverige kunde se på varandra som en samlad resurs av fältsjukhus i ett land där existentiell längtan är en verklighet, ett land där konsumismens frälsande lära krackelerar. Många ungdomar har det tufft i vårt samhälle och söker andra destruktiva vägar för att uthärda. Många människors livssituation är sköra bubblor  vars yta är materialism. Men dessa bubblor riskerar att spricka. Livet gör oss illa. När relationer spricker, när nära och kära rycks ifrån oss – vart tar vi vägen – vad finns det som håller, som bär när allting annat sviker och bedrar?

Evangeliet om Jesus Kristus som delat och delar våra tillkortakommanden, nåden endast, Bibeln som den Heliga skrift som talar rakt in i vårt eget  såsom det ter sig av både gott och ont – det är medel att använda i våra fältsjukhus på ett slagfält där egoismen, konsumismen och verklighetsflyktens destruktiva krafter verkar.

I Svenska kyrkan vill vi och ska vi än mer dela liv, dela tro.  Som kyrka har vi en tro, en övertygelse, en erfarenhet som håller. Vi har en tro, en övertygelse, en rfarenhet som vi kan vara stolta över i mötet med andra som har annan övertygelse. Vi har en tro, en övertygelse, en erfarehet som gör oss så trygga att vi med glädje lyssnar till andra, med glädje lär av andra därför att vi vet var vi själva står – nära korset.

Må Svenska kyrkan vara just ett av de många  fältsjukhus påven talar om i sin intervju! Må vi än mer förbinda människors existentiella sår och resa den slagne upp att leva ett människovärdigt liv i gemenskap med Gud, i gemenskap med andra medmänniskor och i tillit till sitt eget människovärde!

Idag öppnas kyrkomötet i Uppsala. Tre skrivelser och hundra motioner ska behandlas. Det handlar om den demokratiska gången och den är viktig. Kyrkomötet är ju Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Men Svenska kyrkans viktigaste arbete sker i församlingarna, i varje enskilt möte. Det är där som slagfältet är. Det är där som de drabbade finns och det är där som det läkande och upprättande evangeliet ska förmedlas i ord och handling.

Ja, må vi än mer bli  det fältsjukhus – Jesu fältsjukhus som denna värld behöver!

Kyrkovalet i Svenska kyrkan är över för denna gång. Vi vet resultatet även om inte de slutgiltiga siffrorna har offentliggjorts än. Kontrollräkning pågår. Men i dagsläget ser det ut som att 20 000 fler har röstat än vad som skedde 2009. 691 000 medlemmar avgav sina röster och utgör tillsammans 12,7% av alla röstberättigade. Vi har kunnat konstatera att Borgerligt alternativ gick tillbaka, POSK gick framåt och SD lyckades över förväntan.  15 mandat på kyrkomötet. Kommer de in i utskott eller inte? 3 mandat i fullmäktige i Skara stift. Kommer de in i stiftsstyrelsen eller inte? Valet är över. Nu måste alla ledamöter mötas med den demokratiska respekten oavsett vad man tycker om den enskilda nomineringsgruppens budskap. Sedan är det bara att hoppas på och kämpa för att alla människors lika värde, en mångfaldens kyrka med Jesus i centrum ska vara det viktiga också  under de 4 kommande åren.

Bytte i morse några ord via twitter med en präst om möjligheten att man som förtroendevald får lova att verka för det som är kyrkans grundläggande människosyn innan man kan kandidera. Det låter sympatiskt. Men frågan om debatten också skulle handla om att man skulle vara tvungen att lova att ställa upp på trosbekännelserna och så skulle frågan om vad det innebär konkret uppstå. Det finns alltså problem med ett sådant resonemang hur sympatiskt jag än kan tycka att det är.

Men nu gäller det! Nu gäller det att vi tillsammans arbetar för en kyrka där alla, oavsett etnisk bakgrund, oavsett sexuell identitet, oavsett geografisk hemmahörighet kan känna sig hemma – en kyrka i stolthet över Jesus Kristus – den korsfäste och uppståndne och i en lyhörd dialog med människor av annan tro där vi tillsammans kan se att vi har så mycket gemensamt.

Låt oss be och arbeta tillsammans för en kyrka där evangeliet – det glada budskapet, budskapet som handlar om att vara sedd, bekräftad och upprättad får beröra var och en.

Nu gäller det!

Om cirka 32 timmar från skrivande stund är kyrkovalet över och vi vet hur många som röstade. I någon mån vet vi också resultatet gällande de lokala kyrkofullmäktigevalen. Det kommer att dröja ett tag innan alla resultat blir officiella. Men sedan är nya kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och det nya kyrkomötet valda. Hur kommer det att bli? Är det en korsväg vi står inför i detta val med tydliga alternativ? Nej knappast! Det tydligaste alternativet är Sverigedemokraterna och jag hoppas att så många som möjligt ska rösta i kyrkovalet och då inte rösta på SD. Vi behöver inte få in främlingsfientliga krafter i en kyrka vars Herre var ett judiskt flyktingbarn.

Men det är en korsväg vi har att följa. Många nomineringsgrupper har kritiserats för att de inte nämner Gud eller Jesus i sina program. Men jag tror att alla vet att Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan som högt bekänner sig till den treenige Guden i form av Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Det är ingen nyhet att Gud har med kyrkan att göra. Det är inget riktigt som man kan gå till val på.

Det viktiga är dock att vi som kyrka, oavsett nomineringsgrupp, vandrar korsvägen, tar vårt kors och följer Jesus. Om vi de närmaste åren ska vara en trovärdig kyrka, en kyrka som berör, som känns angelägen, måste vi i ord och handling vara tydliga då det gäller vår övertygelse. Om vi alls ska vara en intressant röst i samhället måste vi våga tala högt om det som är vår identitet och som vi menar har med andra människors liv att göra. Under de senare åren har vi talat mycket om hållbara strukturer och det har varit viktigt. Vi har fattat beslut om närhet och samverkan och det har varit nödvändigt. Nu är det nödvändigt att våra röster får höras på ett sådant sätt att människor som kommer till kyrkan av olika skäl säger: ”Hit vill jag komma tillbaka! Här får jag något för mitt liv. Här får jag del av något som öppnar min blick på ett nytt sätt för det omgivande samhället!”

Vi behöver en kyrka som är lite kaxigare i sin övertygelse men på ett inkluderande sätt. Det handlar inte om en kyrka som främst talar om ”vi och dem” utan om en kyrka soim talar högt i ord och handling om den inkluderande kärleken som Jesus manifesterade i sin död och uppståndelse. I ett höghastighetssamhälle med arbetslöshet, med ekonomiska klyftor behöver vi hålla fram det människovärde som inte är beroende av var Du bor, vad Du äger, vad Du gör utan som understyker vars och ens värde bara för att man är.

Vi behöver gå korsvägen som hjälper oss att se att Gud är större än alla sanningar om Gud – en väg som inkluderar snarare än exkluderar, en väg som med glädje ser vår syster och broder från andra länder som en del av Sverige. När vi går korsvägen i Jesu fotspår blir vi trovärdiga och det är en än mer trovärdig kyrka vi behöver – en kyrka där vi är tillsammans i den goda öppenheten.

I morgon är själva valdagen i Svenska kyrkan. Men kanske är varje dag en valdag då vi väljer väg. Låt oss börja om och välja korsvägen både Du och jag. Vi kan inte invänta beslut i den lokala församlingen, i stiftssammanhang eller nationella beslut. Valet ligger hos Dig och mig – liksom beslutet. Jesus säger: ”om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:24-25)

Kära bloggläsare, nedanstående text är mitt predikomanus hållet ungefär såsom det står skrivet i Borås Gustaf Adolfskyrka i dag i sändningsmässan i präst- och diakonmötet i Skara stift. Hoppas att det kan inspirera också Dig som läser den.

”Kära alla, så har vi kommit till sändningsmässans förkunnelse. Egentligen var hela mitt tal som jag höll för en stund sedan en sorts förkunnelse. Guds kärlek var temat. Guds kärlek är temat och den stora utmaningen. Aposteln Paulus var oerhört entusiastisk över de kristna i Filippi. Brevet till dem andas denna entusiasm.  Han vet vad som finns i deras hjärtan. Han vet att där finns trösten genom Kristus. Han vet att där finns uppmuntran från kärleken, han vet att det finns en tydlig gemenskap från den heliga Anden liksom där finns ömhet och medkänsla. Han vet allt detta och det är just därför som han i vår predikotext i dag, som också var den gångna söndags episteltext, vädjar till dem att inte bara leva i detta för sig själva, att inte bara ha den kristna tron och relationen till Kristus som något som är bra inåt på individnivå utan som också är bra gent emot alla i församlingen,  i en ömsesidig kärlek. Han vädjar till alla dessa sagda saker och uppmanar dem att leva i kärleken, eniga i tanke och där pronominen jag, min, mitt inte är det viktiga utan där det handlar om att se den andre, att älska den andra, att se att den andra mår bra, att bry sig om den andra.

I den grekiska grundtexten används ordet froneå. Det återkommer två gånger i den andra versen och en gång i den femte versen i Filipperbrevets 2:a kapitel och handlar om en sorts tankeinställning – en livshållning. Bibeln 2000 översäter ordet med , visa enighet och  med ordet sinnelag. Det handlar alltså om en livsinställning, livshållning som är en livshållning dygnet runt, året runt. Vi som innehar vigningstjänsten i Svenska kyrkan har vigt hela vårt liv till detta, varenda sekund. Vi behöver naturligtvis påminna oss om våra vigningslöften. Vi stod där i vår vigningsdomkyrka och vår biskop frågade oss ett antal frågor som vi av hela vårt hjärta svarade JA på. Ja, vi ville leva helt och fullt för Gud. Jo, vi ville förkunna ordet rent och klart och förvalta sakramenten rätt. Jo, det var viktigt att vara ett barmhärtighetens tecken, att stå upp för de förtryckta, de marginaliserade. Vi ville detta och jag är övertygad om att vi vill detta. I våra tankar får vi återupprepa vårt JA, vårt JA till att vara Guds sändebud i ord och handling, vårt JA till att låta hela vårt liv genomsyras av Guds kärlek och Guds vilja. Vid Skärtorsdagsmässan på morgonen i Skara domkyrka fanns nu senast möjlighet att förnya vigningslöftena. Den möjligheten kommer att upprepas också kommande Skärtorsdag. Men vi behöver egentligen göra det varje dag. Det är den dagliga omvändelsen, vårt dagliga JA till Gud, vårt dagliga JA till Jesus. Och vi behöver den omvändelsen eftersom vi är simul justus et peccator – på en gång rättfärdiga och syndare.

Hjärtats JA måste också få konsekvenser i ord och handling. Se hur de älskar varandra, hette det om de tidiga kristna. Vår kallelse är att gå ut och leva kärleken, drivna av kärlek, burna av kärlek och delandes denna kärlek. Jag vill i dag sända Er ut i Skara stift, ut i era olika församlingar och andra sammanhang som lysande facklor där elden inte är den egna duktighetens eld, den egna vältaglighetens eld, den egna klokhetens eld. Vi kommer långt med egen skicklighet i ämbetet. Vi kommer långt med egen klokhet och egen förmåga, men vi kommer inte tillräckligt långt därför att det då bara handlar om egen kraft. Elden som vi ska brinna av är kärlekens eld, den heliga Andens eld – Jesu närvaro i våra hjärtan, i vår gemenskap, i vår ömsesidighet. Det är först när vi brinner av den heliga Andens eld, när vi alltså likt de kristna i Filippi har vår tröst i Kristus, vår uppmuntran från kärleken, gemenskap från Anden med en ömhet och medkänsla, som vi kan gå hela vägen genom livet som kristna och också tända Andens eld i våra olika sammanhang.  Att vara kristen är att leva med Jesus dygnet runt. Att vara kristen och att vara etnisk svensk är inte nödvändigtvis samma sak här i Sverige och att Svenska kyrkan har det namn den har är en reminiscens från tanken att Sveriges folk var ett kristet folk. I dag kan vi glädja oss över att Sveriges folk är ett multifolk i ett multireligiöst och multikulturellt sammanhang.  Vår kyrka, som är en viktig del i den världsvida kristna kyrkan, är en evangelisk luthersk kyrka där reformation är viktigt också i nutid. Vår kyrka är en inkluderande kyrka där vi ser på varandra, och än mer behöver skärpa vår blick så vi ser på varandra, som  bröder och systrar som hör ihop oavsett etnisk härkomst, oavsett sexuell identitet, oavsett församlingstillhörighet, oavsett hur djupt vi förstått vår gudsrelation. Vi är en kyrka där vi får leva tillsammans i den gudomliga, färgrika mångfalden. Den kyrkan får vi alla leva i och stå upp för i en tid när det finns politiska krafter som vill ta patent på Svenska kyrkan och förvandla den till något typiskt etniskt svenskt. Låt oss gemensamt stå upp mot detta – enade för kärlekens skull där det inte handlar om självhävdelse utan om en kärlek som inte söker sitt, en kärlek som inte utesluter utan innesluter – en kärlek som är störst av allt. Det är Guds kärlek som det handlar om – den kärlek som fått sin brännpunkt i Jesus själv – sin brännpunkt i Hans liv, död och uppståndelse. Låt oss öppna oss för den kärleken, låt oss sjunga den nya sången i våra hjärtan.

Kära diakoner, kära präster, kära alla, den kristna tron får vi leva och dela med varandra. Den handlar om livet, den är livet. Och vi har en förebild att följa och det är Jesus själv. Vi får spegla oss i Hans liv och förkunnelse, låta vårt eget liv belysas i ljuset av Hans liv och förkunnelse. För det handlar ju om livet. Vi har vår relation till Jesus för livets skull – det liv vi har att leva här och nu. Vi vet så lite om livet bortom livet, men vi vet att vi lever och att vi ska fortsätta att leva ett tag till om inget annat händer. Eller med ord av Per Harling: För livets skull blev Gud ett barn, vår like. För livets skull gav han sitt liv för oss. För livets skull ska rättens rätta rike bli synligt genom oss – för livets skull.

Så låt oss öppna oss för Guds kärlek såsom den strömmar emot oss i Bibelns ord, i dopets nåd och nattvardens makalösa kristusmysterium. Låt oss öppna oss för Guds kärlek som möter oss i vår medsyster och medbroder oavsett vem och ge den kärleken vidare i varje ögonblick och i varje andetag. Ja, låt oss göra detta för livets skull.

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen”