Kära bloggläsare,

I morse var jag i Radiohuset i Skövde för en personlig intervju om lite av varje. Jag bifogar den intervjun genom den länk som jag lägger här. Med dessa ord önskar jag alla mina meningsfränder och meningsmotståndare ett riktigt Välsignat Nytt År!

+Åke

Mitt hjärta är entusiastiskt var gång jag får vara i kryptan. Men min hjärna är mera nykter. Ta och lugna ned Dig nu, tycks hjärnan säga var gång. Kan det verkligen ha varit här som det skedde? Kan inte Jesus lika gärna varit född i Nasaret där både hans mamma och hans jordiska pappa fanns?  Har det över huvud taget hänt det som står berättat hos evangelisten Lukas i hans andra kapitel? Har det alls funnits några herdar som vaktat sin hjord om natten och som då fått änglauppenbarelse? Har det alls funnits något stall där Josef och Maria skyddat sig mot vindens och nattens kyla? Har det alls lyst någon sorts stjärnkonstellation? Och stjärntydarna som Matteus berättar om i sitt evangelium – har de alls funnits eller var det bara en tradition som Matteus anknöt till –  att stora män skulle uppvaktas av kungar, religiösa ställföreträdare med vetenskaplig bakgrund? Jag är en kritisk person till mitt sinne och kan mycket väl tänka mig att denna ljuvliga barndomsberättelse bara är en legend och att när jag faller på knä i kryptan i födelsekyrkan på Krubbans torg i Betlehem så är det en plats där det som sägs ha hänt inte har hänt. Samtidigt säger arkeologerna att denna plats mycket tidigt var en kristen kultplats – att romarna byggde ett Adonistempel just där väldigt tidigt för att provocera de kristna. Men varför gjorde man det om det inte var för att den platsen betydde mycket för de kristna väldigt tidigt?

Men med mitt kritiska sinnelag måste jag få vara där i kryptan – jag måste få böja knä, klappa stenen, bedja och kanske ta ett foto när jag är där. Det må vara hur det vill med själva platsens historicitet men vad jag påminns om är att Gud de facto blivit människa, att Gud de facto kommer mig till mötes i ett litet barn – o makalösa mysterium! Men så är det! Det viktiga är inte var detta skedde utan att det har skett, att inkarnationen, Guds människoblivande, har ägt rum i en historisk verklighet.

Var inte rädda (Luk 2:10), sa änglarna till herdarna. Var inte rädda är budskapet till oss i kväll. För många är rädda, rädda för religion, rädda för att gå in i en gudsrelation, rädda för att tappa greppet om den bild, den förståelse som andra och man själv byggt upp kring det egna jaget. Vad händer om jag blir religiös? Vad händer om jag får en gudsrelation? Vad händer om detta med Gud blir viktigare för mig än bara som en skön stund på julnatten, en tradition, något som jag låter mig beröras av? För tänk om sanningen om Jesu födelse är en djupare sanning som inte främst handlar om var och när utan som handlar om mig själv, dig själv?  Hos många finns föreställningen att s k religiösa människor är annorlunda än andra, att religion för oss ut ur vardagssfären ut till något helt annat, annat beteende, andra vanor, bort från det vi är vana vid, kanske t o m bort från vänner vi umgåtts med. Religion blir något exkluderande och exklusivt. Men Gud blir inte människa i något specialreservat. Gud möter oss inte i någon sorts religiöst betingad nationalpark utan i det vardagliga. Gud är den inkluderande snarare än den exkluderande. När Gud blir människa är det för att visa att just det mänskliga och gudomliga hör ihop. Gud och gudsrelation har med hela tillvaron att göra. Gud och gudsrelation har med klimatfrågor att göra, med andra politiska frågor att göra, med sociala frågor att göra, med hur vi hanterar våra tillgångar att göra o s v. Gud går inte att isolera för Gud har blivit människa i vår verklighet.

På det viset möter oss Gud i relationen. När vi tar in i vårt hjärta att Gud kommit oss mänskligt nära kan vi också ta in vår medbroder och medsyster i vårt hjärta.  Vår väg till Gud och Guds väg till oss går genom vår medbroder och medsyster oavsett vem. Gud inkarnerades inte som en julprydnad. Gud inkarnerades inte som ett minnesmärke. Gud blev människa för att visa att vägen till Gud går via en medmänniska och för att visa oss att Du och jag som är varandras medmänniskor är gränslöst värdefulla. Jo, det har vi svårt att ta in men i kväll får Du stava på den stora sanningen om Dig själv – den sanning som barnet i krubban kom för att visa – sanningen som säger Du är gränslöst älskad, gränslöst värdefull oavsett allt – ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig.

Det sista jag vill säga i denna julnattspredikan är en påminnelse om Maria – Maria som förenar oss med våra katolska och ortodoxa bröder och systrar, Maria – den unga flickan som gav Jesus till världen. Hon får vara vår förebild. För när hon, enligt evangelisten Luka s hade hört herdarnas berättelse, tog hon allt detta till sitt hjärta och begrundade det. (Luk 2:19) Hon tog in det i hjärtat. Hon var beredd att låta sig påverkas, att låta livet förändras, att låta Gud inkluderas i hennes vardag både utanför och innanför de religiösa lokalernas verklighet. Så våga låta Gud ta plats i Ditt hjärta eller ta än större plats i Ditt hjärta. Våga låta Gud spränga Dina förutfattade meningar, Dina förutbestämda åsiktspositioner i frågan om livet, om Dina medmänniskor och om Dig själv.

För om Du är riktigt allvarlig, om Du är beredd att lyssna på djupet, om Du är beredd att ta Din egen innersta längtan på allvar kommer Du att kunna höra ängelns ord som en viskning in i Din egen verklighet: Var inte rädda, jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. (Luk 2:11) Den glädjen handlar om Ditt liv, den glädjen har sin brännpunkt i det barn som föddes i det Heliga Landet för 2000 år sedan och som i kväll kan födas i Ditt hjärta.

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Orden är hämtade från psalm 480 i psalmboken. I många gudstjänster har den sjungits i dag som en hyllning till Maria denna 4:e advent. Jag gläder mig så över Maria. Hon har så mycket att ge mig. Först av allt är hon som en syster, en syster som delat livets smärta och svårigheter. Jag tänker mig Maria som min storasyster som var med i livet en bra bit innan jag föddes, en storasyster som vet, som nickar förstående till mig därför att hon själv burit smärtan, själv varit utsatt för oförståelse, själv vågat en ny väg i tillvaron utan att först fråga sina föräldrar. Maria är min modiga storasyster som gått före och visat mig vägen, visat att hennes val var värt allt, visat att man ibland måste gå mot strömmen för att vara sann mot sig själv. Jag tänker på patriarken Jakob som på ett sätt liknar Maria. Han svek för att finna. Ylva Eggehorn har gett röst åt honom i en dikt där hon låter honom säga: ”Den som alltid gått i ärvda kläder måste svika för att finna sig själv.” Maria svek familjetradition, hon svek det sociala strukturerna, hon svek de juridiska strukturerna och vågade säga JA till att bli gudaföderska. Maria, min syster, hon ler sitt varma leende – ett leende där hennes Sons liv ryms, ett leende som återspeglar änglamöte och svåra budskap, ett leende som rymmer den oförstående moderns förtvivlan, ett leende som rymmer den övergivna Maria, smärtans Maria – modern vid korset. Marias leende får vara en bild för att Marias historia rymmer hela det kristna budskapet – inkarnationens mysterium, Jesu liv, Hans död och uppståndelse – och så denna verklighet att han är mitt ibland oss, – Allt detta ryms hos min syster Maria, hon som blev änka alldeles för tidigt, hon som miste sin son, den förstföddde, alldeles för tidigt. Maria, min syster – jag skulle vilja sitta ner med Dig och samtala, dela mitt liv med Dig. Vi har så mycket att tala om för Du vet hur det är att vara en vanlig människa.

Maria, min syster,födde Jesus till världen. Hon gav världen Jesus. Det är så stort! Vilken gåva hon gav, hon den unga flickan som sa sitt eget JA till att gå en ny väg i tillvaron. Detta JA vill jag säga i dag och i morgon och framöver. Detta JA får mina systrar och bröder i våra kristna trossamfund säga. Kanske är det först när vi riktigt högt och tydligt, i ord och handling, säger vårt JA, likt Maria, som vi blir verkligt mänskliga sådana som Gud tänkt oss. Maria, var hälsad Herrens Moder, du gav Jesus till världen. Det vill jag göra i Ord och handling. Jag vet att jag misslyckas ofta, men jag vill tala tydligt om Jesus, jag vill ge andra möjlighet att bli berörda såsom jag är berörd.

Maria, min syster, Du binder mig samman med  mina systrar och bröder i den katolska- och ortodoxa traditionen. Det gläder jag mig över. Vi har ju så mycket gemensamt. Du blir en viktig bropelare i den kärlekens bro – uppbygd av den ömsesidiga kärleken där inget kan skilja oss åt. Du blir en viktig pelare i ekumenikens samspel. Maria min syster, jag skulle vilja tala mer om Dig i mina egna led. Du pekar ju på Jesus med hela Ditt liv, med hela Din identitet. Tack för att Du vågade gå Din väg för min skull. Må jag våga gå min väg för Din son Jesu skull. Var hälsad Herrens moder, o Maria!

Jo, i dessa sista ¨skälvande” timmar av andra adventstiden lever jag fortfarande kvar i Jesu ord från Markusevangeliets 1:a kapitel där han säger: Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. (Mark 1:15) Tiden är inne – så är den också för Dig och mig och för Svenska kyrkan. Tiden är inne vilket betyder att vi inte kan vänta, att vi inte kan säga det berömda och ofta förekommande ordet ”sen”. Alltför ofta har vi både som enskilda kristna och som kyrka en benägenhet att likna Alfons Åbergs pappa: ”Jag ska bara…” säger pappan till Alfons när Alfons ber om hans uppmärksamhet. ”Omvänd er och tro på budskapet”, säger Jesus. Och vi säger kanske: ”Sen! Jag ska bara…”

Men vad är det då för omvändelse det handlar om – jo att stå upp för Guds rike – ett rike som handlar om relation med Gud, med min medmänniska och med mig själv. I Skara stift har vi antagit en vision som lyder: Tillsammans i Skara stift i ord och handling tala tydligt om Jesus. Det är vad vi ska göra. Omvändelse handlar då om att vända oss om, att våga vrida huvudet åt olika håll och se ur olika perspektiv och se att detta med att tala tydligt om Jesus kan inkultureras och förstås på många olika sätt. Om vår kyrka ska vara trovärdig måste vi vända om och föra dialoger med varandra på ett sätt som gör att människor som inte räknar sig som kristna ser att i kyrkan lever man Guds kärlek på ett sådant sätt att olikheter kan vara berikande så länge man inte skadar sig själv eller någon annan, att olika åsikter får brytas mot varandra i respekt och kärlek därför att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en gemenskap med Jesus Kristus i vår mitt. Omvändelsen handlar då om att inkludera snarare än exkludera men hela tiden med fokus på Jesus. Omvändelse handlar om att livet får präglas av Jesus själv så människor kan säga om oss att de hör vad vi säger för att de ser hur vi lever.

 Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. (Mark 1:15) Omvändelse handlar om att vara med och bygga en fredens värld, vara med och förverkliga en värld där shalom råder med rättvisa, med gott klimat, med möjlighet till mat och husrum åt alla och medmänskliga relationer som inte bygger på våld och hot. Omvändelse handlar om att bli mer mänsklig snarare än omänsklig. Budskapet som Jesus kom med var just budskapet om att ta Guds rike på allvar, att ta sin gudsrelation på allvar, att älska sin medmänniska oavsett tillhörighet och oavsett identitet, som sig själv och därmed våga vara stolt och glad över den man själv är såsom man vill identifiera sig själv. Jesu budskap har två brännpunkter. Den första ska vi fokusera på om drygt en vecka – inkarnationen – Guds människoblivande med ett barn som ligger lindat i en krubba. Den andra brännpunkten är korset – den yttersta eller innersta kärlekens brännpunkt – den brännpunkt där Jesus delade allt med oss – t o m vår egen känsla av gudsövergivenhet. Det finns ingenting som inte Gud delar med oss. Det finns ingenstans där vi inte kan säga att Jesus själv går med oss, är med oss och bär oss. Vi är trots allt inte övergivna! Om detta måste vi tala högt och tydligt i ord och handling. Därför behöver vi omvändelsen – vända om så att vi ser att den som ger oss kraft, och i slutänden kraft att leva som människa, är Jesus den inkarnerade, den korsfäste och uppståndne. Om vi är omvända kan vi glädjas över den regnbågsfärgade kyrkan med de många människornas delaktighet – en kyrka som välkomnar, en kyrka som innesluter, en kyrka där vi alla oavsett allt kan känna hemmahörighet i därför att Jesus själv får vara i vår mitt.

Tiden är inne att se att vi är systrar och bröder, att det viktiga inte är att tro ”rätt” utan att leva god relation med Gud. För oss kristna är det att följa Jesus! Och för att knyta an till morgondagens tema: Vi får vara med och röja väg för Honom. Men den vägen röjs inte genom att dunka bibelord i huvudet på andra och varandra. Den vägen röjs inte genom att tala om att jag har rätt och du har fel. Den vägen röjs inte genom att försnäva det gränslösa evangeliet. Nej, den vägen kan bara röjas om vi lever det dubbla kärleksbudet och Jesu eget bud. Låt oss göra det och låt oss göra det så tydligt att alla förstår att detta med att vara kristen handlar om att leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse. För det behövs omvändelse –  inte sen, inte när jag först har.. utan nu! Tiden är inne!

Må jag leva som jag lär!

Kära läsare, med denna predikan som jag höll i dag i Örslösa kyrka i samband med en återinvigning, vill jag önska Er var och en ett välsignat nytt kyrkoår – ett nådens år!

Det gick ett sus av förvåning genom folkhopen, ett sus av glädje, ett sus av frustration. Var han inte en av dem? Hade de inte sett honom växa upp i den lilla byn? Hade han inte lekt med deras barn? Hade han inte kommit med sin pappa till synagogan sabbat efter sabbat? Var inte han bar mitsva – budens son precis som alla de andra som var församlade? Var han inte byggnadsarbetarens son? Hade han inte följt med sin pappa till bygget i Beit Shean? Hade han inte bott med sin mamma när hans pappa hade dött – pappan som var så mycket äldre? Och nu hade han kommit tillbaka efter att ha varit borta hemifrån ett tag. Bygdens son var tillbaka – och så dessa fantastiska ord, dessa förbryllande ord, dessa upprörande ord! De som hade hoppats att han kanske skulle säga något som bar dem under veckan fram till nästa sabbat.

Ja, så kan man tänka sig att tankarna snurrade runt inom dem som var församlade i den lilla synagogan i byn Nasaret.

Jesus – Josef son från Nasaret. Det var han som kommit tillbaka till sin hemby där han vuxit upp. Det var där han var präglad av omgivningen – den judiska omgivningen. Jesus var aldrig kristen. Han var jude. Han var född av en judisk mor. Han växte upp i en judisk familj, han uppfostrades judiskt och firade naturligtvis alla judiska högtider. Han var med sina föräldrar till Jerusalem på pilgrimsvandring och han undervisades säkert i de heliga skrifterna; i Tanach – Tora, Neviim, Ketuvim – Lagen (eller läran), profeterna och skrifterna. Han höll naturligtvis sabbaten som i nutida judisk tradition börjar när tre stjärnor tänds på himlen på fredagskvällen och

slutar när tre stjärnor tänds på lördagskvällen – vilket naturligtvis finns uträknat i en kalender så att alla vet när sabbaten börjar och slutar oberoende var i världen man bor. Jesus höll sabbaten och då var det självklart att vara i synagogan för att fira gudstjänst. Och det var i en sådan gudstjänst i synagogan i Nasaret som han anmälde sig att läsa från profetrullen – den som innehöll profeten Jesajas texter. Man hade läst från någon av de 5 Moseböckerna strax innan och nu var det dags för profetläsningen. Troligen kunde den som läste välja fritt från den pågående profetboken och Jesus fann det fantastiska stället i Jesajas 61:a kapitel och läste de orden vi nyss hörde i vår predikotext. Efter att ha rullat ihop profetrullen och lämnat den tillbaka till den person som var ansvarig i synagogan för skriftrullarna satte han sig ned och man kan tänka att alla som var samlade i synagogan, unga som äldre, var spända på vad Jesus skulle säga, hur han skulle tala om den Messias som de alla väntade på, hur han skulle ge dem hopp och tro på framtiden – ett hopp som skulle bära dem i det ockuperade landet där romarna härskade. Man kan nästan känna hur förväntan låg tät i synagogan den lördagsförmiddagen. Och så sa han de orden som kom att förvåna alla: I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. (Luk 4:21).

Vad han sa var fantastiskt och upprörande på en gång. Han sa att det var han som var den som profeten talade om, att han, Josef son från Nasaret, var den som de hade väntat på som den store befriaren, att han – Josef son från Nasaret – egentligen var fullbordan av allt som stod i Tanach – det som vi kristna kallar Gamla Testamentet. Först jublade de men strax efter blev de förbryllade och förargade, förfärade och frustrerade och efter en dialog om att Gud egentligen vänder sig till hedningarna – till ickejudarna, ville de driva bort och döda honom. Han hade ju hädat Gud. Men Jesus klarade sig.

I dag återinviger vi den ombyggda Örslösa kyrka – en fantastisk kyrka och jag vill gratulera er till att ha fått en ännu mer ändamålsenlig kyrka som kommer att vara en av de kyrkor som finns från årsskiftet i det nya pastoratet – Södra Kållands pastorat. I denna kyrka kommer i fortsättningen Guds Ord att läsas, här kommer det att förkunnas, här kommer mässan att firas, här kommer barn, ungdomar och vuxna att döpas, här kommer människor att vigas och här kommer begravningsgudstjänster att firas. Här kommer också samlingar av olika slag kunna vara. Vilken glädje!

I dag, säger Jesus i sin minipredikan och när han var där i synagogan så talade han om ett nu som var nu för alla dem som var samlade. Men orden i dag spränger historiens gränser och handlar också om i dag här i Örslösa kyrka. För Jesus själv är här mitt ibland oss i dag och hans budskap om befrielse gäller Dig som kommit hit i dag liksom de gäller mig. Han frambär ett glädjebud till de fattiga och vi är de fattiga. Vi kanske inte är ekonomiskt fattiga. Vi kanske inte är fattiga jämfört med många andra, men vi är fattiga inför Gud. Vi har inget att komma med inför Gud.

”Här hjälper ej de rikas guld och ej befästa gränser, men Kristi evangelium, predikat i all världen.” (Sv.Ps 477:2) skriver Olof Hartman i en lutheröversättning i vår psalmbok. Det är nåden det handlar om. Vi kan inte komma med våra fromma handlingar, våra böner, våra gudstjänster inför Gud och se dem som meriterande. Inget är meriterande inför Gud. Vi har inget att skryta med – endast Guds nåd att sätta vår lit till – den nåd som fått sin brännpunkt i Jesus från Nasaret. Vi är syndare, d v s vi faller offer för det vi inte vill. Men vi får samtidigt räta på ryggen för vi är rättfärdiggjorda genom Jesus på korset som dött och uppstått för vår skull. Det handlar om den befriande och upprättande nåden. Det är ett glädjebud till oss som är fattiga.

Men Jesus kom också för att förkunna befrielse för de fångna. Martin Luther talar om ”incurvator in se” – vår inkrökthet i oss själva. Det handlar om egoism om vår egen benägenhet att koncentrera oss på ”jag, min, mitt”. I stället vill Jesus befria oss till att se på det som är vårt – vårt tillsammans i ett ”vårt” som innesluter snarare än utesluter. Jesus vill befria till ett tillsammansskap där vår egen inkrökthet vänds till ett delande av resurser, ett delande av möjligheter, ett delande av den verklighet som är vars och ens. Denna befrielse spränger förutfattade meningar, spränger givna gränser, spränger allt som hindrar oss från att vara Guds befriade barn tillsammans med andra som också är Guds befriade barn.

Syn för de blinda, talar Jesus om. Jo, det är vi som alltsom oftast är blinda. Vi behöver få vår syn tillbaka eller få vår syn. Det berättas om en judisk lärare som frågade sina elever när man kan skilja dagen från natten, d v s när dagen kommit? Någon svarade att det måste vara då man kan se en hund i mörkret. En annan svarade att dagen har kommit då man hör den första fågeln kvittra tidigt på morgonen. En tredje svarade att dagen måste ha kommit när det var dags att gå upp. Men allasvarade fel. Läraren sa: ”Natten är över och dagen har kommit då Du möter en människa, ser henne i ögonen och i henne kan urskilja en medsyster eller en medbroder. Då är natten över. Då har dagen kommit.” Det är den synen vi behöver. Vi behöver hjälp att se vår medsyster eller medbroder – se och inkludera i våra sammanhang dem som bor långt bort i andra sammanhang. Vi får se att de är våra systrar och bröder, de i Filipinerna, de i Palestina och Israel, de i Pakistan, de i Sudan, de i Syrien o s v. De som drabbas av ondskan, av förtryck, av krigens vidrigheter – de är våra medsystrar och medbröder. De som drabbas av svältkatastrofer, av sjukdomsepidemier – de är våra medsystrar och medbröder. De som bor nära – här i grannsocknen, i grannförsamlingen, i grannpastoratet, i grannstiftet, i grannlandet – de är våra medsystrar och medbröder. De som tycker olika än vi själva, de som har en annan tro, en annan övertygelse, en annan sexuell identitet, de är våra medsystrar och medbröder och vi måste be om hjälp mot vår blindhet, be om syn så att vi ser detta, be att dagen må komma.

När Jesus talar om de förtrycktas frihet handlar det för oss om att stå upp mot all form av förtryck, oavsett om det sker i den lokala skolan med mobbing och annat eller om det sker på arbetsplatsen med kränkande särbehandling eller om det handlar om förtryck av människor p gr av sexuell identitet, religion eller etnisk tillhörighet. Vi är kallade som kristna att stå upp mot allt detta – att vara Jesu sändebud ut i en värld där stora risker väntar.

Det allra sista Jesus citerar i synagogan är att han kommit för att förkunna ett ”nådens år från Herren”. Nådens år – det är temat för denna 1:a advent – den första söndagen på det nya kyrkoåret. Egentligen skulle vi kunna önska varandra ett riktigt Gott Nytt Kyrkoår därför att hela kyrkoåret egentligen handlar just om nådens år. ”Guds nåd är ny var afton och var morgon”, skriver den tyske motståndsteologen Dietrich Bonhoeffer i en av psalmerna i psalmboken (509:1). Den nåden får vi vara i. Den nåden får vi bäras av. Jesus understryker nåden genom att utlämna en rad från profeten Jesaja – en rad som lyder: ”en hämndens dag från vår Gud”. Forskare har undrat över varför Jesus utlämnat denna rad men det enda svar som håller är att han velat understryka nåden – Sola gratia – nåden endast. Så är det!

Kära vänner, låt oss öppna oss för nåden, låt oss fyllas av den. Låt oss leva i den och präglas av den. I dag får vi ta emot ett tydligt tecken på denna nåd – Jesus själv i brödets och vinets gestalt. För dig utgiven, för Dig utgjutet. Det handlar inte om att vara värdig, det handlar inte om en medalj för proffstroende, det handlar inte om att tro tillräckligt mycket eller att vara extra from eller extra duktig utan det handlar om Guds gränslösa nåd, den bottenlösa nåden som vi behöver för att kunna leva som Guds älskade, befriade och upprättade barn – de Guds barn vi är. Och vårt enda svar på allt detta får vara ett hjärtats svar där vi kan säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen